Frågan om Bibeln är Guds ord, och vad vi menar med det, är lika betydelsefull som den är komplicerad. Den är betydelsefull eftersom den definierar hur vi läser bibeltexterna och hur vi tolkar deras normativitet, deras anspråk på att förmedla sanning och etisk vägledning. Ytterst sett handlar det förstås om hur den kristna tron kan försvara giltigheten i påståendet att Bibeln är Guds uppenbarade ord, att texten formats genom gudomlig inspiration.
Den är komplicerad därför att den befinner sig i själva centrum av en mångtusenårig religiös tradition, där frågan alltid tillmätits en avgörande betydelse men också givits olika svar och där kulturella förändringar ständigt, med nödvändighet skapar nya förutsättningar för hur vi tolkar frågan. Ytterst sett blir frågan därför också en fråga om huruvida Guds ord kan förkunnas in i vår egen tid på ett sätt som både är i samklang med den kristna traditionen och meningsfullt i samtiden.
Redan dessa inledande anmärkningar torde räcka för att det ska stå klart för de flesta att frågan kan ge, och har gett, upphov till en oändlig, oöverskådlig diskussion. Här ska vi inte försöka ge ens någon översiktlig bild av den, utan nöjer oss med att ge några tankar kring vissa viktiga aspekter av den, sett utifrån ett pilgrimsteologiskt perspektiv.
Först av allt vill jag då peka på en viktig insikt. Frågan om huruvida tolkningen är i samklang med traditionen och meningsfull i samtiden tenderar ofta att utvecklas till ett antingen eller: Antingen betonas kontinuiteten med tidigare generationers sätt att förstå bibeltexterna som Guds ord eller också betonas vikten av att kunna tolka texterna på ett sätt som gör det möjligt att både förstå deras relevans i våra egna liv och att ta dem till sig som ett normativt, vägledande gudomligt tilltal. Detta är uppenbart en falsk dikotomi: Om bibelns texter är Guds ord så innebär det att det är möjligt att förstå dem på ett sätt som gör att strävan mot kontinuitet och mot relevans leder oss till en och samma punkt: Och det är på den punkten som vi möter texten som Guds levande tilltal.
Ibland talar vi om tradition på ett ganska ytligt och banalt sätt, där traditionen tycks stå för de konventioner och tänkesätt som vi behåller av gammal vana, som blir viktiga för oss helt enkelt därför att de förbinder oss med tidigare generationer. Vi upprätthåller dessa traditioner, tänker vi, inte därför att vi egentligen förstår eller bryr oss om vad de har att säga oss, utan bara därför att vi finner en trygghet i att göra så som vi alltid har gjort.
Problemet med detta synsätt är att det ger oss en bild av tradition som tycks vara på en och samma gång korrekt och missvisande. Visst är det sant att seder och bruk, riter och sägner, högtider och tänkesätt har ett värde för oss genom det enkla förhållandet att de just bidrar till att upprätthålla en ordning i tillvaron. De skapar en ram kring livet som ger det begriplighet, därför att livet blir förutsägbart och strukturerat.
Men traditionen har en betydelse som går djupare än detta. Genom de riter och berättelser som traditionen förmedlar sätts vi i förbindelser med en världsbild, med meningsskapande och livstolkande symboler som ger oss tillgång till ett språk för existentiella och etiska frågor och därigenom hjälper oss att förstå tillvaron och bygga ett liv tillsammans.
När traditionen i alltför hög grad reduceras till en konvention utan djupare mening leder det till att den blir stum och innehållslös. Kanske är det detta som får så många människor i vår sekulära värld att känna motvilja mot julen. Julen har för alldeles för många reducerats till en tom konvention som mest av allt tycks tvinga på oss sociala förpliktelser och krav på konsumtion, men som saknar ett djupare innehåll. Kanske förstärks den känslan av att vi på ett mer eller mindre omedvetet plan känner att någonting väsentligt därmed fattas oss, som vi väldigt gärna skulle vilja hitta tillbaka till.
Ordet tradition betyder att föra något vidare. Att ge nya människor tillgång till de riter och symboler som format den gemenskap de lever i, så att även de kan använda dem för att förstå sina egna liv. Traditionen involverar därmed både det förgångna, nuet och framtiden. Den förutsätter både upprepning och förnyelse.
