Annandag Jul – den helige Stefanos dag

Martyrerna

Mika 7:1-6  Apostlagärningarna 4:18-31  Matteus 10:32-39

Lär mig din väg, o Gud, lär mig din väg.

Ge mig ditt bistånd, Gud, lär mig din väg.

Hjälp mig i tro på dig vandra din viljas stig.

Bred du ditt ljus kring mig, lär mig din väg.

 

Tvivlar och tvekar jag, lär mig din väg.

Nalkas mig stormfylld dag, lär mig din väg.

Lys mig, när vägen går fram genom dunkla snår,

torka mitt hjärtas tår, lär mig din väg.

 

Var jag min uppgift får, lär mig din väg.

Tills jag vid gränsen står, lär mig din väg.

Tills jag med fröjd går in, Herre, i vilan din,

bärande kronan min, lär mig din väg.

 

Idag firar vi den helige Stefanos dag, då vi minns honom, den förste martyren, och alla de lärjungar, apostlar och vittnen som efter honom burit fram evangelium till människorna.

Martyrium betyder vittnesbörd – och vittnesbörd är hela kyrkans kallelse. I ord och handling skall hon frambära evangeliet till världen. Du och jag – vi alla – får göra Stefanos och alla kyrkans helgon och martyrer till våra förebilder liksom de alla gjorde Kristus till förebild i sina liv. De fick återspegla hans kärlek och visar oss hur vi kan göra detsamma.

Det kan kännas som en väldig kontrast, när juldagens glädje vänds i annandagens kamp och smärta. Från det lilla oskuldsfulla barnet i krubban vänds vår blick till lärjungen som blir stenad till döds för sin tros skull.
Men egentligen finns det ett tydligt samband mellan dessa berättelser. I båda berättas det om hur Guds kärlek uppenbaras, hur Guds omsorg om och kamp för livet blir synlig – i den Gud som blir människa i stallet och i de lärjungar som lever med honom som förebild.

I båda berättelserna finns utsattheten – barnet som får födas bland djuren och snart tvingas på flykt, i lärjungen som får följa sin mästare på lidandets ensamma väg.

I båda berättelserna finns också hoppet och glädjen – i barnet vars ankomst folket väntat och hoppats på under så lång tid, och i Stefanos, som i själva dödsögonblicket ser himlens portar stå öppna, ser Jesus vid Faderns sida, och, med en bön om nåd för sina bödlar, överlämnar sig själv åt Gud.

Dagens texter sätter, trots att det är den helige Stefanos dag, inte fokus på honom, utan på alla lärjungar tillsammans. Matteus berättar hur Jesus vandrar, tillsammans med lärjungarna, från by till by och från stad till stad. Han förkunnade Guds rikes ankomst och han botade människor från sjukdomar. Matteus säger att när Jesus såg människorna ”fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde. Därför vänder han sig till lärjungarna och säger: ”Skörden är stor men arbetarna är få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.”

Det är viktigt att börja här, i Jesu omsorg om de medfarna och hjälplösa, när vi försöker tolka dagens evangelium. Texten vi har fått lyssna till är hämtad ur Jesu sändningstal till lärjungarna. Det är den gode herden, han som vill samla och rädda sina bortsprungna får, som sänder ut lärjungarna för att förkunna evangeliet och göra under i hans namn.

Två och två skall de gå, och inget mer än en stav ska de ha med sig, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet. Jesus säger till dem: ”När ni tagit in i ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. Och är det någon plats som inte vill ta emot er och inte vill höra på er, så fortsätt därifrån och skaka av dammet från era fötter. Det ska vittna mot dem.”

Lärjungarna ska med hela sitt sätt att vara i världen bära vittnesbörd om honom. De skall vittna genom att leva i gästfrihet, barmhärtighet och solidaritet. De ska vandra i fattigdom, utan säkerheter, och de ska förlita sig på andras omsorg och välvilja. De skall hälsa alla med en bön om fred, och där dörren öppnas för dem, där skall de stanna och där ska människor ta emot evangeliet. Men de kommer också möta fiendskap och motstånd. Där dörren förblir stängd, där skall de gå förbi och skaka dammet från sina fötter.

Dagens evangelietext är sträng. Ska vi förstå den måste vi ha den bakgrund som vi nu har tecknat. Vad menar Jesus när han säger: ”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen.” Vad han talar om är att vi måste ta emot Jesus genom att leva i barmhärtighet mot vår nästa, genom att öppna dörren för den som behöver en plats att vila, genom att sträcka ut en hand till den nödställde.

De som känns vid Jesus är de som frågar: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Det är dem som Jesus kommer att svara: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

De som förnekar Jesus inför människorna är de som stänger sina hjärtan för de utsatta, de som inte öppnar dörren för den nödställde och inte räcker ut en hand för att hjälpa. För dem väntar straff och dom. Dem kommer Jesus inte att kännas vid inför fadern i himlen.
Vi ska akta oss för att ta Jesus alltför bokstavligt när han talar om Guds straff, men vi måste också akta oss för att avfärda hans varningar. För att förstå vad Jesus vill säga kan det vara bra att fundera på vad det är han vill åstadkomma hos sina lyssnare, och det vet vi från evangelierna. Han vill åstadkomma omvändelse.

Han vill få oss att vända om från de vägar som leder bort från Gud, bort från gemenskapen med varandra. Han ställer oss inför valet mellan liv och död, och han vill få oss att välja livet.
Människors uppror mot Gud, deras bortvändhet och orättfärdighet, bryter sönder gemenskapen och lämnar endast misstro, våld och oärlighet. ”Alla ligger på lur för att mörda, de vill fånga varandra i sina nät. Den bäste är som ett törnsnår, den ärligaste som en taggig häck”, som profeten Mika säger i dagens gammaltestamentliga text.
Det är detta som driver fram straffets dag. Gud ingriper för att befria de nödställda. Han sänder sin Son till att hela världen och göra slut på lögnens välde. I honom utmanas och övervinns detta välde. Det är därför vittnesbörden om honom skapar bittra konflikter. Han kommer inte med fred utan med svärd. ”Jag har kommit för att ställa en man mot sin far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor och mannens husfolk skall bli hans fiender.”

Ja, kampen mot tillvarons destruktiva krafter äger inte rum bara på armlängds avstånd. Den kommer oss nära, in på bara huden. Den kampen kan förgifta våra personliga relationer. Den sker i våra egna hjärtan. Självrättfärdighet och egoism, ojämlikhet och exploatering, våld och slaveri är krafter som på alla plan kan påverka våra liv. Och de kapitulerar inte frivilligt. Dödens makter bjuder motstånd. De behöver övervinnas – och det kan bara ske när vi släpper in Guds kärlek i våra liv.  Det är därför Jesus manar oss att vara uthålliga och våga stå upp för vår tro. 

Någon måste alltid ta striden för det goda. Därför sänder Gud sin Son in i skapelsen och därför riskerar martyrerna sina liv. Någon måste våga stå upp för sanningen. Någon får alltid lida för att påminna andra om att de bara kan bevara sin mänsklighet genom medmänsklighet. Det är denna kamp Jesus utkämpat för oss på korset – det är den kampen han kallar oss till. Likt Petrus är vi kallade att bekänna: ”Vi måste lyda Jesus mer än världens härskare. Vi kan inte tiga med vad vi fått höra och se.”

Det är lärjungens och pilgrimens livshållning.