Påskens vittnen

Sakarja 8:6-8  Första Petrusbrevet 1:3-9  Johannesevangeliet  20:24-31

Idag vill jag börja min predikan i en liten by i Grekland. Det är den berömde författaren Nikos Kazantzakis som berättar om den i sin roman ”Brodermorden”. Få böcker har gjort ett så starkt och bestående intryck på mig som denna bok. Boken utspelar sig under inbördeskriget och beskriver dagarna fram till påsk. I byn har diktaturens regeringsstyrkor sin förläggning och i bergen runtom byn gömmer sig rebellerna.

Kriget pågår i området runt byn och bergssluttningarna täcks av döda kroppar. Huvudpersonen i berättelsen är den viljestarka och excentriske byprästen fader Yanaros. Han kan inte förlika sig med att människorna omkring honom bekämpar varandra. Han står inte ut med alla dödade. På en av sina turer utanför byn har han hittat en sten som är täckt med blod från en fallen soldat och den har han tagit med sig och lagt på altaret i kyrkan. Där får den ligga, så att den dödes blod kan ropa till Gud, som i ett tyst Kyrie eleison. Ja, det är som om fader Yanaros vill säga att själva den mark som får ta emot de dödas blod ropar ut sin smärta och vrede över de övergrepp som sker kring byn. Stenarna ropar när människorna blivit tysta.

Jag tänker på fader Yanaros och hans by därför att världen har blivit som den där byn och vi som kallats att leva som påskens vittnen är som fader yanaros. Överallt omkring oss finns döden, hatet, våldet, egoismen. Barn dödas i Libanon och Iran. Bomber faller över Ukraina. Flyktingar utvisas till osäkerhet och fara. Ledare skryter med sin likgiltighet för medkänsla och mänskliga rättigheter. Varje kyrka borde ha en blodig sten på altaret som ropar till Gud.

Fader Yanaros vandrar runt i byn och vädjar om besinning. Han säger till de stridande: Ni dödar era egna bröder. Ni korsfäster Kristus på nytt. Hur tror ni att Kristus ska kunna uppstå här, där ni gör er skyldiga till detta? Nej, jag tänker inte låta Kristus uppstå! Det blir inget påskdagsfirande, det blir ingen uppståndelse för er. Det kan ju tyckas vara ett märkligt hot, för inte är det väl denne enkle bypräst som har makten att bestämma om Kristus ska uppstå. Kristus har ju uppstått! Det är ett faktum – åtminstone för tron. Han uppstod den där påskdagen i Jerusalem för två tusen år sedan, och det gäller ju oberoende av vad människor gör eller inte gör.

Men på ett plan är det förstås helt riktigt som fader Yanaros uttrycker saken. I påskens liturgi uppstår Kristus här mitt ibland oss. han uppstår för oss, men också i oss, i vår gemenskap. Uppståndelsens konsekvenser blir synliggjorda och verkliga för oss. Vi får ta del av löftet om livets seger, och det förändrar våra liv. Varje påskliturgi, varje tänt påskljus, varje uppståndelserop som ropas, är del av det mysterium som vi människor får del av därför att Kristus uppstår till nytt liv. Kanske kan också vi fråga oss idag: Förtjänar vi människor att Kristus uppstår för oss, när vi korsfäster honom varje dag? Förtjänar vi hans kärlek när människorna vägrar att visa varandra minsta barmhärtighet?

Det är förstås inte så att vi har makten att styra över detta. Det är inte vi som uppväcker Kristus från de döda. Om vi tror det är vi lika dåraktiga som den där hunden som trodde att det var han som med sitt skällande fick solen att gå upp varje morgon. Fader Yanaros är väl lite som den hunden. Kanske har han blivit galen av sorg. Men frågan är väl ändå värd att fundera på: Om vi tar vår broders liv. Om vi fördriver den flykting som lever ibland oss. Om vi struntar i den nödställda skapelsens rop om hjälp och räddning. Om vi låter egoism och egenintressen styra oss och döva våra samveten inför de nödställda, kan då uppståndelseropet verkligen bli hört i våra liv? Kan vi förverka rätten till Gud nåd!

Det korrekta svaret utifrån en kristen tolkning är givet: Nej! Fader Yanaros kan inte stoppa Kristi uppståndelse. Människor kan inte förverka rätten till Guds nåd, för det var aldrig någon rätt. Det var alltid en gåva, och vi kan inte heller komma så långt bort från Gud att vi inte längre kan bli förlåtna. Ingenting är omöjligt för Gud. Det finns alltid en möjlighet att bli upprättad, men det finns samtidigt något mer att säga om detta.

Gud är inte bara kärlek och förlåtelse utan också rättfärdighet och sanning. Gud är den som möter den felande med nåd och barmhärtighet, men också den som upprättar de förtryckta. Gud går till rätta med våldets hantlangare. Gud är en stridande Gud, en Gud som befriar ur fångenskap och besegrar döden. Därför kan inte dödandet tillåtas fortgå. Hatet och våldet kan inte fortsätta. När vi dödar varandra korsfäster vi Kristus på nytt!

Det är detta fader Yanaros vill få människorna att se. Han vill till varje pris få ett slut på dödandet. Därför går han upp i bergen för att möta rebellernas ledare – som också råkar vara hans egen son – och säger till honom: om du lovar att låta alla leva så skall jag se till att byn överlämnas i dina händer. Det går sonen med på, och på påskdagen går Yanaros ut i full liturgisk utstyrsel och lyckas få soldaterna att kapitulera och byn att överlämna sig åt rebellerna. Där och då ser han det som ett slags påskunder: genom freden har uppståndelsen kommit. Dödandet är slut. Nu kan var och en åter mötas som bröder.

