Bön och fasta
Manasses bön 11-15 Andra Korintierbrevet 7:8-13 Lukasevangeliet 5:33-39
Dagens evangelietext döljer en djupare sanning än vad många bibeltolkare förmått se. Ska vi se denna sanning behöver vi läsa texten i det sammanhang i Lukasevangeliet där den är insatt. Den närmaste kontexten är att Jesus firar en festmåltid hos skatteindrivaren Levi tillsammans med sina lärjungar, och blir ifrågasatt av fariséerna. De påminner om att Johannes Döparens lärjungar, liksom deras egna, fastar och ber – men Jesu lärjungar äter och dricker tillsammans med skatteindrivare och syndare.
Men låt oss utvidga sammanhanget lite till. Lukasevangeliets fjärde till sjätte kapitel utgör en enhet som binds samman tematiskt. Denna del av evangeliet inleds med att Jesus prövas i öknen och avslutas med Jesu undervisning till lärjungarna på slätten, Lukas version av det som i Matteusevangeliet kallas för Bergspredikan.
I Jesu samtal med frestaren i öknen utmanas han att mätta sig själv genom att be Gud göra stenarna till bröd, men Jesus avvisar detta och säger att människan inte skall leva av bröd allena. Hon får vad hon behöver genom att leva efter Guds bud. Sedan lockar frestaren honom med världslig makt, men Jesus avvisar även detta: Hans kallelse är att göra Guds vilja. Slutligen uppmanas han att kasta sig ut från tempelmuren för att låta Guds änglar fånga honom. Jesus svarar: ”Du skall inte sätta Herren din Gud på prov.” Så accepterar han att böja sig för den väg Gud har valt åt honom. Det är inte hans uppgift att ifrågasätta den.
Hela denna frestelsescen går tillbaka till Moseböckernas berättelser om ökenvandringen. Folket är hungrigt och klagar över vedermödorna i öknen. De önskar sig tillbaka till fångenskapen i Egypten där de i alla fall hade mat. Gud svarar med att sända dem manna och vaktlar från himlen – men de får inte behålla mer än vad de behöver för dagen. När de inte finner något vatten att dricka anklagar de Mose. Mose frågar dem: ”Varför anklagar ni mig och sätter Herren på prov?” De svarar med en motfråga: ”Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi skall dö av törst?” Mose ber till Gud om hjälp och Gud säger åt honom att ta staven med vilken han tidigare öppnade havet och slå på klippan vid Sinai berg. Då ska det komma vatten ur klippan. Mose gör så och vattnet strömmar fram. Platsen där detta skedde fick namnet Massa och Meriva, eftersom, som Moseboken förklarar det, israeliterna hade anklagat Mose, satt Herren på prov och sagt: ”Finns Herren ibland oss eller inte?”
Denna fråga: ”Finns Herren ibland oss eller inte” är på sätt och vis det tema Lukas utvecklar i de följande avsnitten av sitt evangelium. Jesus beger sig från Juda öken till Galileen där han börjar undervisa i synagogorna. I sin egen hemstad läser han de ord ur profeten Jesajas bok som tycks återkomma som en sorts sammanfattning av hans egen kallelse och syn på Guds rike: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” Tydligare än så kan inte frågan från Meriva och Massa besvaras: Ja, Herren finns ibland oss.
Jesus utlägger texten för de församlade med just den innebörden: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Det väcker först både förundran och glädje bland åhörarna. De ”prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun”. Sedan kommer invändningarna. De känner ju denne man: ”Är det inte Josefs son?”
Så återfaller Jesu åhörare i sina förfäders misstro och tvivel. De sätter Gud på prov. Ingen blir, som Jesus säger till sina åhörare, profet i sin egen hemstad. De som får ta emot budskapet vill inte lyssna. De väljer hellre att avvisa Gud. De som är villiga att ta emot Gud är i stället de som kanske inte ens tror sig ha rätt till någon hjälp. Jesus ger dem flera exempel på det: Elias gick till en ickejudisk änka i närheten av Sidon och hjälpte henne undan svält, trots att det fanns många i Israel som led lika mycket av hunger. Och Elisha botade syriern Naaman trots att det fanns många spetälska bland hans eget folk.
Varför är vi så ovilliga att tro på en givmild och generös Gud som låter välsignelsen komma först till dem som behöver den mest, och inte till dem som själva anser sig förtjäna dem mest. Kanske är det för att vi tycker att det känns orättvist. Det kan få oss att avvisa Guds välsignelse när den faktiskt räcks oss. Kanske är det vad som sker i Nasarets synagoga. När Jesus anklagar åhörarna för att sätta Gud på prov genom att ifrågasätta honom blir de så rasande att de vill driva honom ut ur staden och störta honom ner för en klippa, men han går rakt igenom folkhopen och fortsätter sin väg.
