Att sända och ta emot pilgrimer

Från kyrkor runt om i landet sänds pilgrimer regelbundet ut på längre och kortare vandringar. Ibland är det en grupp som ska vandra och ibland en enda pilgrim. På motsvarande sätt tas pilgrimer emot i kyrkor med öppna dörrar, klockklang, tända ljus och med någon som väntar vid dörren. Varje gång vi sänder eller tar emot pilgrimer påminner vi varandra, pilgrimerna som kommer likaväl som oss själva, om att välsignelse är det som all pilgrimsvandring i grund och botten handlar om.

I ärkebiskop Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken” från 1555 står det om hur sändningen kunde ha gått till vid Uppsala Domkyrka. Där bad biskopen eller prästen över pilgrimen och dennes ränsel och stav. I lätt förkortad och moderniserad version ungefär så här:

”Herre Jesus Kristus, du världens skapare och återlösare, du som bjöd dina heliga apostlar, då de drog ut på sin pilgrimsfärd, att endast ta staven i hand, vi ber dig ödmjukt att välsigna dessa ränslar och stavar, på det att de, som nu ska bära dem som ett tecken på sitt pilgrimskap och till ett stöd för sina kroppar, även måtte få din himmelska nåds fullhet, så att de kan förnimma din välsignelses beskärm och befrias från alla alla synder, genom vår Herre Jesus Kristus.”

Därefter överlämnas ränseln till pilgrimen med bönen:

I vår Herres Jesu Kristi namn, mottag denna ränsel till hjälp för din pilgrimsfärd, så att du må komma fram frisk och sund till de heligas portar, dit du åstundar att vandra, och välbehållen vända åter till oss med fröjd och jubel.

Och så överlämnas staven:

”I vår Herres Jesu Kristi namn, mottag även denna stav till ett stöd för din väg och din möda, så att du må övervinna alla faror på din väg och nå fram till de heligas portar dit du längtar, så att du sedan du fullbordat din vandring må frisk och välbehållen vända åter till oss med fröjd och glädje.”

Detta skulle kunna fungera som sändningsord av pilgrimer också idag.

Sändning av pilgrimer

När pilgrimer sänds och tas emot i en kyrka markeras att pilgrimsvandringen är något särskilt och inte vilken vandring som helst. Egentligen börjar en pilgrimsvandring ofta långt innan vi tar de första stegen, när vi formar beslutet att vi vill och behöver göra en vandring. Den slutar inte heller med att vi kommer fram till ett visst mål, utan fortsätter i det liv vi sedan lever.

Vandringen har med andra ord en existentiell betydelse. Den kan vara ett sätt att finna sig själv, att hitta en väg, att återfå livsmod och livsinriktning. Därför kan det vara viktigt att få gå med välsignelsens ord ringande i våra öron och i våra hjärtan – och att få tas emot på samma sätt.

Kyrkan är i sig själv en plats och ett rum som har en så stark symbolisk innebörd att det för många kan vara tillräckligt att få börja sin vandring där. Det ger en särskild mening åt vandringen var vi börjar och slutar. Att gå från altare till altare, från helig plats till helig plats, innebär att öppna sig för en större verklighet i våra liv. Att dessutom få möta en medmänniska som sänder oss kan göra den upplevelsen ännu starkare.

Sändningen kan utformas olika och anpassas efter de speciella förutsättningar som gäller i det enskilda fallet. Att öppna kyrkorummet, tända ljus, se till att det finns någon på plats som möter – genom sådana yttre handlingar uttrycks en omsorg gentemot pilgrimen. Den som sänder får gärna vara en gudstjänstvärd, kyrkvärd eller präst – någon som representerar församlingen. Det är ett stort uppdrag som ofta uppfattas som både högtidligt och värdefullt för den som får det.

Sändning av pilgrimer sker som regel i samband med själva vandringsstarten. Det är fint att då göra det i samband med en enkel bön eller mässa.

En välsignelsebön, eventuellt med handpåläggning, bedjes över varje pilgrim, exempelvis: ”NN, må Guds gode Ande följa dig på alla dina vägar”, eller något som den ovan citerade bönen från Olaus Magnus.