Men givetvis blir det inte som fader Yanaros tänkt sig. Hans son rebelledaren håller inte sitt ord utan börjar arkebusera sina fiender, både soldater och de rika invånarna i byn. Yanaros protesterar, han skriker ut sina anklagelser. Men han kan inget göra. Till sist säger Yanaros att han tänker göra det enda han kan, han tänker vandra från by till by och berätta för alla att sonen är en man som inte står vid sitt ord, han är en man utan heder, någon man inte kan lita på – och så börjar han vandra iväg ut ur byn.

Detta är bokens slutscen och den dramatiska höjdpunkten i berättelsen. Sonen ser sin egen far vandra bort, och medan han ser på fadern hör han sina soldater mana på honom. Han kan inte låta honom gå därifrån för att uppvigla människor emot dem. Prästen måste stoppas. Och till sist ger han order om att skjuta fadern. Fader Yanaros faller död till marken på vägen ut ur byn. Så slutar berättelsen.

Man kan tycka att det är en mycket deprimerande historia. Man kan läsa den som en berättelse om hur det goda besegras, hur människor med naiv tilltro till andras inneboende anständighet alltid till slut förlorar. Det är ju också en del av sanningen. Fader Yanaros hade ju verkligen förlorat. Han hade medverkat till att människorna han ville rädda förlorade livet. Han lät sig luras att tro på sonens goda hjärta. Sonen var kanske inte ondare eller godare än många andra. Han agerade pragmatiskt och utifrån vad stunden krävde. Han var en handlingsman mitt i ett våldsamt krig. Men någonstans på vägen hade han också förlorat sin moraliska integritet.

För den som läser boken är det svårt att inte känna att sonen, trots att han erövrat byn och tagit makten över sina fiender, ändå var den som förlorat. Fader Yanaros var den som trots allt segrat, därför att kärleken och sanningen alltid segrar. I honom nar vi korsets och uppståndelsens djupa hemlighet, hur Gud verkar genom brustenheten. Han dog där på vägen, men han dog med integritet, lojal mot sin tro, i kärlek för medmänniskorna – och därför var han omöjlig att besegra. Hans död var en dom över alla dem som orsakat den. Hans död var samtidigt ett löfte till alla som vågar tro på anständighetens slutgiltiga, ofrånkomliga seger.

Jag tror att det är viktigt att försöka läsa vår gemensamma historia utifrån en moralisk bedömningsgrund. Det betyder inte att vi ska måla upp verkligheten i svartvita kategorier där vissa får spela rollen som skurkar och andra rollen som hjältar eller helgon. Däremot handlar det om att vi måste närma oss historien som en kamp mellan sanning och lögn, mellan gott och ont, mellan egoism och medkänsla. De som driver historien framåt är alltid de som vågar gå bland sina människor och ropa: Kärlek, kärlek, kärlek… såsom fader Yanaros, eller Franciskus av Assisi eller Jesus.

Det är väldigt lätt att avfärda det som en naiv ståndpunkt. Det är lätt att tro att det är mer rationellt att tänka historien som en process där makt och styrka alltid har sista ordet, där de framgångsrika alltid har tolkningsföreträdet och vinnarna alltid har rätt medan de som förlorar alltid har fel och de svaga och misslyckade får nöja sig med att spela de roller som de blir givna. Att läsa historien utifrån en moralisk bedömningsgrund innebär att inte acceptera sådana verklighetsbilder. Det innebär att se på tillvaron utifrån ett grodperspektiv, från den nedersta punkten. Det innebär att inta de förtrycktas och nedtrampades position.

För mig som kristen är berättelsen om Jesu liv, död och uppståndelse den centrala berättelsen i en historia som vill vända på perspektiven och låta de första bli de sista. Liksom alla sådana berättelser är den kristna berättelsen en motberättelse, som står i konflikt med maktens berättelse som vill upprätthålla den rådande ordningen där förtryck och status quo legitimeras. Det är därför uppståndelsens under blir så starkt. Det skakar om själva grundförutsättningarna i våra liv och låter oss se att det kan vara annorlunda.

När Jesus säger: Tvivla inte, utan tro! Handlar det därför inte bara om hans uppståndelse i snäv mening – utan om den uppståndelse som är möjlig för alla som förtrycks och plågas. Tvivla inte, för det är alltid de som vill göra dig maktlös och uppgiven som vill få dig att tvivla. Det är de som har något att vinna på ditt tvivel. Tro! I tron ser du långt mycket längre. Hoppet öppnar nya möjligheter i ditt liv. Uppståndelsen talar om livets upprättelse, om din upprättelse. Gud vill att du ska resa dig och kasta av dig bojorna. Låt dig inte bindas av din rädsla, av din skam, av din känsla av maktlöshet – sanningen finns inte där utan i modet att se världen som den är, i viljan att ta ansvar för ditt och andras liv, i det tillitsfulla bejakandet av den uppgift som Gud ger oss, att vara medskapare, lärjungar och varandras hjälpare.

Följ Petrus råd i dagens epistel: jubla även om du måste utstå prövningar, det som är äkta i din tro ska ge dig något långt mycket mer värdefullt än allt guld i världen. Tro på det du inte ser, men hoppas på, det som väcker din kärlek. Välsigna honom som i sin stora barmhärtighet har fött dig på nytt till ett levande hopp, ett arv som inte kan förstöras fläckas eller vissna. Guds makt beskyddar dig – håller dig trygg genom all utsatthet och nöd – nu och alltid i evigheters evighet. Amen.