Livets källa
Femte Moseboken 5:23-27 Hebreerbrevet 2:9-10 Johannesevangeliet 5:31-36
I dagens gammaltestamentliga text finner vi Israels folk samlat nedanför Sinai berg. Det var till denna heliga plats som Gud förde folket efter att ha lett det ut ur fångenskapen i Egypten. I eld och moln och töcken uppenbarade Gud sig vid det väldiga berget och folket bävade, de fruktade att gå under inför den heliges blick, men de hade också förts dit för att höra hans röst, ta emot hans bud, och bli hans förbundsfolk. Att vara just där, vid bergets fot, inför den heliges blick, var det som för alltid skulle forma dem till det som de skulle bli.
Det finns en dubbelhet i mötet med det heliga. Det är på en och samma gång överväldigande och förunderligt. Inför det heliga kan vi inse vår litenhet men samtidigt känna den oemotståndliga dragningskraften hos den Gud som är livets källa och som ger allting en större mening. Inför denna Gud som undandrar sig vår kunskap – Gud som är den han är – och samtidigt är fädernas välbekanta följeslagare och trofasta beskyddare – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – definieras livet genom den lag som säger att vi ska älska Gud över allt, och vår nästa som oss själva.
Gud kan upplevas som en förtärande eld. För att kunna komma till denna Gud utan att gå under skickar folket upp Mose på berget som förmedlare och mellanhand. Kanske kan det kännas som om denna vilda ”gammaltestamentliga” Gud, som är så helig att människan kan förintas bara av att höra hans röst, är väldigt olik nya testamentets kärleksfulla Gudsbild, formad kring förmedlaren Jesus. Genom honom blir det nåden, barmhärtigheten, kärleken och närheten som får ange grundtonen i Gudsrelationen. Han visar oss den Gud som möter oss i ögonhöjd, som kommer till oss som ett sårbart barn och utger sig själv till att dö på korset för att världen ska leva.
Skillnaden mellan dessa visioner av Gud lyfts fram i Hebreerbrevet: ”Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på, ett berg i lågor, inte till töcken, mörker och stormvind, till basunstötar och en röst som talade så att de som hörde det bad att slippa att höra mer. Nej ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen, ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels.”
Att komma till Jesus är att komma till den röst som talar så att vi ber om att få höra mer, att alltid få lyssna till den rösten. Genom Jesus bryter kärleken igenom den vägg av förblindande ljus som tidigare svepte in Gud i sin härlighet och dolde honom för våra blickar. Härligheten, väldigheten, heligheten, mysteriet finns kvar – men är nu genomträngt av kärlekens värme och närhet. Det är en värme som inte förbränner utan renar och förvandlar. Genom Guds nåd har Jesu död på korset blivit vår räddning, som dagens episteltext, också den från Hebréerbrevet uttrycker det: ”Jesus, som en tid blev ringare än änglarna, är nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden.” Så leder Jesus oss in i Guds härlighet, en härlighet som kan förnimmas som en trygg famn.
I dagens evangelium talar Jesus om vem han är. Jesus själv bygger inte sin ställning på traditionella auktoriteter. Han behöver inte någon som garanterar giltigheten hos hans anspråk – utom Fadern som har sänt honom. Johannes döparen har vittnat om sanningen, men Jesus har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Gudsriket bryter fram genom honom – och det är det som ger honom legitimitet. När Johannes döparens lärjungar, i Matteusevangeliet, frågar om han är den de väntat på svarar han: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”
Detta är den verklighet som bryter fram där Jesus är och som vittnar om vem han är. Jesus tar upp striden för livet. Därför vittnar fadern om honom genom de ord och handlingar han gör. Som Jesus i Johannesevangeliet uttrycker det: Han är i Fadern och Fadern är i honom.
Lite längre fram i texten utmanar Jesus dem som angriper honom: Fadern som sänt honom vittnar om honom. Men de som anklagar honom har aldrig hört faderns röst eller sett hans gestalt. De vill hellre bli ärade av varandra. På Mose vill de inte lyssna. De forskar i skrifterna och tror att de ska ge evigt liv, men skrifterna vittnar om Jesus, som de förkastar. Om de tar inte emot honom hur ska de då kunna tro? De saknar kärlek till Gud.
