Andra söndagen i advent

Guds rike är nära

Jeremia 33:14-16 Hebreerbrevet 10:32-39 Markusevangeliet 1:14-15

O låt ditt rike komma, förnimmas av oss så
som foten känner stigen, där den i mörkret går.

Vi befinner oss på vandring, en pilgrimsresa genom tillvaron till Gud, den Gud som gör allting nytt. Ofta upplever vi oss vilsna och övergivna på vägen. Hemlösa i en hård, hjärtlös värld. Som gäster och främlingar. Därför blir orden i denna psalmvers så starka. När vi måste treva oss fram i mörkret, när vi rör oss i ett landskap som blivit okänt och främmande, då kan vi upptäcka att vi ändå blir vägledda, som av en inre karta som hjälper oss att hitta rätt. Som foten känner stigen där den i mörkret går.

Denna orienteringsförmåga kommer inte från oss själva utan utifrån. Det är som om vi, om vi verkligen blir tysta och lyssnar, kan höra Guds anrop genom livets oväsen. Som om själva livets hjärta drog oss till sig. Som om stigen talade till oss, vägledde oss, styrde våra steg. Så får vi idag be om att Guds rike ska komma.

Din dag som till mig kommer, låt den få bli en dag,
som vore den på jorden, min första enda dag.

Att leva i Guds nu, i Guds kairos, det ögonblick där Gudsrikets verklighet lyser fram och blir synligt. Det är inte något som bara kan bli möjligt någonstans långt borta i en avlägsen framtid. Guds rike är nära. Vi behöver inte rikta blicken bortom horisonten mot ett avlägset fjärran, ett någonstans, någongång långt borta. Gud är här och Gud är nu. Och här och nu verkar Gud. Här och nu bryter Guds framtid in. I varje ögonblick är tiden inne. Här och nu övervinns den ordning som låter människor förslavas och bli främlingar för varandra. Varje ögonblick, varje dag är en Guds dag, ett Guds ögonblick, då nya möjligheter skapas. Då hoppet föds på nytt.

Ge ord som jag ej hörde, och ljus som jag ej såg.
Låt det som var förstummat få röst och bli till sång.

Jesu ord i dagens evangelium: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Dessa ord utgör i all sin koncentrerade enkelhet kärnan i Jesu budskap. Det är samma ord som Johannes döparen förkunnade när han döpte och undervisade vid Jordanfloden. Johannes gick ut i öknen, till den yttersta randen av bebodda trakter. Dit kom folket för att lyssna till honom, omvända sig och bli döpta. Dit kom också Jesus. Där började hans vandring mot Jerusalem och korset.

Så börjar och slutar Jesu verk i ytterområdet, i det marginaliserade och nertystade. I utanförskapet. På den plats där ingen vill vara. Det är där, i sårbarheten och tystnaden, som Gud blir synlig – i öknen och på korset. Men det är också där vi människor kan bli synliga för oss själva, varandra och Gud. En av de saker som berör så starkt i evangelierna är att vi kan känna hur Jesus verkligen ser varje människa han möter. Han ser dem på djupet. Han rör vid deras hjärtan och själar. Han ser därför att han är med dem i deras öken och han bär deras kors. I mötet med honom är det som om det som blivit nedtystat och undanträngt i oss bryter fram och börjar tala.

När Gud fäster sin kärleks blick på den som lider nöd då förvandlas hennes smärtas stumhet till ord. Gud ger tillbaka den verklighet som språklösheten och maktlösheten berövar de förtryckta. De blir upprättade och befriade. Därför blir Guds rike synligt i Gaza och Sudan, i Ukraina, Nordkorea, Afghanistan och Syrien – överallt där livet tystas ner. Därför kan Guds rike bli synligt i våra egna liv.

Låt mig få möta någon jag alltid gick förbi,
att vi i djupet varsnar ett jag, ett du, ett vi.

Dagens epistel säger: ”Kom ihåg hur det var när ni nyss blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade, förföljda och förlöjligade, och ni ställde er vid deras sida som utsattes för samma behandling. Ni delade lidandet med de fängslade och klagade inte om ni fråntogs er egendom, för ni hade något som var mer värt.”

Hebréerbrevets författare uppmanar oss att vara uthålliga och inte ge upp, i kampen för Guds rike. I grund och botten handlar det om att våga och vilja möta blickar. Vi måste förmå oss att möta vår egen blick, vår medmänniskas blick och vår Guds blick. Vi måste våga se ansikte mot ansikte. Övervinna främlingskapet. Leva i gemenskap.

Gemenskap är något som skapas. Den byggs under möda och kamp. Den finns inte på något självklart sätt bara där – även om den är livets grundförutsättning. Allt har uppstått genom Guds tilltal – allt står i relation till Gud från första början. Allt uppstår ur gemenskap. Men i världen hotas gemenskapen. Utnyttjande och misstro, ojämlikhet och makthunger skadar samhörigheten. Därför måste vi lida för att värna gemenskapen. Någon måste ständigt försvara den och stå upp för den svages rätt.

När vi möter Jesu blick på korset, där han ser på oss och frågar om vi vill vara med honom också där. Då blir trons och hoppets svar: Ja, jag vill, där du är finns det ljus och mening. Där är varje människa älskad och förstådd. Där är Guds rike – inom oss och mitt ibland oss.

Det är inget enkelt svar. Det är det svåraste av allt. Det är omöjligt för någon enda av oss att svara så – på egen hand. Men Gud kan göra det möjligt. Gud kan leda oss – som foten känner stigen där den i mörkret går. Gud kan verka det i oss som vi inte själva klarar och därför bor Guds rike inom oss – i var och en av oss, i mig och i dig. Jag ser dig – och Kristi kärlek lyser emot mig. Du ser mig – och Guds rike blir synligt.

Lös oss ur ensamheten att i varandras liv
vi återfinner livet som det oss gavs av dig,
du som gör allting nytt.