Vad betyder det att Bibeln är Guds ord?
Frågan om Bibeln är Guds ord, och vad vi menar med det, är lika betydelsefull som den är komplicerad. Den är betydelsefull eftersom den definierar hur vi läser bibeltexterna och hur vi tolkar deras normativitet, deras anspråk på att förmedla sanning och etisk vägledning. Ytterst sett handlar det förstås om hur den kristna tron kan försvara giltigheten i påståendet att Bibeln är Guds uppenbarade ord, att texten formats genom gudomlig inspiration.
Den är komplicerad därför att den befinner sig i själva centrum av en mångtusenårig religiös tradition, där frågan alltid tillmätits en avgörande betydelse men också givits olika svar och där kulturella förändringar ständigt, med nödvändighet skapar nya förutsättningar för hur vi tolkar frågan. Ytterst sett blir frågan därför också en fråga om huruvida Guds ord kan förkunnas in i vår egen tid på ett sätt som både är i samklang med den kristna traditionen och meningsfullt i samtiden.
Redan dessa inledande anmärkningar torde räcka för att det ska stå klart för de flesta att frågan kan ge, och har gett, upphov till en oändlig, oöverskådlig diskussion. Här ska vi inte försöka ge ens någon översiktlig bild av den, utan nöjer oss med att ge några tankar kring vissa viktiga aspekter av den, sett utifrån ett pilgrimsteologiskt perspektiv.
Kontinuitet och relevans – en falsk motsättning
Först av allt vill jag då peka på en viktig insikt. Frågan om huruvida tolkningen är i samklang med traditionen och meningsfull i samtiden tenderar ofta att utvecklas till ett antingen eller: Antingen betonas kontinuiteten med tidigare generationers sätt att förstå bibeltexterna som Guds ord eller också betonas vikten av att kunna tolka texterna på ett sätt som gör det möjligt att både förstå deras relevans i våra egna liv och att ta dem till sig som ett normativt, vägledande gudomligt tilltal. Detta är uppenbart en falsk dikotomi: Om bibelns texter är Guds ord så innebär det att det är möjligt att förstå dem på ett sätt som gör att strävan mot kontinuitet och mot relevans leder oss till en och samma punkt: Och det är på den punkten som vi möter texten som Guds levande tilltal.
Ibland talar vi om tradition på ett ganska ytligt och banalt sätt, där traditionen tycks stå för de konventioner och tänkesätt som vi behåller av gammal vana, som blir viktiga för oss helt enkelt därför att de förbinder oss med tidigare generationer. Vi upprätthåller dessa traditioner, tänker vi, inte därför att vi egentligen förstår eller bryr oss om vad de har att säga oss, utan bara därför att vi finner en trygghet i att göra så som vi alltid har gjort.
Problemet med detta synsätt är att det ger oss en bild av tradition som tycks vara på en och samma gång korrekt och missvisande. Visst är det sant att seder och bruk, riter och sägner, högtider och tänkesätt har ett värde för oss genom det enkla förhållandet att de just bidrar till att upprätthålla en ordning i tillvaron. De skapar en ram kring livet som ger det begriplighet, därför att livet blir förutsägbart och strukturerat.
Men traditionen har en betydelse som går djupare än detta. Genom de riter och berättelser som traditionen förmedlar sätts vi i förbindelser med en världsbild, med meningsskapande och livstolkande symboler som ger oss tillgång till ett språk för existentiella och etiska frågor och därigenom hjälper oss att förstå tillvaron och bygga ett liv tillsammans.
När traditionen i alltför hög grad reduceras till en konvention utan djupare mening leder det till att den blir stum och innehållslös. Kanske är det detta som får så många människor i vår sekulära värld att känna motvilja mot julen. Julen har för alldeles för många reducerats till en tom konvention som mest av allt tycks tvinga på oss sociala förpliktelser och krav på konsumtion, men som saknar ett djupare innehåll. Kanske förstärks den känslan av att vi på ett mer eller mindre omedvetet plan känner att någonting väsentligt därmed fattas oss, som vi väldigt gärna skulle vilja hitta tillbaka till.
