Bekymmerslöshet
Synonymer till ”bekymmer” kan vara: oro, rädsla, olust, disharmoni, stress. Att vara fri från det måste förstås vara bra, men ”bekymmer” kan ju också vara uttryck för omsorg. Den vi älskar är ofta ett kärt besvär. Vi vill kunna dela oro, lidande och sorger med henne. I den meningen kan det inte vara negativt att göra sig bekymmer. Det är när bekymren leder till vanmakt och ångest som de blir till hinder för oss, när vi inte vågar leva. Det är när bekymren skadar vår förmåga att känna hopp och förväntan, som vi förlorar vårt livsmod.
Bekymmerslöshet handlar om att bevara tron på att viljan till mening kan övervinna känslan av meningslöshet. Sinnesro och acceptans är begrepp som kan komma nära i betydelse. Det finns krafter utanför oss själva som bibehåller livet, som bär oss, också när vi känner oss hjälplösa. Vi är inte utelämnade åt oss själva.
Vi behöver öva oss i att släppa taget. Bekymmerslösheten kan – liksom tystnaden – vara återhämtande, restorativ. Vi kan inte alltid vara i ett läge då vi har krav, omsorger och ansvar för ögonen. Då dräneras vi på kraft. Vi behöver också få vara i viloläge. Ibland behöver vi slippa ta ansvar. Någon gång måste vi få lägga oss i solen och bara njuta av värmen, vinden som smeker vårt ansikte. Vi får lov att bara vara.
Det är viktigt att komma ihåg att livet är både gåva och ansvar. För att kunna ge måste vi lära oss att ta emot – och när vi ger kan vi upptäcka att vi själva får mycket mer än vad vi ger. Omsorgen om andra gör våra egna liv meningsfulla och värdefulla. Vi kan bli grundade i en tillit större än vanmakten, en frid som inte ofriden biter på. Vi kan se förbi våra egna omedelbara behov för någon annans skull. Om vi saknar denna grund i oss själva så blir vi övermannade och besegrade. När vi har den kan vi vända det destruktiva och meningslösa till något livgivande och gott.
Bekymmerslöshetens pärla är grön. Den påminner om naturens växtkraft. Liksom trädet har sin växtkraft så har också vi det. Vi gör oss bekymmer, men markens blommor bara växer – tills de vissnar och dör. Liksom naturens växtkraft är resultatet av ett samspel där allt samverkar för att skapa hållbara livsmiljöer så är också vi beroende av de sammanhang som vi är rotade i, som ger oss näring – både materiellt och andligt.