Den radikala välsignelsen
Det kan kanske låta lite tamt att hävda att livet ytterst handlar om att ta emot och ge välsignelse. Att bara vandra runt genom tillvaron i ett fåraktigt tillstånd av välvilja är väl inget som åstadkommer någon förändring? Inte rår vi på klimatkrisen genom att hälsa vänligt på varandra? Inte skapar vi fred genom att utbyta artiga fraser?
Nej. Men den som på allvar antar uppgiften att ge och ta emot välsignelse kommer snart också finna att det innebär att bli involverad i andra människors liv och att göra motstånd mot det som begränsar och förminskar livet. De religiösa traditionerna har fostrat många fredskämpar och aktivister som med utgångspunkt i sin tro på välsignelsens och fredens kraft har strävat att förändra verkligheten genom att möta väld med med fred, hat med välsignelse.
Gandhi är det kanske främsta exemplet på en sådan hållning, men vi finner samma förhållningssätt hos Martin Luther King, i den kristna plogbillsrörelsen, i den kristet inspirerade demokratirörelsen i Belarus och på många många andra ställen. Utgångspunkten för dessa rörelser är att vi inte kan segra över våldet genom att möta det med våld, vi kan inte besegra hatet med hat och inte övervinna diskriminering och orättvisor genom att själva bli förtryckare. Vi måste bemöta det onda med det goda. Vi måste se våra fiender som medmänniskor och önska dem samma fred som vi önskar oss själva, samma välgång, samma goda liv.
Martin Luther King sade ofta att medborgarrättsrörelsen inte bara kämpade för de svartas rättigheter utan för de värderingar som var grundläggande för hela det amerikanska samhället, och som raslagar och våldshandlingar undergrävde. Det var en kamp för allas skull, för allas frihet. Det är den radikala, kämpande välsignelsens hållning.
Jesus själv visar på den hållningen i sin undervisning i bland annat Bergspredikan, i sitt sätt att bemöta vänner och fiender som han råkade på sin väg och inte minst genom sin död på korset.
När vi pilgrimsvandrar får vi öva oss i att inta denna radikala välsignelsens hållning i våra egna liv. Vandringen handlar om omställning, omvärdering, omvändelse – om att förändra vårt eget förhållande till naturen, andra människor, oss själva och Gud. I detta, att börja med sig själv, skapas en grund för att också möta andra på ett mer uppriktigt och kärleksfullt sätt.
Vandringen handlar också om att våga gå världen till mötes och låta sig beröras av det liv som levs omkring oss, att bli delaktiga i det och att bära det i våra hjärtan. Pilgrimen går till fots, möter andra människor i ögonhöjd och vandrar nära marken. Inkännande, närvarande, välsignande.