Den kämpande tron

Jesaja 61:1-3 Hebreerbrevet 11:23-27   Markusevangeliet 14:3-9

Vi är alla kallade att föra trons kamp. Om vi tror att det bara är de som drabbas av särskilda utmaningar och prövningar, de som tvingas gå igenom tvivel, övergivenhet och andlig nöd som måste kämpa trons kamp så misstar vi oss. Det är utan tvekan så att vissa måste kämpa mer än andra. Det finns de som drabbas av slag efter slag. Deras liv tycks vara en enda ändlös lidandesväg. Det finns andra som verkar kunna vandra genom livet orörda av sorger och olycka. Det är inte jämnt fördelat. Men vi är alla kallade att föra trons kamp – för vår egen skull och för varandras skull.

Den kampen handlar om att genom det egna livets alla strider och prövningar ständigt ha blicken riktad mot Kristus. Den kampen handlar om att ta emot Guds livgivande kärlek i våra egna liv, att klamra fast vid den kärleken genom alla utmaningar vi måste gå igenom, och inte släppa taget, utan i stället överlåta oss själva, våra liv, i Guds händer. Men den kampen handlar också om vårt ansvar för alla dem som inte förmår kämpa på egen hand. Vi hör samman. Vi vet att det goda vi gör för andra också stärker oss och skänker oss livsmod. I det goda vi vill och gör bekräftar vi det goda vi tror och förlitar oss på. Det ger oss en djupare livsmening. Det blir till något gott och livgivande också för oss.

Den kämpande tron får bära livet, det sårbara, sköra livet, till Gud. Vi får trösta dem som sörjer. Vi får erbjuda de ensamma gemenskap. Vi får se med omsorg och varsamhet på dem som alltför ofta bemöts med misstro och likgiltighet. Vi får ge trygghet åt de ängsliga. Vi får skänka glädje och ljus till dem som är modfällda. Vi får bära varandra i vårt hopp. Vi får be för varandra. Vi får göra livet lite uthärdligare, lite mer möjligt. Vi får bära liv.

Allt vilar på att vi får vända oss till en trofast och barmhärtig Gud. Söndagens latinska namn påminner oss om det. ”Reminiscere” betyder ”kom ihåg”, ”minns”. Orden är hämtade ur psaltarens tjugofemte psalm:

Herre, jag sätter mitt hopp till dig, du min Gud,
jag förtröstar på dig: svik mig inte,
låt inte mina fiender triumfera!
Den som hoppas på dig blir aldrig sviken,
men den trolöse skall stå där tomhänt.
Herre, lär mig dina vägar,
visa mig dina stigar.
Led mig i din sanning, lär mig,
du som är min Gud, min räddare,
ständigt hoppas jag på dig.
Herre, kom ihåg din barmhärtighet,
den godhet du alltid har visat.

I tron blir vi påminda om den Gud som är trofast, som aldrig överger oss och aldrig glömmer bort oss. I tron finns en rörelse framåt mot det tillkommande och inåt mot livets själva centrum. Tron hoppas på det den inte kan se, den sträcker sig mot det som ännu inte är. Tron vänder sig samtidigt till källan för sitt hopp, till Guds kärlek, som räcks henne som en ständig gåva av förnyelse och liv.

Detta är kärnbudskapet i Hebreerbrevet som dagens läsning är hämtad från. Gud har upprättat ett nytt förbund med sitt folk genom Kristus, den nya översteprästen, som stigit in i det himmelska templet och försonat världen med Gud. Därigenom har Guds alla löften gått i uppfyllelse. Gud har visat vägen till livets källa. Genom alla tider, ända från Abels tid, har Guds folk vandrat mot detta löftes fullbordan. De har hoppats på det som finns bortom horisonten, trott på det de inte kan se, och vänt sig till den Gud som aldrig överger sitt folk. Så visar Gud vägen mot framtiden, den nya skapelsen.

