Bönen

Första kungaboken 3.5-13  Romarbrevet  8:24-27 Matteusevangeliet  6:5-8

Dagens evangelium är hämtad ur Bergspredikan, där Jesus undervisar sina lärjungar. Även vi ingår i den skaran. Jesus ger oss ett gott och ett dåligt exempel. Vi ställs inför ett val. Vi ställs inför frågan: Vem vill vi vara – i våra egna ögon och i andras? Vem vill vi vara inför Guds blick?

Ibland är det som om vi glömmer bort att det finns sådant i våra liv som är heligt – som måste få vara heligt – om vi inte ska komprometteras som människor. Och så är det ju med bönen. Bönen ställer ett enda krav på oss: Det är att vi strävar efter att vara ärliga och sanna. Det kan hända att vi misslyckas, och det kan vara att vi inte känner oss så stolta över vad vi ser hos oss själva, men vi måste ändå vilja vara sanna och ärliga. Det handlar om att slå vakt om sin egen personliga kärna. Varje försök att förställa sig undergräver vår integritet och riskerar att urholka oss.

Jesus börjar med det dåliga alternativet. Gör inte som hycklarna. Visa inte upp er fromhet för att andra ska se den. Sträva inte efter andras högaktning genom att sätta upp en hedervärd och anständig fasad. Bruka inte religionen som ett medel för att framhäva dig själv.

Ordet hycklare är ett starkt ord. Ett farligt och skrämmande ord. Vi drar oss för att använda det – och det med rätta. Det kräver en väldig varsamhet. Det är så lätt att använda för att brännmärka andra. Ändå vet vi att det finns hyckleri i världen, och att den är livsfarlig. Människor ger sken av att sträva efter det som är gott och sant, de vill utmåla sig som rättfärdiga och gudfruktiga – men drivs samtidigt av en helt annan dold agenda. Hyckleriet är en frestelse som vi alla riskerar att falla för.

Det grekiska ordet för hyckleri betyder att spela en roll, att förställa sig, att göra sig till någon annan än den man egentligen är. Hyckleriet är ondskans och egoismens maskerad. Det handlar om att förespråka ett sätt att handla men leva på ett annat, om dubbelspel, att döma andra efter en annan måttstock än sig själv, att sträva efter att tillgodose sina egna behov, men klä det i oegennyttans språk. Att likställa makten med rätten. Att tala om Gud men egentligen bara mena sig själv.

Det finns många närbesläktade ord. Skrymtare, skenhelig, lismare, bedragare, ögontjänare. Genom historien har olika grupper tillskrivits hycklandets konst mer än andra: så har både ”jesuit” och ”farisé” kunnat användas nedsättande som synonymer till hycklare. Idag är kanske ”politiker” ett ord med samma underton. I vissa kretsar används begreppet ”woke” för att beteckna hycklare. Exemplen kan lätt mångfaldigas. Det är det som är problemet med ord som hycklare: Vi kan använda dem för att ta ära och heder från varandra, och därmed reducera varandra till personer som inte förtjänar respekt och tilltro.

Så skapar anklagelser om hyckleri murar mellan människor överallt där tilliten och gemenskapen undermineras. Många kristna vet hur svårt det kan vara att tala om sin tro därför att religion i vissa människors ögon alltid betraktas som hyckleri. Det är en förutfattad mening som det kan vara svårt att nyansera med argument. Religiösa företrädare beskylls inte sällan för att slå mynt av osäkra människors existentiella oro. Så kan vi hålla på och döma ut varandra…

Att kalla någon för hycklare kan vara ett sätt att avväpna en upplevd motståndare och göra sig själv immun mot kritik och ifrågasättande. Man låter andra definieras genom sina svagheter medan de egna bristerna betraktas som försumbara undantag, missförstånd, skönhetsfläckar. Så löses medkänslan upp och ersätts av förakt.

Ja, hyckleriet är ett farligt ord som kan missbrukas. Det måste vi akta oss för. Men det finns också ett verkligt hyckleri som vi måste avslöja. I oss själva och i varandra. Maskspelet, främlingskapet och gudsbortvändheten präglar vår värld. Även Gud blir en främling för oss genom att bilden av honom förvrängs och missbrukas. Runtom i världen kidnappas det heliga av politiska intressen som driver oss in i en allt djupare osäkerhet och rädsla.

Därför tänker somliga att religionen skall hållas utanför politiken – fast det borde vara tvärtom. Den världsliga makten ska hålla sig borta från religionen, men Guds Ord och löfte måste tala in i världen, in i politiken och samhällsfrågorna och lyfta de mest grundläggande värdena i livet, ständigt. För att världen inte överlever om dess öde överlåts åt dem som bara söker sitt eget.

Det var kanske detta Jesus ville peka på. Överallt där vi kan vinna status och makt riskerar vi att bli hycklare. Att stå här i denna predikstol, denna maktsymbol, mitt i detta mäktiga kyrkorum, påminner om det. Jesus talar till mig idag – mig som predikant: Vem vill du vara? Vad väljer du? För vems skull? Och varför? Är det dig själv du lyfter fram – eller är det Guds ord och löfte du bär ut?