Lukas berättar hur Jesus sedan botar sjuka i Kafarnaums synagoga och även Simons svärmor. Ytterligare berättelser av liknande karaktär återkommer lite längre fram. Jesus botar en spetälsk och sedan den lame man som av sina vänner hissas ner från taket i det hus som Jesus undervisar i. Dessa under provocerar de religiösa auktoriteterna som känner sig hotade av denne undergörare som får allt fler följare, men mitt ibland dessa under sker också kallelsen av lärjungarna.
Jesus står vid Genesarets sjö och ser två båtar ligga vid stranden. Fiskarna sköljer näten efter en lång natts fruktlöst fiskande. Jesus ber en av fiskarna, Simon, att ro ut en bit så att han kan stå i båten och tala till folket. Sedan ber han Petrus att ro ut ett stycke och kasta i näten i vattnet. Trots att han inte fått någon fisk under hela natten gör Petrus som Jesus ber, och får en väldig mängd fisk i näten, så mycket att de är på väg att brista. Den mirakulösa fångsten får Petrus att kasta sig ner inför Jesus och säga: ”Lämna mig Herre, jag är en syndare”, men Jesus svarar: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor”, och de ror i land, lämnar allt och följer honom.
På samma sätt är det med tullindrivaren Levi som möter Jesus och får uppmaningen att följa honom: Han lämnar allt och följer Jesus. Han bjuder in honom i sitt hus och anordnar en fest åt honom. Trots att tullindrivare inte var ett sällskap som en rättfärdig jude ville synas tillsammans med får Levi, liksom tullindrivaren Sackaios i Hebron, ta emot Jesus som sin gäst. Det är en glädjens och upprättelsens dag för Levi när han får ta emot Jesus under sitt tak. Jesus skämmer inte ut sig genom att gästa syndare och tullindrivare. Han definieras inte genom det sällskap han befinner sig i. Det är sällskapet som omdefinieras genom att ta emot honom som sin gäst. De inser att Herren är mitt ibland dem. De öppnar dörren för frälsningen och förvandlingen.
Tullindrivaren Levis fest sammanfattar på sätt och vis budskapet i de föregående kapitlen av evangeliet. De som såg sig som rättfärdiga och fromma misstrodde och avvisade Jesus, men de behövande tog emot honom. De spetälska, de lama, de socialt uteslutna, de som blivit ockupationsmaktens medhjälpare, de fattiga fiskarna som varje dag fick slita för att hålla hungern borta, alla dessa som andra missaktade tog emot Jesus och blev hjälpta.
Så är vi då vid denna måltid. Fariséerna står och ser på. De misstycker. Vad är detta för en ny lärare som festar med syndare och tullindrivare? Jesus svarar: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare”. Men fariséerna är inte nöjda, de frågar: Varför ägnar lärjungarna sig inte åt bön och bot? Varför säger Jesus inte åt sina dem att fasta i stället för att festa? Han svarar: ”Inte kan ni väl få bröllopsgästerna att fasta så länge brudgummen är hos dem? Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den tiden är inne kommer de att fasta.”
Vi måste se Jesu svar för vad det är. Det är ett svar i polemik mot dem som ser på honom och hans lärjungar med misstro och misstänksamhet. Han har inte kommit för att övertyga dem som redan är övertygade om att de har svaren. De kommer ändå inte att lyssna. Han har inte kommit för att kalla dem som ser sig som rättfärdiga – utan dem som ropar efter räddning. Han kommer till dem som känner sin egen maktlöshet och nöd och med hela sin varelse sträcker sig efter Gud, därför att de inte har någon annan stans att gå.
Hans lärjungar är de som stannar när de andra överger honom, uppfyllda av anstöt inför det han säger. Hans lärjungar svarar i stället: ”Herre, vart skulle vi gå? Du har ju det eviga livets ord? Det finns ingen stans vi vill vara utom hos dig, även om det betyder att vi måste vandra korsets väg tillsammans med dig”. För dem är gemenskapen med Jesus den största glädjen. Han är källan i öknen. Att få vara med honom är att förvandlas i hans kärlek, att befrias ur det slaveri som andra människor lagt på dem, att bli upprättade, att återfå sin värdighet som människor. Deras fest är de frigivnas glädjefest. Det är livets jublande sabbatsfest. De gläds därför att brudgummen är hos dem.