Det judiska påskfirandet kan ses som ett sätt att minnas och levandegöra Israels befrielse ur fångenskapen i Egypten. Under påskmåltiden ska den yngste runt bordet ställa frågan varför man har samlats för att fira denna högtid och den äldste vid bordet ska berätta historien om hur Gud leder folket ut ur slaveriet. På så vis ska måltiden aktualisera de händelser som en gång gjort att Israels folk blivit Guds förbundsfolk och påminna om hur det påverkar dem som nu firar påskmåltiden i deras egna liv – och att det alltid finns ett hopp. Så binder traditionen samman kontinuiteten bakåt med relevansen för nuet och hoppet inför framtiden.
Det judiska påskfirandet är som bekant förebilden för den kristna nattvarden. Jesu sista måltid med lärjungarna var just en sådan påskmåltid, och vi deltar i denna måltid varje gång vi bryter brödet och delar bägaren med varandra. Vi är där i Jerusalem i den övre salen med Jesus och hans vänner – han är här, i våra liv, levande, närvarande och påtaglig. Det slås en bro genom tiden, från då till nu
och in i framtiden, ända in i himmelriket, till den himmelska festmåltiden.
Så kan vi se nattvarden som en nyckel till bibeltolkningen. I nattvarden strålar då och nu, evangeliets berättelse och våra egna liv, kontinuitet och relevans samman i mötet med den uppståndne Kristus som möter oss i bröd och vin.
Därmed har vi egentligen också gett ett svar på den första frågeställningen, den som vi sade ytterst sett handlar om hur den kristna tron kan försvara giltigheten i påståendet att Bibeln är Guds uppenbarade ord, att texten formats genom gudomlig inspiration. Svaret är att vi genom Bibelns texter kan möta den levande och närvarande Gud som, så att säga, stiger fram ur texterna och möter oss där vi själva är.
Men det kan vara värdefullt att stanna upp inför detta svar och fundera på vad det betyder. Ibland förmedlas föreställningen att den ortodoxa, autentiska synen på Bibeln som Guds ord är att den ord för ord på ett ofelbart sätt förmedlar en gudomlig uppenbarelse som vi är ålagda att blint följe, på ett sätt som innebär att vi måste åsidosätta vår egen kritiska förmåga.
Andra gånger kan vi få intrycket att bibeluttolkare behandlar bibelns texter som om de inte på något nämnvärt sätt skiljer sig från andra historiska dokument, inte heller för dem som kallar sig kristna. Vitsen är att nå bortom texten till den historiska verklighet som de skildrar, att finna konturerna av den ursprunglige, historiske Jesus, vilket ofta tycks vara detsamma som att befria bilden av honom från de lager av tolkningar som den kristna kyrkan lagt på denna bild för att den bättre ska passa deras behov.
Båda dessa synsätt – som här kanske beskrivs lite karikatyrmässigt förenklat – riskerar att leda oss vilse. Både förhållningssätten är produkter av de strider inom kyrkan och mellan kyrkan och det omgivande samhället där den ena sidans ställningstagande tenderar att leda till att den andra sidan intar en position som definieras av dess motstånd mot den andra sidan, snarare än av en vilja att nå bortom polarisering och konflikt.
Det första synsättet på bibeln, det som ibland kallas den bokstavstrogna bibelsynen, är ett ganska nytt synsätt. Det växer fram som en konsekvens av den reformatoriska betoningen av Sola scriptura och kritiken av den katolska förståelsen av den kyrkliga traditionen som en del av uppenbarelsen. Om bibelns ord ensamt utgör den auktoritativa källan för den kristna tron så måste också detta ord vara bortom allt tvivel. Därför måste det vara ofelbart, inte bara i sitt övergripande budskap utan i minsta detalj. Ett sådant synsätt leder förstås till orimliga konsekvenser och är inte förenligt med hur kyrkan under merparten av sin historia har tolkat bibelns ord. Men trots att det för oss kan te sig både obegripligt och fullständigt oförnuftigt tycks det vara en produkt av det förmoderna samhällets strävan mot rationalitet och objektiv ordning, ett barn av den begynnande upplysningstiden.
Det andra synsättet på bibeln bygger på en övertro på det vi kan kalla den historiskt-kritiska metoden och en förenklad förståelse av de hermeneutiska frågor som hör samman med att tolka bibeltexterna. Ibland har detta lett till att exegeterna menat sig kunna mejsla fram en historisk Jesus, som antingen visat sig ha en världsbild som är väldigt lik exegeternas egen, eller vara helt främmande och otillgänglig, dold bakom de oöverstigbara kulturella skillnader som det historiska avståndet mellan Jesu tid och vår egen skapar. Ibland har det lett till att exegeterna menat att det inte finns någon möjlighet att se vad som är den historiska kärnan i evangelierna: Vem Jesus var, hur han tänkte, vad han gjorde och vad som hände med honom – allt vi har är kyrkans trosvittnesbörd. Vi kan bara säga vem Jesus var som en religiöst litterär produkt, formad av den tidiga kyrkans liv och bekännelse.