I dagens evangelium möter vi Jesus på besök hos Simon den spetälske. Han har just lagt sig till bords. Simons hus ligger i Betania där också Marta, Maria och Lasarus bodde. Enligt traditionen var Simon en nära släkting till dem, och kom så småningom själv att bli en kristen martyr. Ruinerna av det som sägs vara hans hem finns ännu kvar, inte långt från Lasaros grav, och är en viktig pilgrimsplats.

I Johannesevangeliet där samma händelse återges finns alla syskonen med vid måltiden, Lasarus ligger till bords med Jesus, Marta passar upp vid bordet och Maria är den som smörjer Jesus med olja. Jesus är alltså bland några av sina närmaste vänner, som tidigare blivit hjälpta och kommit till tro. Om någon i hela Palestina har fått erfara att Jesus verkligen är Guds smorde, den som frambär ett glädjebud till de betryckta och ger förkrossade bot, den som förkunnar frihet för de fångna och befrielse åt de fjättrade, ja, då är det de. De har fått lära känna sanningen i det Jesus säger när han tolkade dessa profetord från Jesaja i Nasarets synagoga: ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”.

Nu kommer Maria och bryter upp en flaska dyrbar äkta nardusbalsam och häller det över Jesus. Kanske hör hon orden ur Jesaja i sitt inre när hon gör det. Han har låtit henne och hennes syskon bli tröstade i sorgen. Han är den som tröstar alla som sörjer och ger dem glädjens olja i stället för sorgdräkt, lovsång i stället för modlöshet. Nu vill hon gjuta glädjens olja över hans huvud. Hon vill uttrycka sin glädje och tacksamhet, sin kärlek till honom som grät av medlidande med dem i deras sorg, som hjälpte dem och gav deras bror tillbaka till dem.

Det är en överdådig handling hon utför. Den uttrycker en slösande omtanke som går bortom alla normala mått för gästfrihet och generositet. Visst brukade man på den tiden tvätta en respekterad besökares händer eller fötter och ibland smörja dem med olja, men inte brukade man tömma en hel flaska av den allra dyraste, parfyrmerade nardusbalsam över dem. I Johannesevangeliet klagar Judas över slöseriet och säger att man kunde fått trehundra denarer att skänka till de fattiga om man i stället hade sålt oljan. Det är en stor summa.

Kanske var det så att Maria från början sparat denna dyrbara olja som en tillgång hon kunde ha nytta av om hon hamnade i en ekonomisk krissituation. Men nu tömmer hon ut alltsammans på en enda gång över Jesus. När de andra runt bordet förargas över detta måttlösa slöseri säger Jesus: ”Låt henne vara. Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig.”

Ordet som Jesus använder när han talar om Maria är egentligen ett starkare ord än vad den svenska översättningen visar. Det är enligt honom inte bara en god gärning i moralisk mening som Maria har gjort. Det är inte bara så att handlingen inte ger skäl till klander. Det är en vacker handling, full av innerlig omsorg och kärlek. Lika väldoftande som själva oljan.

Sedan säger Jesus till dem: ”De fattiga har ni alltid hos er, dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen.” Medan de andra kommer med invändningar, förbehåll och kritik mot hennes agerande så är hennes handling bara ett svar på honom. Hon älskar honom och därför ger hon allt hon har till honom. Hon ger med hela sitt hjärta. De andra lägger mer tid på att ha synpunkter på hennes agerande än på hur de själva borde visa sin kärlek.