Så kommer Jesus till de där liknelserna som kan te sig så svårtolkade: ”Ingen river ut en bit ur ett nytt plagg och sätter den på ett gammalt. För dels rivs då det nya sönder, och dels passar inte lappen från det nya på det gamla. Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna av det nya vinet, och vinet rinner ut och säckarna blir förstörda. Nej, nytt vin skall hällas i nya säckar. Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”
En kommentar skriver att fariseerna kanske lämnades svarslösa inför dessa ord därför att de fann dem lika obegripliga som många av oss idag kan göra. Vad menar Jesus egentligen? Många uttolkare har menat att den nya tyglappen står för det nya förbundet och det gamla plagget för det gamla, det handlar alltså om evangeliet och lagen. På samma sätt då med vinet och vinsäckarna. Vinet är det nya förbundet, säckarna är det gamla. Försöker man föra samman dessa blir det inget gott resultat. Tyglappen spräcker plagget och vinet spränger säckarna. Men varför säger då Jesus att de som smakat det gamla vinet föredrar det, att det är bättre? Skulle alltså lagen vara bättre än evangeliet? Är det verkligen rimligt att tänka sig att Jesus skulle tala om lagen som ett fint årgångsvin och evangeliet som ett billigt skräpvin. Och ser Jesus verkligen på lag och evangelium, på det gamla och nya förbundet, på detta sätt, i motsatser, som oförenliga storheter?
Svaret måste bli: Nej. Jesus avvisade inte det gamla förbundet och inte heller lagen. Jesus ville något annat med dessa bilder. Hans budskap är ett annat. I judisk tradition har liknande bilder använts, inte för att beskriva oförenligheten mellan ny och gammal undervisning, utan för att beskriva förhållandet mellan undervisning och elev. Om vi väljer en sådan tolkning tycks poängen med liknelserna bli mycket mer begriplig, och dessutom passa in i den större kontext som de står i, där Jesus kallar sina lärjungar – inte bland de skriftlärda eller dem som ser sig som rättfärdiga, utan bland de okunniga, de marginaliserade och uteslutna.
Jesus försöker inte vinna över fariséerna till sin sak. De kan stå där vid festen och stirra på honom och hans vänner, men de kommer ändå inte att förstå. De har redan fått smak för en annan undervisning. De har hittat sin väg till rättfärdighet och är inte öppna för hans budskap. Åtminstone inte med mindre än att de plötsligt finner sig tvingade till omvändelse, likt farisén Paulus, på vägen till Damaskus, som kastas till marken förblindad av Guds ljus.
Det som är nytt uppstår sällan i centrum, där makten och tolkningsföreträdet finns. Där upprepas samma budskap av alla. Nej, det som är nytt uppstår i periferin, i marginalen, bland de marginaliserade, bland de som inte har något intresse av att tala maktens språk. Det är därifrån förändringens möjligheter skapas. Det är där Herrens närvaro blir synlig. Det är där människor vill ta emot Jesu glädjebud till de fattiga, om befrielse för de fångna och syn för de blinda, om frihet åt de förtryckta och ett nådens år.
I de följande textavsnitten utvecklar Lukas detta tema vidare. Ytligt sett handlar det om Sabbaten, men det är Jesu anspråk på att vara Guds smorde, Messias, som står i fokus. Sabbaten påminner om att vi får se fram mot den messianska tiden, den dag då Gud ska förnya skapelsen och befria den ur lidande och nöd. Den dagen har kommit med Jesus. Gud är mitt ibland oss, därför att han genom Jesus stigit ner i världen. Han har infriat sabbatens löfte. Därför är han herre över sabbaten.
Jesus frågar fariséerna, och vi kan också låta oss bli träffade av hans fråga: ”Säg mig, vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att utsläcka liv?” Vi skulle kunna ställa frågan på ett annat sätt: Vilken Gud tror vi på, den Gud vars rike är ett glädjebud till de fattiga och ett löfte om befrielse, den Gud som skänker liv men också kallar oss att bringa liv? Eller söker vi den Gud som talar maktens begränsande och betvingande språk, som skapar rädsla och vanmakt? Är vi beredda att likt Paulus bli omvända till Kristus, är vi villiga att likt Levi välkomna Jesus under vårt tak, då kan vi få ta emot evangeliet om Jesus som det nya, förvandlande och livgivande budskap det alltid är. Jesus är tydlig med vilken Gud han förkunnar:
Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.
Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta.
Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.
Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt.
Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen.