Femte söndagen i påsktiden

Växa i tro

Jesaja 57:I5-I6 Galaterbrevet 5:I3-I8  Johannesevangeliet I7:9-I7

Denna söndag har, liksom alla söndagarna i påsktiden, också ett annat namn. Den kallas för Cantate, som är det första ordet i den 98 psaltarpsalmen som brukar sjungas denna dag:

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, ty han har gjort underbara ting.
Han vann seger med sin starka hand, med sin heliga arm.

Det är de befriades lovsång till sin räddare. Det är vandringsfolkets, pilgrimsfolkets, lovsång. Det är den jublande glädje som kommer när människan inser att hon är räddad, att hon lämnat landsflykten bakom sig och kommit hem. Gud har gripit in och fört henne ut ur träldom och förtryck. Och alla som ser det häpnar och förundras. Den som tycktes vara övergiven av Gud har blivit upprättad:

Herren har visat att han räddar, folken fick skåda hans seger.
Med godhet och trofasthet har han tänkt på Israels folk.
Hela jorden har sett att Gud räddar.

Därför är det en ny sång som jublande sjungs till Herrens ära. Den speglar en ny insikt, en visshet som springer ur erfarenheterna av en förvandling. Den förslavade lever i en värld definierad av slaveriet, av förtrycket, där frihetens möjlighet tycks vara långt borta, om ens tänkbar. Något att drömma om - men inget att verkligen räkna med. Vi fungerar ju så, vi anpassar oss, och inbillar oss att saker är som de är för att de måste vara så. Och sedan blir det plötsligt - överraskande och omtumlande - annorlunda, som om allt kastas över ända och livet förvandlas. Vilken glädje.

Det är som om hela skapelsen deltar i lovsången. När Gud befriar människan ur fångenskap och bundenhet är det ju inte bara den enskilda människans värld som förändras. Det lilla återverkar på det stora. Genom hennes förvandling, där en annorlunda verklighet blir synlig, uppenbaras samtidigt vem Gud är, bortom alla mänskliga försök att missbruka Guds namn till att legitimera mänskliga maktintressen: Gud är den upphöjde och helige som finns hos den försagde och modlöse, som profeten Jesaja skriver.

Därför kan varje litet exempel på hur uppståndelse sker i världen visa oss att skapelsen i sin helhet inte är bestämd till att förtvina och dö i bojor utan till att växa i Guds oändliga nåd, för att fullkomnas i den gränslösa frihet som blir möjlig när allt återställs, när alla konflikter upphävs, när livet är i harmoni, i gemenskap med Gud, i schalom, inre och yttre fred. Hela skapelsen ska jubla.
Havet skall brusa och allt det rymmer, världen och alla som bor i den.
Floderna skall klappa händer, bergen skall jubla tillsammans.

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång. Ja, låt oss göra det idag - med våra munnar, med våra hjärtan, med våra tankar och handlingar, med allt vi är. Är det inte detta Jesus säger är lagens sammanfattning när han i det dubbla kärleksbudet uppmanar oss: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd." 

Visst är det väl både konstigt och sorgligt att detta ord från Jesus så ofta blir något kravfullt, tyngande och urvattnat, när grundbudskapet är så livsbejakande och befriande: Låt dig fyllas till brädden med den skönhet och glädje, den välsignelse och nåd som Gud räcker dig. Jubla inför Gud. Jubla - tills allt i dig blir jubel.

Ja, som i all kärlek finns det också i kärleken till Gud ett krav på att vilja leva i sanning och trohet, att söka försoning och bot för det som blivit skadat, och att leva i självrannsakan. Men när denna krävande sida av kärleken får överskugga det som är grundläggande för kärleken, den jublande glädjen, skönheten, friheten - då skapas en felaktig bild av kärleken. Den bilden hör mer ihop med vår negativa och pessimistiska självbild än med den nya verklighet som Gud vill öppna upp för oss.