Ordet tradition betyder att föra något vidare. Att ge nya människor tillgång till de riter och symboler som format den gemenskap de lever i, så att även de kan använda dem för att förstå sina egna liv. Traditionen involverar därmed både det förgångna, nuet och framtiden. Den förutsätter både upprepning och förnyelse.
Det judiska påskfirandet kan ses som ett sätt att minnas och levandegöra Israels befrielse ur fångenskapen i Egypten. Under påskmåltiden ska den yngste runt bordet ställa frågan varför man har samlats för att fira denna högtid och den äldste vid bordet ska berätta historien om hur Gud leder folket ut ur slaveriet. På så vis ska måltiden aktualisera de händelser som en gång gjort att Israels folk blivit Guds förbundsfolk och påminna om hur det påverkar dem som nu firar påskmåltiden i deras egna liv – och att det alltid finns ett hopp. Så binder traditionen samman kontinuiteten bakåt med relevansen för nuet och hoppet inför framtiden.
Det judiska påskfirandet är som bekant förebilden för den kristna nattvarden. Jesu sista måltid med lärjungarna var just en sådan påskmåltid, och vi deltar i denna måltid varje gång vi bryter brödet och delar bägaren med varandra. Vi är där i Jerusalem i den övre salen med Jesus och hans vänner – han är här, i våra liv, levande, närvarande och påtaglig. Det slås en bro genom tiden, från då till nu och in i framtiden, ända in i himmelriket, till den himmelska festmåltiden.
Så kan vi se nattvarden som en nyckel till bibeltolkningen. I nattvarden strålar då och nu, evangeliets berättelse och våra egna liv, kontinuitet och relevans samman i mötet med den uppståndne Kristus som möter oss i bröd och vin.
Det ofelbara bibelordet och den historiskt kritiska bibelsynen
Därmed har vi egentligen också gett ett svar på den första frågeställningen, den som vi sade ytterst sett handlar om hur den kristna tron kan försvara giltigheten i påståendet att Bibeln är Guds uppenbarade ord, att texten formats genom gudomlig inspiration. Svaret är att vi genom Bibelns texter kan möta den levande och närvarande Gud som, så att säga, stiger fram ur texterna och möter oss där vi själva är.
Men det kan vara värdefullt att stanna upp inför detta svar och fundera på vad det betyder. Ibland förmedlas föreställningen att den ortodoxa, autentiska synen på Bibeln som Guds ord är att den ord för ord på ett ofelbart sätt förmedlar en gudomlig uppenbarelse som vi är ålagda att blint följa, på ett sätt som innebär att vi måste åsidosätta vår egen kritiska förmåga.
Andra gånger kan vi få intrycket att bibeluttolkare behandlar bibelns texter som om de inte på något nämnvärt sätt skiljer sig från andra historiska dokument, inte heller för dem som kallar sig kristna. Vitsen är att nå bortom texten till den historiska verklighet som de skildrar, att finna konturerna av den ursprunglige, historiske Jesus, vilket ofta tycks vara detsamma som att befria bilden av honom från de lager av tolkningar som den kristna kyrkan lagt på denna bild för att den bättre ska passa deras behov.
Båda dessa synsätt – som här kanske beskrivs lite karikatyrmässigt förenklat – riskerar att leda oss vilse. Båda förhållningssätten är produkter av de strider inom kyrkan och mellan kyrkan och det omgivande samhället där den ena sidans ställningstagande tenderar att leda till att den andra sidan intar en position som definieras av dess motstånd mot den andra sidan, snarare än av en vilja att nå bortom polarisering och konflikt.