Den bön som oftast används när en vandring ska påbörjas och avslutas är Birgittas bön:

Herre, visa oss din väg
och gör oss villiga att vandra den.

eller

Herre, visa mig vägen
och gör mig villig att vandra den.

Fint är att följa pilgrimen ut ur kyrkan och ta avsked vid porten, medan kyrkklockorna ringer.

Också kortare vandringar får gärna börja med en sändning eller en gemensam bön för den stundande vandringen.

Pilgrimspass och pilgrimsmärke kan delas ut i samband med sändning. Det visar att personen är sänd som pilgrim.

Mottagande

Mottagande kan ske i en kyrka som markerar slutmålet eller ett etappmål på vandringen. När det är möjligt är det fint att låta pilgrimen mötas av klockor som ringer och av en öppen kyrka. Tänd gärna ljus på altaret och ljusbäraren. Tänk på att den kyrka som blir målet för en pilgrimsvandring fungerar som en symbol för det himmelska Jerusalem, Guds rike, den plats där vi får komma hem till Gud, där vi alltid är välkomna, alltid efterlängtade. Gott är att hälsa pilgrimer med orden: ”Välkommen hem!” För en del pilgrimer blir kyrkan också en plats som representerar livets gränser, födelse, död – och pånyttfödelse.

Att komma fram till målet är ibland överväldigande. Kanske har du vandrat i många dagar för att komma fram. Många kan vittna om att ett besök i en kyrka kan beröra starkt under en vandring. Det är inte ovanligt att tårar kommer när klockorna ringer en till mötes.

Kyrkorummet vid vägens slut blir en påminnelse om det som är livets yttersta mål, det vår djupaste längtan står efter, mötet med Gud. Vi får önska pilgrimen välkommen hem!

Ibland vandrar pilgrimer tre varv runt kyrkan innan de går in i den, gärna under sång, till exempel Härlig är jorden. Om klockorna ringer kan vandringen runt kyrkan ske medan klockorna ljuder.

Det kan hända att den som ska välkomna i kyrkan måste vänta lite innan pilgrimen verkligen dyker upp, men det är en del av uppgiften. Det är viktigt och betydelsefullt att få vänta på att välkomna någon. För den som är på vandring är det svårt att veta exakt hur lång tid en vandring tar och vid slutet av vägen blir man gärna trött. Det blir inte bra om det blir stressigt och forcerat. Ha gärna telefonkontakt så att det lätt går att meddela när klockorna ska ringa.

När du kommer till en kyrka är det ofta bra att undvika att göra andra saker innan du fått tacka för den vandring du gjort, särskilt om du vandrar i grupp. Gå gärna in till altaret eller samlas i en ring utanför kyrkan om den inte är öppen. Det är fint att samlas under sång, till exempel en taizésång som: Sjung lovsång alla länder…

Vandringen kan avslutas med en enkel bön eller mässa. Någon får gärna leda ett delande vid altaret där pilgrimen/pilgrimerna får bära fram intryck och upplevelser. Om pilgrimsbevis eller pilgrimsmärke ska delas ut kan det göras här. Fint är att också be om välsignelse över pilgrimerna. Avsluta gärna samlingen vid altaret med en gemensam lovsägelse:

L: Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden

Alla: Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Om du vandrar ensam och kanske inte har avtalat med någon som möter dig så är du ändå välkomnad av kyrkobyggnaden. Den står där för din skull. Den har väntat på att du ska komma. Genom din vandring har du blivit en del av den. Har du möjlighet så gå in på egen hand till altaret och tacka för din vandring. Finns det ljusbärare, förbönsbok eller gästbok så är det fint att använda sig av det. Kanske kan du sedan hitta en plats i eller utanför kyrkan där du kan vila dig en stund och få lite tid för eftertanke. Ge dig själv en chans att ta in platsen innan du beger dig därifrån. Var inte rädd att ta kontakt med de som arbetar på kyrkogården eller i kyrkan. Låt dem få glädjen att vara gästfria.

Mottagande har förstås också en praktisk sida. Vandrare kan behöva få besöka badrum, få vatten eller en möjlighet att äta något. Också de små och enkla omsorgerna är betydelsefulla.

Vill någon berätta om kyrkan så är det ofta uppskattat, men låt då gärna pilgrimen få vila först och håll det kort.