Förstörelsen av Hamburg var ett smärtsamt nederlag för Ansgar. Den danske kungen Hårik I var den som hade lett plundringen. Kort därefter hade dock Ansgar lyckats vinna den danske kungens förtroende och 850 fick han tillåtelse att bygga en kyrka – den första danska – i Hedeby. Redan 854 förbjöds emellertid kristen förkunnelse på nytt av jarlen Hovi. Följande kung, Hårik II, tillät åter den kristna tron, samt att församlingen använde en kyrkklocka, trots att danskarna klagade på klockornas klang som de ansåg kunde skrämma bort ”landvättarna”. Ansgars efterträdare Rimbert drev missionen vidare, men efter hans död 888 kollapsade missionen och kyrkan i Ribe brändes ner för att utplåna spåren av den nya religionen.
Det påbörjade missionsarbetet fortsatte dock och kristendomens inflytande växte. Hedeby och Ribe var under 800-talet två av de mest betydelsefulla handelsstäderna i norra Europa och mötesplatser mellan franker, danskar och andra nordiska folk. Det fanns därför goda förutsättningar, och den kristna delen av befolkningen växte gradvis, vilket bland annat förekomsten av kristna gravplatser visar. Mycket tyder på att relationen mellan de kristna och dem som höll fast vid de gamla gudarna ofta var fredlig och att de religiösa traditionerna inte alltid hölls isär så noga. Vid andra tillfällen blossade konflikterna åter upp.
Ribe och Slesvig etablerades 948 som missionsstift i Danmark under ärkestiftet i Hamburg. 948 följdes de av Århus. Ribes första biskop S:t Leofdag mördades samma år av ett spjut när han korsade Ribeån. Leofdag firades som ett lokalt helgon och begravdes I Domkyrkan. Under 900-talet blev Gorm den gamle kung över Danmark. Han beskrivs av Adam av Bremen, som en svuren fiende till den kristna tron, som nekade Hamburgs ärkebiskop att sända missionärer. Omkring år 965 döptes hans son Harald Blåtand efter att ha bevittnat hur den kristne munken Poppo höll glödande järn i sina bara händer utan att skadas. Därmed kan man säga att kristendomen segrat i Danmark, något som Harald också lät rista in på den av de båda berömda Jellingestenarna som han reste.