Gör inte som hycklarna, säger Jesus. Hans ord kan vara som ett finger i ögat på oss alla. En ständig påminnelse om att självrannsakan och självkritik är nödvändig. Det är en förutsättning för att vi ska kunna ta emot Gud i våra liv. Det har alltid varit så. Fingret i ögat har alltid behövts.

I Lunds domkyrkas krypta smyckade Adam van Düren någon gång på fjortonhundratalet brunnen med satiriska bilder av kapitalisten som sätter penningen före äran och munken som inte lever efter sina egna råd. Hyckleriet och självrättfärdigheten avbildas som en gigantisk lus som suger blodet ur lammets kropp – men vars framfart hålls tillbaka av de fjättrar som ska representera Guds omsorg och vilja. Bilderna är roliga och besvärande!

Vi måste fråga oss: Hur ska vi kunna tala om hyckleri utan att själva bli hycklare? Hur kan vi tala profetiskt utan att försätta oss i en situation där vi ser grandet i vår nästas öga men inte bjälkeni vårt eget? Vem är jag att säga till dig att du är en hycklare? Finns det någon som går fri från hyckleriet?

V är ju alla belastade av fördomar och egenintressen och skygglappar – men ändå måste vi göra varandra den tjänsten att avslöja varandras lögner när vi kan det. Allt annat skulle vara kärlekslöst.

När vi inser och medger vår egen del i världens bortvändhet från Gud, att hyckleriet har makt också över oss, att vi aldrig står vid sidan av, aldrig oantastliga – kanske kan vi då på allvar hjälpa varandra, öppna varandras ögon, och göra det med barmhärtighet, i solidaritet med varandra. Jag för min del skulle inte känna mig tillfreds om den allmänna överenskommelsen var att: om du inte avslöjar mitt hyckleri så avslöjar jag inte heller ditt.

Jag vill bli avslöjad – även om det gör ont. Jag behöver det – även när jag värjer mig. Jag vill få mitt hyckleri utburet i ljuset – även när jag försvarar mig. Jag vill bli kvitt det – även när jag klamrar mig fast vid det. Jag vill konfronteras med mina lögner – även om jag blivit beroende av dem. Hur ska jag annars kunna söka sanningen? Jag behöver er hjälp! Vi behöver varandras hjälp! Och vi behöver Guds hjälp! Är det inte just detta vi ständigt är med om i mötet med Jesus? Vi utmanas och älskas till att erkänna vem vi själva är.

Om någon frågar: Varför ska vi be? Så finner vi en del av svaret här. Den sanna bönen är inte ”tomma ord”, inte en fromhetsövning riktad mot andra för att vinna bekräftelse. Inte heller ett spelande på något slags kosmiskt lyckohjul  – nej, den sanna bönen är sammanbunden med förlåtelsen och överlåtelsen, den öppnar upp mitt liv mot medmänniskan och mot Gud. Den drar mig in i relationer.

Den ställer mig inför ansvar och skyldigheter, inför personlig skuld och misslyckanden, den tvingar mig att konfronteras med det svåraste, mest sårbara i mig – men också att finna nåden och kärleken, meningen och sammanhanget där jag kan finnas till, leva och bära frukt.

Så är det i drömmen där kung Salomo möter Gud: ”Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont!” Salomo ber inte om någon yttre fördel. Han vill inte att Gud ska tillfredsställa några av de behov som i grunden är omättliga hos oss, behovet av bekräftelse, ära, rikedom. Vad han ber om är att kunna sätta fingret i sitt eget öga, att avslöja sitt eget hyckleri.

Bönen kan föra oss bort från den falska självbilden.  Bönen hjälper oss att se att kortläsaren i butiken ljuger varje gång den säger ”godkänd”, bara för att vi råkar ha pengar på kontot. Det är inte det som ger dig värde. Det är inte det godkännandet du ska söka. Det är en förrädisk lögn. En lögn som trollbinder. Som får oss att söka bekräftelse på fel ställen. Tomrummet består. Jesus ger oss ett alternativ, ett annat sätt att vara.

Jesu alternativ är uppbrottet, att resa sig och följa honom. Vi ska inte stanna i maskspelet, vi ska inte låta oss definieras av hyckleriets halvsanningar och skenhelighet. Vägen till ett gott liv är inte det erkännande du får i andras ögon – det lämnar dig lika otrygg och osäker som förut. Nej, du ska följa din djupaste längtan, gå in i ditt eget inre, in i din egen kammare där du är dold från de andras blickar, och kan tala öppet och oförställt.

För att finna det som verkligen ger mening måste du söka den Gud som är grunden, källan och målet. Som är allt i allt. Den som ensam består bortom allt tillfälligt och förgängligt. Inför den Guden kan vi komma tomhänta och maktlösa och få allting givet åt oss, villkorslöst. Det är målet för varje pilgrimsväg. Mötesplatsen. Inför den Gud som är större än oss själva, större än de tankar vi förmår tänka om Gud.

Till den Guden kan vi säga: Stilla vår oro. Uppfyll vår längtan. Du känner oss bättre än vi själva gör och vet vad vi behöver bättre än vi själva gör. Gör oss till dem vi är ämnade att vara i din kärlek. Ta emot oss och forma våra liv till din ära, förvandla oss efter din vilja, som det gagnar oss bäst – i din frihet får vi lägga av oss allt som binder oss och uppfyllas av din sannings ljus.