Erik den helige

Erik den helige föddes omkring 1125 och dog på Kristi himmelfärdsdag den 18 maj 1160. Han är Sveriges och Stockholms skyddshelgon. Från 1376 finns Erik avbildad i Stockholms stadssigill och har sedan dess återfunnits i stadens stadsvapen.

Erik den helige var son till den svenske stormannen Jedvard och hans fru Cecilia. Han ägde gods i Västergötland och var innehavare av Ängsjö slott i Västmanland. Några samtida källor med upplysningar om honom har inte återfunnits, och den första skriftliga omnämning som finns är i ett brev under sonen Knut Erikssons regeringstid. I brevet benämns Erik ”Svearnas konung”. Hans roll som kung är dock oklar. Möjligen var han inte formellt erkänd i hela riket, men han kom att spela en stor roll som symbol för den erikska ätten och som lokalt helgon.

Källor

Den mest utförliga källan är Erikslegenden som författades omkring 1270 i syfte att få till stånd en kanonisering av Erik. Hans föregångare, Sverker den äldre, mördades på juldagen den 25 december 1156. Enligt legenden valdes Erik till kung av svearna 1150 och götarna 1156.

Enligt legendariskt material företog Erik med biskop Henrik från Uppsala ett korståg till Finland. Henrik skall ha blivit kvar och lidit martyrdöden och firades senare som Finlands skyddshelgon.

Han ska ha dödats den 18 maj 1160 i strid efter en mässa i Östra Aros, i nuvarande Uppsala. Hans baneman var den danske prinsen Magnus Henriksson. Enligt legenden hade Erik vägrat sätta sig i säkerhet, utan hört mässan till dess slut och därefter överfallits då han lämnade kyrkan. Hans huvud höggs av medan han låg på marken. 

Efter hans död rann en källa upp på den plats där hans blod först utgöts. Avrättningen skall ha skett söder om domkyrkan och här stod fram till 1700-talet Sankt Eriks kapell. Sedan 1500-talet utpekas Sankt Eriks källa vid S:t Eriks torg på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån; vissa källor tyder dock på att medeltidens Sankt Eriks källa var den nuvarande Slottskällan, 500 meter söder om domkyrkan.

Erik den helige ska ha gravsatts i Gamla Uppsala och hans kvarlevor överfördes 1273 till den påbörjade domkyrkan i Uppsala. Det ska ha skett den 24 januari enligt dåtidens tideräkning, en dag som i den gamla almanackan omnämndes Ericus Translatus. Skelettet, som saknar en del av benen, vilar fortfarande invid högaltaret. Det förgyllda silverskrin som omsluter dem förfärdigades 1574–1579 på uppdrag av Johan III, som under en tid av penningbrist tvingades smälta ner det äldre skrinet. I detta ligger även Eriks begravningskrona av förgylld koppar, den äldsta bevarade svenska kungakronan.

En undersökning av kvarlevorna i relikskrinet gjordes 2014–2016. Forskarna angav att de var till 90 procent säkra på att kvarlevorna var Erik den heliges. Undersökningen visade att den kvarlevorna tillhört en person som dog av yttre våld, troligen halshuggning, samt att han var kraftigt byggd, hälsosam och fysiskt aktiv under sin livstid, cirka 35 år gammal vid sin död och cirka 171 cm lång.

Helgonkulten

Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167-1195/96 men han blev aldrig kanoniserad av påven. I Vallentunakalendariet finns S:t Eriks dag upptagen bland helgonfesterna omkring 1198. Av ett påvligt brev från 1256 framgår att vallfärder till graven i Gamla Uppsala förekommit under en tid och även järteken omtalas.

Den 18 maj varje år fördes relikskrinet i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan, och skrinet kunde bäras runt i eller utanför domkyrkan även vid andra tillfällen.

Den heliga Birgita bidrog till Erikskulten liksom måltavlan för hennes bistra kritik, Magnus Eriksson. Kung Magnus föreskrev att en årlig Eriksfest skulle firas även i Oslo. Vid mitten av 1300-talet hade kulten fått enhetliga former i hela riket med ett Officium proprium, bestående av hymner och läsestycken på rimvers.Eriksofficiet finns bevarat även i breviarier från Nidaros, Lund, Roskilde och Odense.

Birgittinerna exporterade på 1400-talet Erikskulten även till Tyskland och England. I den katolska kyrkan är han omnämnd i Martyrologium Romanum den 18 maj varje år.

Källa Wikipedia