Möte med den uppståndne
Jeremia 31:9-13 första Petrusbrevet 1:18-23 Johannesevangeliet 20:19-23
Evige Gud, du som samlar helgonens skara, låt deras förebild väcka oss till ett heligt liv, så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar. Så ber vi i en av svenska kyrkans kollektböner för Alla helgons dag. Det är inte den dagen idag förstås. Idag är det Annandag påsk, och temat är inte helgonen, men kanske ändå nära nog: Mötet med den uppståndne. Det är ju detta möte som återspeglas i helgonens liv. De är påskens vittnen.
I pilgrimssammanhang är frågan om helgonen inte sällan ett ämne som kommer upp till diskussion och samtal. Kan vi som protestanter vandra till helgonens gravar? Kan vi vända oss till helgonen i bön? Har helgonen någon plats i vår tro? Eller finns det faror förknippade med att närma sig en helgontradition som vår kyrka gjort så tydligt upp med? Riskerar vi att fastna i katolska föreställningar som strider mot en evangelisk bibelsyn och Gudsbild?
Det korta svaret på alla dessa frågor är väl, som så ofta: Ja och nej. Allt handlar alltid om vad vad vi lägger för innebörd i det vi gör. För alla kristna finns det en risk att missbruka trons olika uttryck och former, så att de blir något de inte var menade att vara. Men det finns också en möjlighet att se det värdefulla i olika kristna bruk och traditioner, det som bygger upp trons liv och leder oss in i en djupare gemenskap med Kristus.
Det kan vara viktigt att komma ihåg att den protestantiska traditionen aldrig har förkastat föreställningen om att det finns helgon, människor som är helgade, som i och genom sin tro har blivit verktyg för nåden, och därmed kan beskrivas som Guds utvalda. Egentligen är väl den protestantiska kyrkan mer radikal när det gäller detta än vad den katolska kyrkan ofta är: protestantisk teologi framhåller gärna helgelsen som en process i vilken hela kyrkan, hela Kristi kropp, är involverad. Vi är tillsammans de heligas samfund. Vi har del i det allmänna prästadömet. Vi är alla helgon, därför att vi är döpta, därför att vi tillhör Kristus, och är friköpta från synden, genom honom. Han bor i oss alla. Jag tror att de flesta, oberoende av vilken kyrka de tillhör, i grund och botten delar den synen.
Så vad är då helgonen för mig som protestantisk kristen? Ja, för att förstå vad poängen kan vara med särskilda namngivna helgon skulle man kunna påminna om en viktig dimension i det kristna livet, som jag tror många av oss kan uppleva väldigt starkt när vi firar gudstjänst. Det uttrycks så vackert i en av psalmbokens nattvardspsalmer, som också lyfter fram pilgrimsmotivet: ”Vi bär så många med oss i bön när vi går fram. Vad Kristus gav och ger oss, det gäller också dem. Du dukar bord för alla, här är de döptas hem. Vi bär så många med oss, o Gud vi ber för dem.”
Att leva som kristen är att leva tillsammans, i gemenskap, förenade i en samhörighet i Kristus. Det är ett kollektivt liv. Vi finns till för varandra. Vi bärs av varandra. Och vi är alla burna av Kristus. Prästen som bär fram församlingens böner bär hela församlingen inom sig och hela församlingen bär prästen. Den som går till den nödställde och övergivna för att trösta och lindra går inte ensam. Hon går innesluten i kyrkans gemenskap, hon bär den samhörigheten med sig, och räcker den till den som hon möter. Barnet som döps omsluts av Guds överflödande kärlek och tas emot som den dyrbaraste skatt – men barnet påminner oss alla om att vi på samma sätt är älskade och på samma sätt välkomnas att vara Guds söner och döttrar, trots vår brustenhet och brist, precis sådana vi är. Kyrkan kan aldrig vara till bara för sig själv, den finns till för att sträcka sig ut mot världen, räcka Kristus till dem som lider nöd, de som ber om hjälp och längtar efter upprättelse. Kyrkan har kallats att vara ett nådemedel, ett Guds verktyg i försoningsarbetet, till att föra Guds rike in i världen.