Det första synsättet på bibeln, det som ibland kallas den bokstavstrogna bibelsynen, är ett ganska nytt synsätt. Det växer fram som en konsekvens av den reformatoriska betoningen av Sola scriptura och kritiken av den katolska förståelsen av den kyrkliga traditionen som en del av uppenbarelsen. Om bibelns ord ensamt utgör den auktoritativa källan för den kristna tron så måste också detta ord vara bortom allt tvivel. Därför måste det vara ofelbart, inte bara i sitt övergripande budskap utan i minsta detalj. Ett sådant synsätt leder förstås till orimliga konsekvenser och är inte förenligt med hur kyrkan under merparten av sin historia har tolkat bibelns ord. Men trots att det för oss kan te sig både obegripligt och fullständigt oförnuftigt tycks det vara en produkt av det förmoderna samhällets strävan mot rationalitet och objektiv ordning, ett barn av den begynnande upplysningstiden.
Det andra synsättet på bibeln bygger på en övertro på det vi kan kalla den historiskt-kritiska metoden och en förenklad förståelse av de hermeneutiska frågor som hör samman med att tolka bibeltexterna. Ibland har detta lett till att exegeterna menat sig kunna mejsla fram en historisk Jesus, som antingen visat sig ha en världsbild som är väldigt lik exegeternas egen, eller vara helt främmande och otillgänglig, dold bakom de oöverstigbara kulturella skillnader som det historiska avståndet mellan Jesu tid och vår egen skapar. Ibland har det lett till att exegeterna menat att det inte finns någon möjlighet att se vad som är den historiska kärnan i evangelierna: Vem Jesus var, hur han tänkte, vad han gjorde och vad som hände med honom – allt vi har är kyrkans trosvittnesbörd. Vi kan bara säga vem Jesus var som en religiöst litterär produkt, formad av den tidiga kyrkans liv och bekännelse.
Det är viktigt att inte förneka värdet av alla dessa olika perspektiv. Dessa olika tolkningsutgångspunkter kan absolut ses som steg i utvecklingen av en mer nyanserad och adekvat bibeltolkning. Samtidigt har de också skapat stora problem. Jag tror att den bästa utgångspunkten för att tolka bibeltexterna är att starta i det som vi tidigare beskrev som en samverkan mellan kontinuitet och relevans. Kyrkan har i alla tider strävat efter att återge sin historia, sin berättelse, på att sätt som är trovärdigt och autentiskt och samtidigt meningsfullt och vägledande i den situation där evangeliet förkunnas.
Detta skapar ramarna för kyrkans kerygma, dess grundläggande budskap och bekännelse. Inom dessa ramar finns det både utrymme för en förvånansvärt stark förmåga att hålla minnen levande och en förmåga att återberätta dessa minnen på ett sätt som blir vägledande för troende människor i de situationer där de befinner sig. Den Jesusgestalt som förkunnas i de bibliska texterna är den Jesus som de troende möter i nattvarden, den Jesus som på en och samma gång är den historiske Jesus som lärjungarna vandrade med, som de vittnade om för alla de mötte, och den uppståndne levande Herre som i varje tid – alla dagar intill tidens slut – utgör grunden för den kristna gemenskapen.
När vi intalar oss att det måste finnas en inneboende motsättning mellan dessa båda Jesusbilder bygger det i hög grad på ideologiska grunder. Självklart är bibeltexterna bekännelsedokument som speglar en förståelse av Jesu person utifrån trons horisont, men de är samtidigt produkter av en kristen tradition som bevarar en stark kontinuitet tillbaka till Jesus och som framhåller vikten av att han var Guds inkarnerade son, som framträdde i tid och rum som en historisk verklighet.
Självklart är det också så att tolkningen av evangeliet ständigt formas av det sammanhang evangeliet talar in i. Redan nya testamentet ger oss exempel på en mängd olika tolkningssätt som på olika sätt skiljer sig från varandra, ibland råkar i konflikt med varandra, men som på andra sätt förenas i en gemensam tro på Jesus Kristus, Guds messias som dog och uppstod på korset, och som nu lever och verkar i de troendes liv. Mångfalden är ursprunglig i den kristna kyrkans bekännelse – men också enheten i mångfalden är ursprunglig.