Det är viktigt att inte förneka värdet av alla dessa olika perspektiv. Dessa olika tolkningsutgångspunkter kan absolut ses som steg i utvecklingen av en mer nyanserad och adekvat bibeltolkning. Samtidigt har de också skapat stora problem. Jag tror att den bästa utgångspunkten för att tolka bibeltexterna är att starta i det som vi tidigare beskrev som en samverkan mellan kontinuitet och relevans. Kyrkan har i alla tider strävat efter att återge sin historia, sin berättelse, på att sätt som är trovärdigt och autentiskt och samtidigt meningsfullt och vägledande i den situation där evangeliet förkunnas.
Detta skapar ramarna för kyrkans kerygma, dess grundläggande budskap och bekännelse. Inom dessa ramar finns det både utrymme för en förvånansvärt stark förmåga att hålla minnen levande och en förmåga att återberätta dessa minnen på ett sätt som blir vägledande för troende människor i de situationer där de befinner sig. Den Jesusgestalt som förkunnas i de bibliska texterna är den Jesus som de troende möter i nattvarden, den Jesus som på en och samma gång är den historiske Jesus som lärjungarna vandrade med, som vittnade om för alla de mötte, och den uppståndne levande Herre som i varje tid – alla dagar intill tidens slut – utgör grunden för den kristna gemenskapen.
När vi intalar oss att det måste finnas en inneboende motsättning mellan dessa båda Jesusbilder bygger det i hög grad på ideologiska grunder. Självklart är bibeltexterna bekännelsedokument som speglar en förståelse av Jesu person utifrån trons horisont, men de är samtidigt produkter av en kristen tradition som bevarar en stark kontinuitet tillbaka till Jesus och som framhåller vikten av att han var Guds inkarnerade son, som framträdde i tid och rum som en historisk verklighet.
Självklart är det också så att tolkningen av evangeliet ständigt formas av det sammanhang evangeliet talar in i. Redan nya testamentet ger oss exempel på en mängd olika tolkningssätt som på olika sätt skiljer sig från varandra, ibland råkar i konflikt med varandra, men som på andra sätt förenas i en gemensam tro på Jesus Kristus, Guds messias som dog och uppstod på korset, och som nu lever och verkar i de troendes liv. Mångfalden är ursprunglig i den kristna kyrkans bekännelse – men också enheten i mångfalden är ursprunglig.
Detta gör också att vi måste förkasta den bokstavstrogna synen på bibeltexterna. Den är inte bara problematisk eftersom den tycks innebära ett krav på att ge upp vår egen kritiska förmåga, den är också problematisk därför att den strider mot hur bibeln faktiskt själv talar till oss med olikartade och mångfaldiga röster, den strider mot den grundläggande insikten att tron inte bara vilar på kontinuiteten bakåt utan också på möjligheten att Gud möter oss som relevant och meningsfull på nya sätt i nya situationer, ständigt relevant och angelägen, och pekar framåt mot det som ännu inte är mer än möjligheter i den för oss okända framtiden.
Hur kan vi då förstå bibelns ord som Guds ord? Jag tror att det egentligen har blivit sagt i det som redan sagts, men för att göra det ännu mer tydligt vill jag ge tre bilder.
Den första bilden har jag fått till skänks av en bekant som brukar besöka pilgrimscentrum Liberiet när vi har våra bibelsamtal på morgnarna. Han har då berättat om hur man i hans födelsetrakter i Kukkola vid Torne älv brukar fiska med håv. Fiskarna går ut på bryggor i forsen och plockar med stor skicklighet upp sikar och laxar i sina håvar. Själv har jag ingen som helst egen erfarenhet av detta. Jag har aldrig varit vid Torne älv och har följaktligen varken sett andra göra detta eller, än mindre, prövat det själv. Men bilden av dessa fiskare som står där i det snabba vattenflödet och väntar tills de ser en blänkande fiskkropp i virvlarna och snabbt fångar upp dem i sina håvar rymmer så starka bilder som för mig påminner om hur det kan vara att läsa bibelns texter.