Det fantastiska är att vi kan börja här och nu. Kanske känner du inte för att just nu sjunga en ny sång? Kanske har du långt till jublet? Gud vet att det ofta kan vara långt till jublet. Men jublet har sin grund i hoppet, och hoppet har sin grund i Kristi seger över döden. Det är ett hopp som inte sviker. Det är ett hopp som inte beror på oss själva, utan på vad Gud har gjort. Det tränger in i oss även när vi förtvivlar. Det söker oss när vi som mest behöver det. Och med det kommer jublet - kanske inte alltid som en brusande änglakör, men som en stilla vilja att leva.

Jag tror att vi kan öva oss i att bli mottagliga för denna lovsång och detta hopp. Vi kan göra det genom att påminna oss om att vi är skapade för att leva i ömsesidig kärlek och gemenskap, och att vi där kan finna en frihet som ger livet mening. Som Paulus säger i Galaterbrevet: Ni är kallade att leva i frihet. Därför ska ni inte låta egoismen och viljan att utnyttja och missbruka varandra ta över. Ni ska inte bita och slita i varandra utan älska varandra,

Vi kan göra det genom att bli uppmärksamma på det vi har att vara tacksamma över. Varje dag går solen upp, ljuset fyller världen, människor vaknar till en ny dag av gemenskap och samhörighet, arbete och vila, glädje och sorg, vilsenhet och ensamhet, kamp och motstånd. Det är smärtsamt ibland. Tragiskt ibland. Men också hisnande vackert. Vi kan öva oss i att inte tappa blicken för det - genom att i lovsång öppna oss för Guds kärlek.

I dagens läsning från Sankt Johannes evangelium, som återger en del av Jesu förbön för sina lärjungar, hör vi hur Jesus själv öppnar sig för Guds kärlek i bön, och även innesluter sina lärjungar i den kärleksgemenskapen. Och Jesus ger oss en förklaring till varför han ber för dem: "Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de ska få min glädje helt och fullt."

Jesus är i Fadern och Fadern är i Jesus - de är ett. Därför att Jesus lever i den fullkomliga gudsgemenskapen bär han också livets fullhet inom sig, han lever i lovsångens och glädjens ljus - också när han måste vandra korsets och lidandets väg. I kärleken till lärjungarna har han låtit dem bli delaktiga av denna gudsgemenskap - liksom han är i fadern och fadern i honom, så är de i honom och han i dem - men när han nu går till Fadern, och de blir kvar i världen, så överlämnar Jesus dem till Faderns beskydd. Han ber för dem, därför att han älskar dem. Han ber för dem därför att hans kärlek bor i dem. Den kärlek som han får av fadern bor i dem. De är ett med honom.

Kanske kan vi säga att Jesu bön på ett sätt är: Fader, håll den kärlekens eld som du du har låtit flamma upp i världen genom mig, din Son, förbli brinnande i dem, mina lärjungar. Låt den verklighet, Gudsrikets verklighet, som jag fört in i världen få fortsätta att verka genom dem.

Jesus säger i evangeliet: Jag ber för dem. Inte för världen, utan för dem du har gett mig. Det kan låta som om han bara brydde sig om de sina, de som valt att följa honom, och inte hade någon omsorg om de andra. Men vi vet ju att det inte är så. Och fortsätter vi läsa i texten får vi också höra att han även inkluderar resten av världen i sin bön. Men just här framhåller han ändå lärjungarna, de har en särställning för honom. Varför? Jo, därför att de har del i Kristi kallelse att förvandla skapelsen och förverkliga Guds rike. De har, liksom Jesus själv, en uppgift att vara kärlekens verktyg, vittnen och förmedlare, som erbjuder försoningens, upprättelsens och förvandlingens evangelium till alla.

Mönstret har vi redan i den 98 psaltarpsalmen som vi började med att citera. Lärjungarna, Gudsfolket som befriats genom Kristi seger över döden, visar världen att Gud befriar - och att döden och slaveriet inte är en nödvändighet, inget evigt givet, inget som Gud vill. Gudsfolket har ett budskap till hela skapelsen: Ni är mer än ni kan ana, ni bär oändliga möjligheter till frihet och förvandling inom er. Gud gör världen ny och förvandlar våra hjärtan. Sjung därför till Herrens ära. Ja, sjung en ny sång.