Detta gör också att vi måste förkasta den bokstavstrogna synen på bibeltexterna. Den är inte bara problematisk eftersom den tycks innebära ett krav på att ge upp vår egen kritiska förmåga, den är också problematisk därför att den strider mot hur bibeln faktiskt själv talar till oss med olikartade och mångfaldiga röster, den strider mot den grundläggande insikten att tron inte bara vilar på kontinuiteten bakåt utan också på möjligheten att Gud möter oss som relevant och meningsfull på nya sätt i nya situationer, ständigt relevant och angelägen, och pekar framåt mot det som ännu inte är mer än möjligheter i den för oss okända framtiden.
Som att fånga fisk med håv
Hur kan vi då förstå bibelns ord som Guds ord? Jag tror att det egentligen har blivit sagt i det som redan sagts, men för att göra det ännu mer tydligt vill jag ge några olika bilder.
Den första bilden har jag fått till skänks av en bekant som brukar besöka pilgrimscentrum Liberiet när vi har våra bibelsamtal på morgnarna. Han har då berättat om hur man i hans födelsetrakter i Kukkola vid Torne älv brukar fiska med håv. Fiskarna går ut på bryggor i forsen och plockar med stor skicklighet upp sikar och laxar i sina håvar. Själv har jag ingen som helst egen erfarenhet av detta.
Jag har aldrig varit vid Torne älv och har följaktligen varken sett andra göra detta eller, än mindre, prövat det själv. Men bilden av dessa fiskare som står där i det snabba vattenflödet och väntar tills de ser en blänkande fiskkropp i virvlarna och snabbt fångar upp dem i sina håvar utgör en stark bild med ett existentiellt djup som för mig påminner om hur det kan vara att läsa bibelns texter. Bilden talar både om fara och osäkerhet och om de gåvor som kommer till oss och låter sig fångas om vi bara är uppmärksamma och vågar sträcka oss efter dem.
Pilgrimsvandringen har mycket gemensamt med detta. Att vara pilgrim innebär också att ta en risk, att lämna den säkra stranden för att ge sig ut i forsen, att för en tid överge den trygga, inrutade tillvaro där vi alltid tror oss vara försäkrade mot det oväntade, där vi vet vem vi själva är och hur andra ser på oss, där vi kanske har en självklar och säker plats, en tillhörighet och gemenskap, kanske djupa rötter – för att ge oss ut i det okända, okontrollerbara och ibland svårbegripligt obestämda och främmande, där vi inte kan reglerna och inte känner någon utan måste förlita oss på andras välvilja. Där vi själva är gäster och främlingar – pilgrimer.
Men liksom fiskarna vid Torne älv inte ger sig ut i forsen bara för nöjet att utmana faran utan för att kunna fånga fisken som passerar genom forsen, så ger sig inte heller pilgrimen iväg enbart för att tillgodose sin äventyrslystnad. Det finns ett djupare motiv, en starkare drivkraft, en vilja att hitta något att leva för, en djupare menig och livskänsla, en väg till Gud, kanske också en väg till sig själv, för att bli helad, upprättad, försonad.
Pilgrimsvandringens uppbrott hör nästan alltid samman med något som, så att säga, driver pilgrimen till den punkten att uppbrott känns som en nödvändig konsekvens eller i alla fall en möjlighet att komma till en ny situation i livet. Ibland uttrycks det så att det ofta finns en väldigt lång process som leder fram till att pilgrimen tar sitt första steg på pilgrimsvägen. Den andliga och existentiella förberedelsetiden är ofta lång, kanske mycket längre än vi själva förstår, men den är en del av pilgrimsfärden, liksom vägen vidare, det som kommer efter att vi har nått målet för vår pilgrimsfärd, också är en del av pilgrimsresan.
Det som driver pilgrimen ut på pilgrimsvägen kan beskrivas väldigt olika. Det är djupt personligt. Men det hör samman med något slags behov av existentiell eller andlig förvandling, kalla det omorientering, återhämtning, förnyad livskänsla, sorgearbete, botgöring eller något annat – i kristet språkbruk kallas allt detta för omvändelse, att inrikta sitt liv mot det som är livets ursprung och mål, att söka det som är grunden, och att inte längre röra sig bort från det. När vi blivit främmande inför livet, oss själva, varandra och Gud då måste vi bryta upp för att komma hem. Vi måste våga lämna det invanda livets säkerhet och gå ut i det osäkra, i det öppna – ut i forsen. Där har vi en möjlighet att finna det vi söker.