Vi är Kristi kropp därför att vi lever i nådens gemenskap – och därför bär var och en av oss Kristus inom oss. I benådade ögonblick, när Gud i sin godhet väljer att ta oss i bruk, kan du eller jag vara den som får bli Kristusrepresentant för en medmänniska i nöd. Inte jag, men den kärlek som bor i mig, som är större än jag, kan då få komma till uttryck genom mig, och skänka en annan människa lindring och tröst. I den stunden är jag helgad, jag är ett helgon – inte därför att jag på något sätt skulle vara förmer än någon annan, utan tvärtom. Mitt eget jag, med dess behov av bekräftelse och självhävdelse, har helt förlorat sin betydelse. Jag får vara som den där vattenpussen som solens strålar speglar sig i. Eller som Paulus uttrycker det: det är inte längre Jag, utan Kristus i mig.
Så är det med helgonen. Så ser jag på dem. de är förebilder i tro. De är exempel genom sin kärlek. De är vittnen om hopp. De ger på olika sätt uttryck för det som är kyrkans gemensamma skatt. De berättar för oss om en nåd som är större än var och en av oss, men som bor i oss alla. De är Kristusrepresentanter. och därför ber jag gärna med dem. För de påminner mig om att jag är delaktig i trons kollektiva liv, jag tillhör Kristi kropp, och är inte utelämnad åt mig själv. Jag är inte ensam utan delaktig i något större. Därför har jag inte heller problem med att be om helgonens förbön. Jag vet att Kristi gränslösa nåd är det enda som kan ge mig upprättelse. varken jag eller något helgon kan förtjäna den. Vi kan inte köpslå med Gud. Vi kan inte meritera oss för nåden. Vi kan inte göra något annat än att be Gud röra vid våra hjärtan och förvandla dem. Men det är ju precis detta som helgonens förbön bygger på: Genom kyrkans liv, genom den kristna gemenskapens kropp, strömmar Kristi kärlek som en livgivande källa. Vi kan räcka denna kärlek till varandra och vi kan ta emot den – därför att Kristus bor i oss.
Därför har jag inte heller något problem att vandra till ett helgons grav för att be. Jag kan se värdet i att vandra i Jesu fotspår i det heliga landet. Jag kan förstå värdet i att följa pilgrimers spår. Jag tror att heliga platser kan sätta oss i kontakt med Guds kärlek. Inte därför att dessa platser egentligen är så unika och annorlunda från andra platser, Gud finns överallt och kan visa sig varhelst Gud än väljer att visa sig, men de platser som vi kan förknippa med berättelsen om hur Kristi kärlek inkarneras i världen genom kyrkans liv blir ändå till heliga tecken, som låter oss se Guds närvaro. De heliga plasterna hjälper oss att se att Gud är närvarande på alla platser, överallt och alltid.
Någon skrev att vi bugar inför altaret därför att altaret står för det möte med Gud som sker där, när vi bär fram våra liv och tar emot Gud i bröd och vin. Altaret är heligt på grund av det som blir synligt där. Det helgas av det som sker. Men därför skulle vi lika gärna kunna buga i vördnad inför varandra, för samma Gudsmöte som sker vid altaret sker ju också inom var och en av oss. Kanske är altarets djupaste innebörd just att göra det synligt.
Till och med reliker kan jag förstå meningen med. Inte för att jag tror att en benbit eller ett hårstrå eller något gammalt tygstycke kan rymma någon särskild helighet. det är en tanke som det är svårt att bejaka, och det sätt på vilket reliker användes under medeltiden, när de plundrades och stals, köptes och såldes, och brukades för att slå mynt av pilgrimernas fromhet, gör det ännu svårare. Men samtidigt kan jag inse att de fattiga kvarlevorna av helgonen kan påminna oss om att Gud ständigt stiger in i världen, blir kropp, blir delaktig i vårt lidande och i vår kamp, i vårt hopp och vår längtan, i vår tro och förtröstan och i vårt tvivel. På så vis kan relikerna fungera som påminnelser om att ”det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt”, därför att det oförgängliga steg ner i det förgängligas verklighet. ”Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet”, därför att den som är alltings ursprung och mål gjorde sig liten och blev som vi. ”Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft”, därför att den som hade all makt i himlen och på jorden gjorde sig maktlös och blev spikad på ett kors. ”Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande”, därför att den som låter oss ta emot Guds Ande blev människa och levde ibland oss.
