Kärlekens väg
Höga visan 8:6-7 Andra korintierbrevet 5:4-2 Markusevangeliet 0:32-45
Så var de på väg upp mot Jerusalem och Jesus gick först. Så börjar dagens evangelium. De går upp till den heliga staden, där Herrens tempel finns, för att vara med om det sista kapitlet i berättelsen om Jesu jordiska gärning, de händelser som inte bara kommer att förändra deras egna liv utan hela den mänskliga historien, ja, som kommer att i grunden förvandla hela världen. Så blir det sista kapitlet i själva verket en början, en startpunkt. Från den tomma graven kommer en ny väg att öppna sig.
Men det ligger ännu framför dem. Lärjungarna vet mycket lite om det som väntar. De är på väg upp mot Jerusalem och de är rädda. Lärjungarna är rädda. Människorna som följer med dem är rädda. Jesus ser deras rädsla och samlar lärjungarna och talar med dem. Han förklarar för dem att människosonen skall utlämnas och dömas, förlöjligas och bespottas, pryglas och dödas – men på tredje dagen skall han uppstå från de döda.
Han ger dem sanningen precis sådan den är, utan att försköna eller dölja något. Jesus kommer att tvingas möta hån och avsky, misshandel och död. Han som är rättfärdig kommer att utelämnas i de orättfärdigas händer och de kommer att dra in honom i ett skådespel, en maskerad där rollerna fullständigt kastas om, där lögnen kläs upp i rättfärdighetens dräkt och där orätten utger sig för att vara rättvisan. Det är så världens gudsbortvändhet blir synlig – i alla tider, på Jesu tid och i vår egen tid.
Också lärjungarna kommer att dras in i detta händelseförlopp och riskera att bli dömda med honom. Visst kommer de att få gå in med honom i Jerusalem under människors jubel. Visst kommer folk att lägga sina mantlar på marken framför dem och ropa Hosianna. De kommer att vifta med palmkvistar för Messias, Davids son. Ja, Jesu ankomst kommer att väcka människors hopp och förväntan. Men sedan, bara en kort stund senare, kommer uppgörelsen i templet, utdrivandet av månglarna, konflikten med översteprästerna, de mäktiga, den romerska ockupationsmakten.
Så kommer det att bli. Hoppet och förväntan som människor gav uttryck för när Jesus red in i Jerusalem kommer att kväsas av maktens terror och våld. Ensam kommer Jesus att få vandra under korsets tyngd på lidandets väg genom Jerusalems gator, och jublet kommer att vara borta, omvandlat till hånfulla glåpord eller till tystnad. De tidigare så hoppfulla blickarna kommer att vända sig bort i skam över att behöva se en annan människas hjälplösa smärta, medan somliga fylls av hungrig blodtörst inför anblicken av någon som är ännu mer sårbar och utelämnad än de själva.
Var kommer då lärjungarna att vara? Kommer de att stå modigt vid sin mästares sida? Kommer de att träda fram till hans försvar och uppmana folk att låta barmhärtighet och rättvisa segra? Nej, de kommer att försöka rädda sig själva. De kommer att gömma sig. Hålla sig osynliga. Kanske har de inget annat val.
Men här och nu på vägen upp till Jerusalem tycks innebörden av de kommande händelserna vara av mer abstrakt karaktär för de båda lärjungar, bröderna Jakob och Johannes, som frågar om de kan få sitta närmast honom när han kommer åter i sin härlighet. Kanske kan de inte ta in vad de får höra. De ser inte hur de själva kommer att svikta och fly undan. De ser inte att Jesus kommer att bli övergiven och ensam. De ser inte vad det verkligen innebär att han måste lida och dö en förbrytares död, på ett kors, omgiven av andra dömda – som ett blodigt offer till andras varning. De ser inte att de själva måste gå genom det djupaste mörker, och förlora allt, ja, de måste gå genom döden för att få uppstå med honom på den tredje dagen. Det är som om de blundar för allt detta och hoppar direkt till det lyckliga slutet – där den uppståndne sitter på maktens tron och de, hans trogna lärjungar, sitter på hans högra och vänstra sida.
Man skulle kunna tänka sig att Jesus skulle bli arg över lärjungarnas fråga. Den kan ju utan tvekan framstå som något självupptagen. De verkar tänka mer på vad de själva ska få ut av det som sker, och mindre på vad det kommer att betyda för Jesus. Men Jesus visar dem vad som finns bortom både deras självupptagenhet och hans eget lidande. Han förebrår dem visserligen, men förebråelsen handlar om att de inte vill ta in och förstå vad de står inför. Också de kommer att få lida, också de kommer att möta hån och misstro, också de kommer att dömas och dödas. Det är så det måste vara. Det är en ofrånkomlig konsekvens att slå följe med kärleken och sanningen.