Maria blir vår förebild i trons kamp därför att hon förblir förankrad i sin tillit på Gud. Hon vågade lita på att Gud både kan och vill bistå henne. Hon hoppades på det hon inte kunde se, när Lasaros hade dött och hon bad om hjälp. Hon sträckte sig mot det som ligger bortom möjligheternas gräns, det som egentligen, enligt allt sunt förnuft, inte är möjligt – och det blev verklighet. Hon vände sig till källan för sitt hopp, till Guds kärlek som hon hade mött och känt igen hos Jesus, och han kom till hennes hjälp. Just därför att hon vågar tro blir hennes eget liv en spegling av denna kärlek. Kanske kan vi beskriva det som en nådens resonans i hennes varelse. Hon ger vad hon har fått. Samma överflödande gränslösa omsorg som hon fått känna av i sitt eget liv strömmar ur hennes eget hjärta. Den strömmar som väldoftande olja.

Festen i Betania i Simon den spetälskes hus kan ses som en bild för den kristna kyrkan, för den kärlekens gemenskap som förenas i viljan att vara ett i Kristus och spegla honom i sina liv. Den fest som firas där är på många vis samma fest vi får delta i när vi idag bryter bröd och vin. Där i Betania, liksom i den övre salen i Jerusalem, där Jesus firar sin sista påskmåltid med lärjungarna, den första nattvarden, synliggörs hur tron hoppas på det den inte kan se och sträcker sig mot det som ännu inte är, liksom hur tron vänder sig till källan för sitt hopp, till Guds kärlek, som räcks henne som en ständig gåva av förnyelse och liv.

Under påskmåltiden i Jerusalem tröstar Jesus sina lärjungar inför det som ska hända, när han tas ifrån dem, grips och dödas. Han visar att Gud är verksam och öppnar upp för liv och förvandling mitt i utsatthet, förlust och lidande. Jag är nära er, säger han. I brödet och vinet blir jag ett med era kroppar. Vi är förenade. Ingenting kan skilja er från mig. Jag finns inom er, jag är hos er. Bortom korset öppnar sig uppståndelsens och pånyttfödelsens verklighet – men ni måste vandra korsets väg med mig för att komma dit. Det är vad nattvarden berättar för lärjungarna den gången – och det är vad den säger till oss idag. Gud är nära – mitt i brustenheten.

På samma sätt visar Jesus i Betania hur det som sker pekar framåt mot vad som ska hända. När de samlas till måltid, alldeles nära Jerusalem, vid Olivbergets fot, så är det bara några dagar till påsken. Det är den tid då väntan på Guds befrielse och på den kommande messias är som starkast och hela Jerusalem fylls av pilgrimer som längtar och hoppas på att den dagen snart skall vara inne. Det är i det sammanhanget de samlas till fest, Jesus och hans lärjungar, tillsammans med Maria, Marta och Lasaros, mannen som han uppväckt från de döda. Och det är där Jesus tolkar Marias handlande mot bakgrund av sin förestående död. Hon har i förväg smort hans kropp inför begravningen.

Maria blir en förebild i tro därför att hon i sin kärlek till Jesus tycks ana och förstå vad som väntar. Hon hade förstått att Jesus var Messias därför att han, i överensstämmelse med profetens ord, hade lindrat de utsattas lidande, befriat de förslavade och tröstat de sörjande. Det hade hon själv fått erfara. Men hon vet också att Messias, den Gode herden måste ge sitt liv för fåren. Han är Herrens lidande tjänare, han som dör för att ge liv åt många.

Ja, jag tror Jesus kan känna att hon djupt inom sig förstår vad som måste hända. Hennes kärlekshandling blir också en sorgehandling. Det är därför han tolkar henne som han gör. Lärjungarna vill inte acceptera att han måste dö. De försöker på alla sätt de kan blunda för det som ska ske. Men Maria vet. Hon blundar inte. Hon tar ut sorgen i förskott därför att hon vet att den kommer. Kanske är det så när vi verkligen på djupet älskar någon. Vi kan ana och känna den smärta och sorg som väntar. Men i denna allra djupaste kärlek bor också hoppet, glädjen och den mest överväldigande rikedom och skönhet. Där bor uppståndelsens liv. Så kan vi se Guds nåd återspeglas i Maria – hon som älskade Jesus.