Delande
Genom delande uttrycker vi vår vilja att göra livet möjligt för varandra. Delandet är det konkreta uttrycket för ett liv i kärlek – därför är delandets pärla röd. För många är AA-mötet en förebild för en gemenskap där man försöker bära och stötta varandra. Där tas våra erfarenheter på allvar. Där kommer respekten för den enskilda människan till uttryck, liksom tilltron till hennes förmåga att påverka och förändra sitt liv.
Att dela skapar mervärde. Brödet som delas mättar inte bara fler utan bygger upp en samhörighet som ger oss trygghet, sammanhang, mening och självrespekt. Det motsatta är också sant: Brödet som inte delas lämnar inte bara någon hungrig, det bryter också ner samhörigheten mellan oss. Det bryter ner oss som människor. Därför är det viktigt att inte sträva så mycket efter att ta emot som att ge. Andra har arbetat för att skapa det liv jag får leva. Att göra detsamma själv ger mig en mening som är större än mitt eget liv, som pekar bortom mig själv. Det förankrar mig i en större verklighet.
Delandet kan också vara ett problem. Vi behöver använda ordet med omsorg. Många som kämpar med andlig, psykisk och kroppslig ohälsa har hamnat i den situationen, inte för att de gav för lite, utan för mycket. Delande blir något som bryter ner i stället för att bygga upp. Kanske beror det på att vi ofta försöker ta ansvar för och ha omsorg om andra, men inte lyckas se och ta våra egna behov på tillräckligt stort allvar. På så vis leder vår vilja att dela till att vi ständigt påminns om våra egna brister.
Ett välgörande delande fungerar tvärtom. Det hjälper oss se möjligheterna mitt i bristen. Det handlar inte så mycket om vad vi gör som vad vi är för varandra. I den generösa öppenheten för varandra kan vi hitta kraft att erkänna våra egna behov och vår brustenhet. Där vänskap, inte dömande, får prägla livet kan vi lära oss att se vårt eget värde. Vi kan inte göra allt, men har alla något att bidra med – även vi som känner oss värdelösa och otillräckliga. Ibland kan det vara just det som behövs – någon som vet och förstår vad det innebär att inte räcka till…
När vi är förankrade i ett sådant välgörande delande kan vi flytta fokus från det egna isolerade jaget: varken som mottagare och givare klarar vi oss på egen hand. Vi kan inte leva för att enbart tillfredsställa egna behov men inte heller enbart för att tillfredsställa andras. Vi behöver ta emot för att kunna ge och vi behöver ge för att kunna ta emot.