Ni ska få dricka den bägare jag dricker, säger Jesus till dem, och ni ska döpas med det dop jag döps med, men vem som ska sitta på min högra och vänstra sida, det är inte er sak att fråga om. Poängen är ju, vilket Jesus också förklarar för dem, att den förste skall bli den siste, den som vill vara stor ska göra sig till tjänare. Den som följer Jesus måste bli som han, inte sträva efter att bli tjänad utan att tjäna och ge ut sig själv för de andra.
Jag har många gånger sjungit: Se vi går upp till Jerusalem, när jag har varit på pilgrimsfärd. Jag har vandrat tillsammans med trossyskon från alla kyrkor i Lund på väg mot domkyrkans långfredagsgudstjänst inför korset sjungandes den psalmen. Jag har vandrat upp till det jordiska Jerusalem, på vägen från Ramallah och Qalandia, checkpointen som skiljer Östra Jerusalem från Västbanken. Vi har med sången påmints om honom som i syndares ställe lider. Vi har påmints om honom som sagt att där han är, där skall vi vara med honom. Vi går upp till Jerusalem för hans skull och för vår egen skull – för honom som gav sitt liv för oss, och som kallar oss att leva för andra. Vi vandrar upp till Jerusalem för att vara med Kristus och för att möta oss själva.
Mötet med oss själva är det viktigaste och svåraste av allt i livet. Det är bara möjligt om vi vill se oss själva i ögonen och ta det fulla ansvaret för våra liv, också för det som är brustet. Mötet med oss själva blir möjligt när vi, likt Adam, stiger fram från den buske där vi försöker gömma oss, ställer oss inför Gud som ropar våra namn och säger: Här är jag.
Dag Hammarskjöld har rätt när han i Vägmärken säger att den längsta resan är resan inåt. Den inre resan är inte någon behaglig nöjesresa. Det handlar om den smärtsamma och krävande vandringen till den gräns i oss själva där alla livslögner, undanflykter och självbedrägerier skapas. Där vi likt lärjungarna i dagens evangelium med skenbar lätthet snabbspolar över de svåra bitarna för att gå direkt till det lyckliga slutet, där allt har löst sig och allt är bra.
Om vi i stället fortsätter förbi den gränsen och går in i vår egen svaghet, hjälplöshet och rädsla, då kommer vi till den plats i oss själva där korset står, där Jesus möter oss, där sanningen och kärleken kan strömma emot oss. Där varje människa är sedd med kärlekens blick. Det är verkligen en lång resa, och på vägen måste vi lägga av oss bit för bit av det skyddande lager vi skapat omkring oss, för att inte behöva stå nakna, sedda av Gud.
Inget kan verka mer skrämmande än att stå blottad inför Guds blick. Vem kan komma inför Guds blick och överleva? Det är detta Paulus frågar oss i dagens epistel till de kristna i Korint. Det kan ingen. Ingen kan överleva. Ingen utom den som gått med Jesus upp till Jerusalem, den som redan har dött med Kristus och uppstått med honom. Eftersom han har dött för oss, så har vi dött med honom, och om vi har dött för honom så lever vi inte längre för vår egen skull utan för honom som dog för oss och för vår skull uppstod från de döda. I honom är vi den nya skapelsen. Gud har i Kristus försonat oss med sig och satt oss i försoningens tjänst.
Paulus talar utifrån lärjungarnas erfarenhet, utifrån den unga kyrkans erfarenhet. Kristus uppstod på den tredje dagen. Han samlade sin skingrade lärjungeskara. Han tröstade dem som gömt sig i ångest och dödsskräck. Han steg in genom lyckta dörrar och var där mitt ibland dem, lät dem röra vid honom, bryta bröd med honom, lyssna till honom – han lät hoppet och förtröstan födas på nytt med en ny kraft. De hade alla uppstått på nytt med honom. De hade passerat den där gränsen i sina egna liv som skilde dem från kärleken och sanningen, och de var inte längre slavar under sin egen rädsla. De var försonade och hade blivit försoningens verktyg. Jesus sände dem att göra världen hel. Jesus sänder idag oss på samma sätt att göra världen hel, att vandra lidandets väg tillsammans med skapelsen som ropar efter räddning, att vandra kärlekens väg tillsammans med honom.
Så är Guds folk i alla tider på väg upp till Jerusalem, platsen där Gud stiger in i skapelsens drama, i kampen för livet, där Gud möter oss. Jesus går först och vi får följa honom. Därför får vi be: Du som gick före oss, längst in i ångesten, ut i en trasig värld, hjälp oss att finna dig, Herre i mörkret. Du som bar all vår skuld in i förlåtelsen, du är vårt hjärtas fred, Jesus för evigt. Du som är livets bröd, kom till oss och mätta oss, sänd oss så att mätta världens hunger. Amen