Men vad har detta med bibeln som Guds ord att göra? Jo, detta. Om vi tänker oss att bibeln är Guds ord, då innebär det att vi förstår detta ord som Guds levande tilltal, som riktar sig till oss, som angår oss, och som vill något med oss. Gud talar till oss för att vi ska söka Gud, livets källa och mål, och på så vis kunna bli hela människor. Gud talar till oss därför att Gud är kärlek och nåd, själva den urkälla ur vilken livet, hela skapelsen, strömmar fram – och Gud överger inte sin skapelse, Gud upphör inte att vilja livet, att ständigt öppna nya vägar, befria och hela, upprätta och förvandla, ge tröst och nytt hopp, skapa på nytt och alltid verka för att skapelsen ska lösas ur lidandets och dödens bojor.
Gud möter oss i samhörigheten och mångfalden
Gud kallar sin skapelse till uppbrott och förvandling. Gud kallar var och en av oss. Vi svarar an på denna gudomliga kallelse, detta anrop, när vi bryter upp som pilgrimer. Långt innan vi själva blev medvetna om vår egen längtan till Gud, längtade Gud efter oss, kallade oss till sig.
Därför behöver vi, som till exempel Luther, och många andra både före och efter honom, förklarar, alltid närma oss bibelns ord utifrån bönens hållning. Bönen är, antingen den sker med ord eller i tystnad, alltid ett relationsspråk, ett sätt för människan att vända sitt väsen mot Gud och att ibland, i benådade ögonblick, erfara hur Gud vänder sig till henne. Bönens språk är också ett relationsspråk därför att det är ett sätt för människan att upptäcka och uttrycka sin djupa samhörighet med hela skapelsen. Bönen påminner oss om att vi är burna av andras omsorg och att vi är kallade att själva bära andra.
Närmar vi oss bibeln på detta sätt kan vi ana vad det betyder att Gud där möter oss, att bibelns texter låter oss höra Guds ord. Jag tror att detta ligger väldigt långt ifrån hur en del människor tänker när de talar om bibeln som Guds ord. De ser det mer som ett sätt att legitimera en viss tolkning av bibeltexterna så att den får bindande auktoritet för hur vi ska leva våra liv tillsammans. på så vis reducerar vi Gud till att bli detsamma som vår åsikt om Gud och vi förvandlar Guds ord till ett vapen som vi använder mot våra åsiktsmotståndare och mot alla dem som inte vill eller förmår leva så som vi tycker att de ska leva. Bibeln blir något vi slår i huvudet på varandra.
Men det är inte evangelium. Var det inte just detta som Jesus gick i strid emot när han samtalade med de skriftlärda? Var det inte detta han utmanade när han stod upp mot makten och drev ut månglarna ur templet? Var det inte detta som förde honom till korset? Jo, det var alldeles precis detta.
Att ställa sig inför bibeltexterna, och låta dem tala till oss som Guds ord, innebär därför att vi måste våga rannsaka oss själva och se vår egen tendens att reducera Gud till något som svarar mot våra egna önskningar och behov.
Det är just därför att bibeltexterna vittnar om hur tidigare generationer kallats ut i pilgrimskapets osäkerhet och omvandling som de vittnar om Gud och kan låta oss ana Guds egen röst i texten. Det är just därför att dessa tidigare generationer vittnat om hur de fått rannsaka sig själva och tvingats ompröva och omvärdera, som de vittnar om Guds närvaro i världen. Bibeln är Guds ord – inte därför att den ger oss en definitiv och otvetydig bild av vem Gud är och vad Gud vill – utan tvärtom, därför att den visar oss Guds mysterium, den öppnar upp för det oväntade, det ännu inte anade, det som är i vardande, och låter oss se att Gud uppenbarar sig i världen på så oändligt många sätt att det överskrider vår fattningsförmåga.