För mig är inte relikerna som objekt särskilt viktiga, men de har något att berätta som kan ge mening. Det kan till och med bli ännu mer tydligt när själva reliken är borta och bara minnet finns kvar. Katedralen i Nidaros är alltjämt en plats som vittnar om helgonet Olav även om hans ben inte längre finns där. Berättelsen som är förknippad med platsen är lika levande för det, och kan fortfarande beröra oss. Ja, kanske berör den oss ännu mer just därför att graven gått förlorad. På samma sätt kan det vara med kyrkorum som förstörts. En kyrka som skadats i krig blir verkligen ett tecken på hur Kristi lidande alltjämt blir synligt i världens nöd och utsatthet. Där alla spåren av en kyrka har suddats bort bevarar marken minnet av de böner som burits fram till Gud på den platsen. Tomrummet kan bli ett tecken på Guds närvaro mitt i världens utsatthet. Gud gör sig påmind också där människor försökt sudda bort alla spår.
I Lund vandrar vi regelbundet till platserna där det under medeltiden låg kyrkor tillägnade olika helgon. Där finns oftast inget alls kvar som är synligt ovan mark. Alla dessa kyrkor revs i samband med reformationen. Vi vet att människor i hemlighet gick till dessa platser under lång tid för att be, trots att det var förbjudet. de utplånade kyrkorna lämnade ett slags fantomsmärtor i människornas själar. Bara minnena och berättelserna finns idag kvar, men marken talar till oss om det som en gång fanns. Det är som om själva tomrummet har blivit en relik, ett tecken på Guds närvaro. På sätt och vis kanske det gör att dessa platser blir ännu tydligare symboler för det de en gång byggdes för att representera. Allt utanpåverk är borta. Kvar finns bara det som dessa byggnader var tänkta att förmedla.
På många platser finns det medeltida kyrkor tillägnade det heliga korset. De har alla någon gång haft ett fragment av det heliga korset – eller något som utgavs för att vara det heliga korset. Kanske var det en träspåga vilken som helst. Det viktiga är inte om det verkligen var från det riktiga korset, utan snarare att reliken påminde om att korset är en konkret verklighet. Jesus led verkligen döden för vår skull. Och korset är också en verklighet här, där dessa kyrkor står idag. Jesus led också för de människor som ber om hjälp och bistånd här. Han led för dem som här befinner sig i nöd och övergivenhet. han ropade ut sin övergivenhet på korset också för deras skull, tillsammans med dem. Vi är alla delaktiga i frälsningsberättelsen. Han gjorde det för oss. Och vi har alla del i hans seger.
Ja, för att sammanfatta: jag tror att helgonen och kyrkans helgonkult inte är något vi behöver undvara. Den förbinder oss med den allra äldsta kyrkan, med de tidigaste kristna. Vi kan också välja att inte lägga så mycket vikt vid helgonen. Vi behöver inte dela de bruk och föreställningar som andra kristna har. Vi kan hålla fast vid de traditioner vi själva vuxit upp med. Men det finns ett värde i att inte förkasta vad andra kristna finner ett värde i, utan hellre försöka vara öppen och nyfiken inför det som är främmande för oss. Vi behöver inte avstå från att vara kritiska. Det finns så mycket som kan missbrukas. Men vi kan samtidigt vara villiga att se att det kan finnas många olika sätt att uttrycka sin tro på. Gud låter kyrkan berikas av sin inneboende mångfald, om vi bara låter oss berikas av varandras olika traditioner och erfarenheter. Ja, jag tror att Gud bor i den mångfalden.
