2025 firades minnet av det ekumeniska kyrkomötet i Nicaea år 325, liksom det Ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Temat för firandet var Tid för Guds fred. Ett mer aktuellt ämne kan knappast tänkas. Det är startpunkten för kampanjen Hoppets pilgrimer. Namnet har vi hämtat från det katolska jubelåret 2025.
I det ekumeniska arbetet har pilgrimsfärden blivit en symbol för strävan att söka fördjupad gemenskap och enhet. Enhet uppstår i delat liv. Pilgrimsfärden kan ses som en bild för den gemensamma resa där vi på vägen upptäcker, steg för steg, vem vi själva är, vem de andra är och vad det är vi söker tillsammans med varandra. Genom att vandra tillsammans och gemensamt bära livet förs vi närmare varandra, bort från misstro och fiendskap och närmare tillit och gemenskap. Det som från början inte var möjligt kan på så vis bli möjligt längs vägen.
Om ekumeniken har något att lära av pilgrimsrörelsen så har pilgrimsrörelsen också något att lära sig av ekumeniken. Pilgrimsfärden är en resa där vi kan gå den andre till mötes, både genom vår medmänniska och i mötet med Gud. Vi får söka det som förenar och se vår egen del i det som är större än oss. Det ger livskraft åt oss själva men också en delaktighet i, och ett medansvar för livets utmaningar. Vi vandrar för livets skull. Vi får bringa liv…
2026
Kristen mission handlar om att praktisera hopp.
I år minns vi missionären och pilgrimen Ansgar – Nordens apostel.
För många är nog kopplingen mellan pilgrimsvandring och mission inte självklar, men det första den uppståndne Jesus säger till sina lärjungar när han möter dem i Galileen är: ”Gå ut, gör människor till lärjungar.”
I missionsbefallningens ord finns kyrkans kallelse att vara ett pilgrimsfolk.
Ordet mission kan väcka associationer till påtvingad religiös indoktrinering, men handlar, enligt Nya testamentet, om att följa Jesu exempel.
Han ägnade sig aldrig åt tvång och förtryck.
Han gick i dialog med människor och hjälpte dem i deras utsatthet.
När Jesus beskriver sin uppgift handlar det om: ”att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”
De nordiska kyrkorna har genom historien sänt ut missionärer för att sprida evangelium, bland annat genom att bygga skolor, sjukhus och kyrkor runtom i världen. Dessa missionsresor är pilgrimsfärder där missionärerna sökt mötet med Gud i de människor som de kallats att tjäna.
Idag handlar mission mycket om hur religiösa traditioner kan mötas och olika kulturer samexistera i harmoni med varandra.
Den koloniala historien påminner samtidigt om att religion kan missbrukas som ett förtryckande maktmedel.
Så har skett i historien och så sker också i vår tid. Det är en verklighet vi måste bevara i minnet.
Att ta på sig pilgrimens ödmjuka hållning och göra sig beroende av andras välvilja och gästfrihet är ett bra sätt att se det som förenar oss med varandra.
Under 2026 får vi även påminnas om att det är tio år sedan 500-årsminnet av reformationen firades med en ekumenisk högtid i Lunds domkyrka där påve Franciskus deltog och det lutherskt-katolska dokumentet Från dialog till gemenskap undertecknades i oktober 2016. Här utvecklades viktiga principer för hur kyrkorna kan söka enhet genom att bygga tillitsfulla relationer. Högtiden i Domkyrkan blev en start på en gemensam vandring mot fördjupad gemenskap mellan lutheraner och katoliker i hopp om att strävan att komma över historiska motsättningar kan bli ett försoningens tecken för kyrkan och för världen.
2027
En viktig händelse i den moderna pilgrimsrörelsens historia var att Camino de Santiago de Compostela 1987 blev europeisk kulturväg. Detta ger oss skäl att särskilt fira Sankt Jakob, pilgrimernas skyddshelgon, och Camino de Santiago de Compostela detta år. Särskilt med tanke på att det 2027 firas jubelår i Santiago de Compostela. Jakobsdagen den 25 juli infaller då på en söndag och jubelporten öppnas i katedralen i Santiago.
Att besöka Jakobs grav just detta år, då tusentals andra också strömmar dit, kan för många vara ett sätt att uttrycka sin längtan efter förnyelse i det egna livet, i kyrkan och i världen.
Anledningen till att vi valt temat omvändelse hänger i hög grad samman med detta. Jakobsvägen är en väg som många vandrat, genom århundraden, för att söka bot och bättring, helande och läkedom.