Arne Naess brukar tala om behovet av att se hur det lokala skapar nödvändiga förutsättningar för kunskap. Varje plats, varje livsmiljö, varje ekosystem, rymmer en unik kunskap som bara den har tillgång till och som inte kan omvandlas till något slags universell, allmängiltig sanning. Hans inställning är, som jag förstår det, inte ett uttryck för någon relativistisk eller nihilistisk syn, utan vilar snarare på en insikt om att vi måste närma oss tillvaron med en djupare ödmjukhet och en större vilja till att lyssna på det unika och enastående. Att gå in i en skog eller bestiga ett berg är att bli delaktig i skogens eller bergets sanning, dess hemlighet. Att lära känna en annan människa är på samma sätt att ställas inför något som vi bara kan få del av i mötet med just henne.
Det betyder inte att detta berg, denna skog eller denna människa inte skulle vara besläktad med andra berg, skogar och människor – men det betyder att vi riskerar att reducera bergets, skogens eller människans verklighet till något trivialt och ytterst begränsat när vi bara kan betrakta dem som exemplar av en viss klass eller kategori av fenomen. Denna form av reduktionism tenderar dessutom att ofta vara förknippad med olika former av maktutövning, en vilja att underordna allt i verkligheten den ordning som motsvarar maktens önskemål.
På ett liknande sätt är det med den reduktionistiska synen på bibeln som Guds ord som vi beskriver här ovan. Den vill underkuva verkligheten och tvinga människor att underordna sig en viss normerande världsbild som understödjer en bestämd maktordning. Men bibeln är inte Guds ord på det sättet – utan tvärtom, därför att bibeln talar om en Gud som befriar människor från förtryckande maktordningar och låter dem upptäcka nya, överraskande sätt att förstå livet. Bibeln låter oss ana inte bara Guds mysterium, utan också verkligheten som en ofattbar rik spegelbild av detta mysterium, oändligt rik och fylld av liv.
Bibeln som Guds ord och människors vittnesbörd
Bibeln är Guds ord, inte därför att bibelns författare genom andens inspiration blir ofelbara och opersonliga verktyg, behållare för den gudomliga uppenbarelsen – som om de bara var de högtalare genom vilka Guds röst kunde höras – utan därför att Gud har uppenbarat sig för just dem, och kallat dem att med sina liv, med allt vad de rymmer av tvivel, kamp och tro, bära vittnesbörd.
På samma sätt är det förstås med den kyrka som genom historien och i vår egen tid lever av Guds ord. Bibeln har alltid varit Gudsfolkets vittnesbörd om att leva i Kristus, i den uppståndne Herrens förvandlande verklighet, att vara en gemenskap som ständigt söker enhet i Kristus och försoning i världen. Kyrkan sträcker sig mot Guds rike, inte bra för sin egen skull, utan därför att den är kallad att göra världen hel. Genom bön och handling, genom det som visar på Guds nåd, men också genom det som visar på brustenhetens närvaro, genom förvandlingen till något nytt får kyrkan gemensamt vandra mot sin kallelses fullbordan. Kyrkan får tillsammans vara hoppets pilgrimer och välkomna alla som vill att slå följe på vägen.
Kanske är det just så, i vandringsfolkets gemenskap och delade erfarenhet som vi bäst kan förstå hur bibeln kan vara Guds levande ord.
Den översvallande nåden
På vilket sätt är Bibeln Guds ord? Det var frågan – och kanske har vi nu svarat på den, inte bara en gång utan flera. Men jag vill gärna ge ännu ett exempel. För mig som präst, med uppgiften att ständigt återvända till bibeltexterna, för att lyssna till dem och för att vara det redskap som på något sätt kan skapa ett utrymme för Guds ord att landa i människors liv, finns det vissa saker som med tiden blivit allt viktigare.