vad har nu allt detta med dagens tema att göra? Kyrkan är påskens vittnen. Mötet med den uppståndne har för alltid förändrat livet. Det har format kyrkan ända sedan den gången då Jesus steg in bland lärjungarna som gömde sig bakom stängda dörrar och lät Tomas röra vid honom. och ända från början har det varit sant att lärjungarna bara kunnat vittna om uppståndelsen genom att själva dö och uppstå med Kristus. När han dog då dog de alla. Med honom förlorade de hoppet och övermannades av sina tvivel. De drog sig undan, rädda och förskrämda. De kunde inte tro kvinnorna som kom från graven och berättade vad de hade sett. Först när Jesus stiger in och säger: Frid vare med er! kan de våga tro på att han lever. Tomas själv är en av de som förkroppsligar lärjungarnas djupa kris. han kan inte tro – men han kan inte heller ge sig av. Han är kvar där i Jerusalem – kvarhållen av en kärlek som inte låter honom ge sig av. irrationellt klamrar han fast vid hoppet om något han vet är omöjligt. Och så får han möta Jesus. han blir inte avvisad, inte ens förebrådd. Han blir mött med kärlek och ömsinthet, som en älskad vän.
På samma sätt är det ju med lärjungarna som vandrar till Emmaus. De är på väg bort från staden där allt har hänt. De söker sin tillflykt i byn utanför staden. Men där möter de Jesus som slår följe med dem. De känner inte igen honom förrän han bryter brödet, men då ser de vem han är, och skyndar tillbaka. Tvivlet besegras. De ser att något bortom allt förstånd har ägt rum.
Jag tror att detta lämnar ett spår i den kristna kyrkans liv. Vi bär brustenheten inom oss. Vi lever i en gemenskap som har dött men fötts på nytt. vi bär också minnet av judas svek inom oss. Liksom av Petrus förnekelse. Allt detta gör att den pånyttfödda gemenskap som uppstår i påsken blir än mer rik och överflödande, än mer fylld av Guds nåd. Den visar oss att uppståndelsens liv inte bara har besegrat döden och lämnat den bakom sig. Uppståndelsens liv är så mycket rikare och fullödigare just därför att den bär brustenhetens spår inom sig. Den uppståndne har alltjämt spikhålen i sina händer – lidandet som förvandlats till nytt liv är inte bara ett fullkomligt, evigt liv utan ett liv som är fullt av den barmhärtighet och kärlek som kommer av att Kristus en gång har stigit ner i döden.
Vi som får vara påskens vittnen lever i en värld där lidande och död är en konkret verklighet – men uppståndelsens liv finns hemligt närvarande i allt. På så vis är Gudsriket som vi kan känna det i denna världen en spegelbild av Gudsriket i den tillkommande världen då Kristus segrat och blivit allt i allt. Där är allt förvandlat genom uppståndelsens seger, men lidandet finns hemligt närvarande som ett minne som inte längre smärtar och plågar, men däremot ger upphov till en överväldigande ömhet, en barmhärtighet som överstiger allt förstånd. Det är detta vi får vittna om när vi vittnar om påsken. Det är genom den vittnesbörden vi blir helgade, blir helgon. Det är om denna kärlek alla Guds helgon berättar.
Påve Franciskus talar om att helgonen är en viktig resurs i det ekumeniska arbetet. Han menar att de påminner oss om att vi alla är kallade att bli del av den vitklädda skara som en gång ska samlas vid lammets tron i det himmelska Jerusalem. Helgonen påminner oss därmed om att kyrkan som en eskatologisk verklighet, som en realitet förankrad i det tillkomande Gudsriket, redan är fullkomligt ett i Kristus, även om kyrkan idag kämpar med splittring och konflikt. Kanske är detta ännu ett sätt att beskriva den förvandling som kyrkan befinner sig i, som måste gå genom lidande till uppståndelse. Den splittring vi lever i idag kommer i i det himmelska Jerusalem bidra till alltings fullbordan, då den ger upphov till en kärlek som har övervunnit smärta, lidande och död. Så får vi vara påskens vittnen här i denna världen, genom att i bön och medmänsklighet bära all övergivenhet och sorg in i Guds härlighet.