Vid klostret i Corvey blev Ansgar lärare och föreståndare för den klosterskola som han själv grundade. Här fick han praktisk erfarenhet av att leda och undervisa vilket förberedde honom för att kunna anpassa sin predikan och sin undervisning till de nordiska folken, som hade helt andra kulturella och religiösa traditioner än de kristna frankerna.
Corvey låg nära de nordiska länderna och hade goda förbindelser med det karolingiska hovet. Det gjorde det möjligt för Ansgar att få stöd och resurser från kejsar Ludvig den fromme och andra makthavare. Klostret fungerade som en logistisk bas för missionsresorna – här kunde Ansgar planera, samla medhjälpare och förbereda sig inför de långa och farliga resorna norrut. Därifrån kunde han också knyta kontakter med andra kloster och biskopsdömen, vilket underlättade missionsarbetet.
Corveys roll som ett stabilt och välorganiserat kloster gav Ansgar möjlighet att arbeta med ett långsiktigt perspektiv. Även om hans egna missionsresor ofta mötte motstånd, lade han grunden för framtida missionärers arbete. Genom att utbilda nya missionärer och organisera kyrkliga strukturer i Norden, skapade han förutsättningar för att kristendomen skulle kunna slå rot på sikt.
Några av de som utgick från Corvey var Rimbert och Thietmar. Rimbert (ca 830–888) var Ansgars efterträdare som ärkebiskop av Hamburg-Bremen. Rimbert skrev ”Vita Ansgarii”, krönikan om Ansgars liv. Han fortsatte Ansgars mission i Norden och var en central figur för att befästa kyrkan i norra Tyskland och Skandinavien. Thietmar (900-tal), var en senare missionär och biskop, verksam i norra Tyskland och bland slaviska folk öster om Elbe.