Den ena saken är insikten om att bibeltexterna är som en överflödande källa som bara fortsätter att strömma fram. För varje gång jag kommer till en bibeltext händer det något nytt. Jag kommer till nya insikter. Jag får hjälp med nya svårigheter. Jag kan ana nya sidor av min egen gudsbortvändhet, nya behov av läkande och försoning. Jag inser även att Gud ger mig hjälp på nya sätt, lär mig nya saker, visar nya vägar, väcker nya resurser inom mig.
Denna insikt skänker både en stor glädje och en djup ödmjukhet i läsningen av bibeltexten. Jag vet att jag bara anar en liten del av den sanning som texten förmedlar – men jag vet också att jag kan närma mig texten som den kvinna vid Sykars brunn som ger Jesus vatten att dricka. Jag kan sänka ner mitt lerkrus och låta det fyllas med vatten och räcka det till den som är törstig, och brunnen kommer ändå att vara lika full med vatten som förut. Det är inte min uppgift att tömma den – utan att ta upp tillräckligt mycket vatten för att släcka en behövande människas törst.
I det lilla ryms det stora. I brödet och vinet ryms hela Guds väsen, och i den lilla skvätt levande vatten som vi kan skopa upp ur bibelordet kan Guds levande ord rymmas. Det är en ofattbar och förunderlig sanning.
Jag tror att denna insikt hänger samman med med något annat som vi behöver påminnas om gång på gång och som jag tror är viktigt. För några år sedan skulle vi göra en pilgrimsvandring till FN:s klimatmöte i Glasgow, och i samband med det kände jag att jag behövde förstå sambandet mellan den kristna tron, bibeln och dagens klimatnödläge lite bättre än vad jag gjorde. Självklart kunde jag se, som alla människor borde kunna, att bibelns texter och kyrkans tradition kan vara både en del av problemet och en del av lösningen av klimatkrisen. Detta var inte någon ny insikt, och egentligen ingenting som det fanns någon anledning att tala så mycket om. Det borde vara en självklarhet.
Men efterhand som jag fördjupade mig i frågan var det något annat som jag slogs av. Jag kom att inse att jag från början hade närmat mig frågan på ett helt felaktigt sätt. Min utgångspunkt låg i frågeställningen hur bibelns texter kan ge oss en djupare förståelse av klimatkrisen och kanske även bättre verktyg att hantera den. Däremot hade jag inte haft en tanke på att klimatkrisen kunde ge mig en djupare förståelse av bibelns texter och nya verktyg för att tolka den. Detta var emellertid precis vad som hände.
Jag är inte säker på att min bibeltolkning kunde bidra till så hemskt många nya insikter eller lösningar kring klimatkrisen – åtminstone inte på det sätt som jag från början hade tänkt mig – men däremot började en ny bild av Gud träda fram när jag läste och tolkade bibelns texter utifrån klimatnödlägets perspektiv. Plötsligt såg jag hur skapelsetanken genomsyrade allt, hur ingenting i den bibliska världsbilden kunde skiljas från den grundläggande tanken på att Gud ständigt strävar efter att upprätta fred, frid, balans och jämvikt, schalom i hela skapelsen. Jesu liv, död och uppståndelse kunde inte fattas utan att förstås mot denna bakgrund. Bönen, lovsången, kyrieropet, syndabekännelsen och förlåtelsen – allt hade sin grund i den gudomliga ”deep ecology” som utgör den bibliska skapelsetankens kärna.
Jag var tvungen att gå in i min egen samtids djupaste nöd för att Kristus skulle träda fram genom texten och möta mig som levande Gud. Och detta tror jag är bibelns och den kristna trons viktigaste bidrag till klimatkrisen. Det är inte alls säkert att religionen har några andra eller bättre lösningar på klimatnödläget än vad andra kan erbjuda, åtminstone inte vid sidan av detta, att den tillför religionens egna unika resurser till kampen för livet. När vi som troende går in i arbetet för att vända klimatkrisen kan vi upptäcka att Gud går före oss, att Gud uppenbarar sig, som Gud alltid gör, just i de situationer där vi behöver Gud som mest, och att vi därmed får tillgång till den tro, det hopp och den kärlek som kan göra hela skillnaden. Därför är bibeln Guds ord.
Detta är min tro och bekännelse.