Alla förkastar inte Jesus. Många samlas kring honom. Till att börja med är det säkert hans underverk som drar. Han botar de sjuka, han väcker de döda till liv – men han talar också med en sällsam auktoritet om Guds vilja att upprätta de svaga. Han skapar hopp och förväntan. Hans underverk och undervisning väcker gensvar.
Även dagens evangelium föregås av en berättelse om hur Jesus botar. Vid badet med namnet Betesda i Jerusalem låg många sjuka och blinda, lama och lytta. Där vände sig Jesus till en lam man och frågade honom: ”Vill du bli frisk?” och mannen svarade: ”Jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. När jag försöker ta mig dit hinner någon annan före mig.” Då sade Jesus till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå”.
Bassängen fick vatten från en källa med periodiskt flöde som ansågs ha undergörande effekt. I en senare version av texten finns tillägget: ”ty en ängel steg då och då ner i bassängen och rörde upp vattnet, och den förste som steg ner i vattnet sedan det hade rörts upp blev frisk, vilken sjukdom han än hade.” Man skulle kunna se en symbolisk koppling mellan den lame vid Betesda och Israels folk som går genom havet. Den lame hade kommit till bassängen för att han hoppades på Guds hjälp att bli befriad från sin sjukdom, men för honom uteblev hjälpen, andra hann alltid före honom. De som var starkare, rörligare och mer kapabla att hävda sig trängde sig före.
Att Jesus vänder sig till just denne lame man innebar alltså inte att han enbart såg den som led av sjukdom och kom till hans hjälp. Han såg också den som blev undanskuffad och överkörd av andra. Den lame var den mest missgynnade bland de missgynnade. Jesus riktar blicken mot honom som utnyttjas, marginaliseras och osynliggörs till och med av sina egna olycksbröder och systrar.
Därför blir det viktigt hur Jesus tilltalar mannen: ”Vill du bli frisk?” Denna fråga innebär ett myndiggörande. Jesus visar att han ser mannen och tar hans önskan på allvar. Den lame är inte ett viljelöst offer som andra ska få agera med som de själva vill. Den lame är en agent som kan fatta egna beslut. Han kan bejaka möjligheten att bli botad. Han är en del av Guds utvalda folk, som Gud kallat ut ur slaveriet. Men han vet också hur striden om att komma ner först i vattnet gör de starkare till vinnare och de svagare till förlorare. Han tycks ofrånkomligen vara en av förlorarna eftersom ingen finns som kan hjälpa honom. Det är där Jesus kommer in i bilden.
När den lame går därifrån med bädden under sin arm blir han utsatt för kritik eftersom det är sabbat och när hans belackare sedan får veta vem det är som botat honom och sagt åt honom att ta sin bädd och gå, så börjar de förfölja Jesus. Jesus anklagas för att ha brutit mot sabbatsbudet. Här eskalerar snabbt konfliktnivån då Jesus inte bara försvarar sitt handlande på sabbaten utan också jämställer sig med fadern. ”Vad Sonen ser Fadern göra, det gör också Sonen. Vad Fadern gör, det gör också Sonen.” Sonen är i Fadern och Fadern i honom.
Det är så kärleken bryter fram i världen. Denna kärlek och samhörighet som enligt Jesus präglar relationen mellan Fadern och Sonen blir aldrig introvert. Det är inte en kärlek som utestänger utan innesluter allt annat. Gud tar strid för livet. Bäst uttrycks kanske detta i Johannesevangeliets tredje kapitel med de välkända orden: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.”
När vi anar att Guds kärlek omsluter hela skapelsen kan vi förstå det dubbla kärleksbudet på ett nytt sätt: budet att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Gud är livets källa och allt finns till genom honom. Det är därför omöjligt att älska Gud om vi inte samtidigt försöker älska varandra – och kärleken till nästan är också ett uttryck för kärleken till Gud. I berättelsen om den lame vid Betesda ser vi denna kärlek komma till uttryck. Det handlar om att upprätta, inte bara bota och lindra. Det handlar om att bejaka andra människors värdighet och egenvärde, att i varandra se Guds avbild. Det handlar om att se Guds närvaro i varje liten del av skapelsen och att se livet som ett mysterium, genomsyrat av Guds oändliga nåd. Det är vägen till Guds rike, till det himmelska Jerusalem, till Guds härlighet. Det är den vägen vi är kallade att vandra.