Tio år senare,1997, invigdes den första norska Olavsleden i modern tid mellan Oslo, Nidaros och Stiklestad efter många års förberedelser. 1997 öppnade även pilgrimscentrum i Vadstena. Sedan dess har tusentals människor upptäckt pilgrimsvandringens betydelse för att finna livsmod och åstadkomma personlig omställning. Mycket skulle sett annorlunda ut om det inte vore för dessa händelser, och på sätt och vis är det den moderna nordiska ekumeniska pilgrimsrörelsen som föds detta år.
kan bidra till att finna nya vägar bortom gamla konfliktlinjer. För hundra år sedan, 1927, hölls den första generalkonferensen för Faith and order i Lausanne. Samma år hölls den första världsböndagen för fred. 1947 bildades Lutherska världsförbundet i Lund och 1952, hölls även Faith and orders tredje generalkonferens där. Vid Faith and order-konferensen i Lund etablerades ”the Lund principle” som innebär att alla kyrkor åtar sig att i alla fall där det är möjligt agera tillsammans, och endast agera åtskilt i de fall där skillnaderna gör det nödvändigt.
Ekumenik blir på det viset inte något som kyrkorna kan välja att engagera sig i utan ett åtagande som bör genomsyra kyrkans hela liv. Det är ett budskap som går igen i överenskommelsen Från konflikt till gemenskap i samband med reformationsfirandet 2016-17.Detta år är det 500 år sedan Luther spikade upp sina teser i Wittenberg och satte fart på reformationen i Europa. Därför kan vi detta år sätta fokus på behovet av förnyelse i kyrkan och i världen. Ecclessia semper reformanda är en kyrka i rörelse – ett vandringsfolk.
I den gemensamma överenskommelsen mellan den Lutherska och Katolska kyrkan i samband med reformationsfirandet i Lund beskrivs denna vandring som en gemensam färd för dessa kyrkotraditioner mot en större ömsesidig förståelse. Förändringar kan vara smärtsamma och leda till motsättningar. Så var det på Olav den heliges tid, för tusen år sedan, när kristendomen blev den samhällsbärande religionen i Norden. Så var det också för fem hundra år sedan, 1527, när reformationen kom till Malmö med reformatorn Claus Mortensen. Samma år, vid Västerås riksdag, förlorade den katolska kyrkan sin särställning i Sverige. Året innan hade ärkebiskop Johannes Magnus begett sig till Polen och avvek nu till Rom där han tillbringade återstoden av sitt liv i exil – och ingen ny katolsk ärkebiskop kom att finnas i Sverige förrän i modern tid.
Inför dessa händelser behöver vi ha modet att se både de skador som kristna åsamkat varandra och de värden som konflikterna handlade om, så kan vi både fira rikedomen i vårt gemensamma kristna arv och samtidigt erkänna vår egen kyrkliga traditions delaktighet i de konflikter som skadat kyrkan.
2030 Framtidshopp
1530 lades Confessio Augustana, den Augsburgska bekännelsen, fram inför riksdagen i Augsburg där kejsaren sökte lösa konflikten mellan protestanter och katoliker. Den sammanställdes av Philip Melanchton på uppdrag av kurfursten av Sachsen, och bygger på tidigare bekännelsedokument. Luther kunde själv inte närvara vid riksdagen då han var bannlyst. Syftet var att visa att den evangeliska läran vilade på bibeln och kyrkans tradition. Bekännelsens 28 artiklar behandlar de centrala punkterna i den evangeliska tron och förklarar skillnaderna i förhållande till katolska synsätt. Bekännelsen har en normgivande funktion i de lutherska kyrkorna, bland annat i de nordiska lutherska kyrkorna.
Melanchthon har ibland kallats för »ekumenikens fader« och den Augsburgska bekännelsenhar setts som ett uttryck för hans ekumeniska strävanden.
I relation till romerska katoliker och reformerta har bekännelsenvarit utgångspunkt för ekumeniska samtal vilket också var Melanchthons förhoppning.
I samband med 450-års jubiléet av Confessio Augustana 1980 påbörjades ett ekumeniskt projekt i Tyskland, där lutherska och katolska teologer arbetade för en samsyn på grundval av bekännelsen. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen antogs på det som antas vara årsdagen av Martin Luthers offentliggörande av de 95 teserna mot avlatshandeln, den 31 oktober 1999 i Augsburg, staden där kejsaren sökte mäkla fred mellan grupperna, och signerades av Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan. Också avtalet Från Dialog till gemenskap har vuxit fram ur denna dialog.
I den Augsburgska bekännelsens sjunde artikel betonas att det finns en enda helig kyrka. Vi människor kan visserligen dela upp den i olika trossamfund, men det får inte hindra oss från att se att det finns en grundläggande gemenskap mellan alla döpta. Kyrkan tar form överallt där evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. För kyrkans enhet räcker det att vi är överens i fråga om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten. Det är inte nödvändigt att vara överens om allt annat. Framför allt är det inte nödvändigt att nedärvda seder och bruk överallt är desamma.