Fjärde söndagen i advent

Herrens moder

Jesaja 52:7-10 Andra Korintierbrevet 1:17-22 Lukasevangeliet 1:39-45

Godhet har makt över ondskan.
Kärlek nedkämpar hat.
Ljuset upplyser mörkret.
Livet segrar till slut.
Segern är vår.
Seger vi får
genom Guds kärlek.

Idag får vi möta Maria, Guds moder. Hon som fick bära Guds Son under sitt hjärta. Maria, alla kristnas förebild och exempel, som i trohet mot Gud blev en fristad och tillflykt för livet. Liksom hon får också vi kallelsen att bringa liv åt världen när vi tar emot Guds evangelium i våra hjärtan. Vi kommer till Maria därför att Gud själv tagit sin boning i henne. I henne blir Guds människoblivande, Guds närvaro i, och omsorg om, det skapade livet synlig.

Det finns något i berättelsen om Maria som vi ständigt kan återvända till, som pilgrimer söker sig till en helig plats. I mötet med henne kan vår förståelse av livet förvandlas och vi kan lära oss se på världen med nya ögon, med moderns blick, med kärlekens blick.

Jag kommer att tänka på trappistklostret Vår Fru av Atlas i Tibhirine, i Algeriet. Vid detta kloster finns en Mariabild som de havande kvinnorna i den angränsande muslimska byn besöker för att be om hjälp under graviditeten. För dem är det inte viktigt om Mariabilden de vänder sig till är kristen eller muslimsk. De söker Guds hjälp i den situation de befinner sig i, på en och samma gång är så fylld av oro och förhoppningar.

Det är inget konstigt med det. Maria är en vördad gestalt inom både kristendom och islam, en brobyggare mellan religionerna. Men Maria är mer än det. Hon är den som påminner oss om att det sårbara livet är värt att skydda och bevara. Modern värnar barnet med sitt eget liv. Föräldraskapet påminner oss om att det finns sådant som är viktigare än vi själva, att livets mening gives oss i kärleken till någon annan.

Det var från detta kloster som sju trappistbröder blev kidnappade och dödade under inbördeskriget 1996, en händelse som återberättas i filmen Gudar och människor.  Bröderna hade inte kunnat förmå sig att lämna klostret och söka sig i säkerhet eftersom det skulle innebära att de då varit tvungna att överge sina muslimska vänner i byn som ligger invid klostret. En av byborna ska ha sagt till bröderna att de var som ett träd för dem. Om de lämnade skulle byborna bli som fåglar som inte längre hade några grenar där de kunde söka skydd. Så de stannade fastän de visste att det var farligt, inte för att de längtade efter att bli martyrer, utan av kärlek. Vänskapen band dem vid platsen. 

Det finns mycket att säga om denna vänskap. Den utgick från viljan att söka en väg bortom våldets och fiendskapens språk och att söka ett sätt att uttrycka den egna tron i respekt för den andre. Munkar och bybor hjälpte varandra, de besökte varandras högtider, delade glädje och sorg. Munkarna erbjöd vård åt byborna, de byggde en moské på klostrets område för sina muslimska besökare, och när de själva bad undvek de att använda psaltartexter som kunde tolkas som om de underblåste fiendskap mellan religionerna. Gemenskapen i och kring klostret präglades av något som kanske bäst kan beskrivas som moderlig omsorg. 

Klostrets prior Fader Christian de Chergé, hade en gång räddats till livet av en muslimsk man och upplevde sig stå i tacksamhetsskuld till denna man. Senare blev han en medgrundare till en gemenskap som kallades Ribat-al-Salaam, fredens boning, en mötesplats för dialog mellan kristna och muslimer. I vetskap om att han och de andra bröderna i klostret levde i fara hade han efterlämnat ett brev där han bad att deras död, om de en dag skulle bringas om livet, inte skulle få rättfärdiga hat mot muslimer.

Jag tror att vi kan ana det heliga även när det uppenbarar sig för oss i former som är okända eller främmande för oss, och ibland kanske ännu tydligare just där. I dagens evangelium, vandrar den gravida Maria hem till Elisabet, som också var havande med Johannes döparen. Evangeliet berättar att Elisabet bor i en stad i Juda bergsbygd. Traditionen pekar ut patriarkernas stad Hebron som en tänkbar plats. Det är en vandring på cirka fyra mil från Jerusalem, och över tjugo mil från Betlehem. När Maria stiger in och hälsar sparkar barnet till av glädje i Elisabet, och Elisabet säger: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat är det barn du bär inom dig.”

Det sägs inte uttryckligen i texten, men det kan hållas för troligt att detta var den första rörelse som Elisabet kände av sitt barn. I äldre tid ansågs det ofta att den allra första gången barnet rörde sig var det ögonblick då själen steg in i kroppen. Det var kvickningsögonblicket, tecknet på att ett självständigt liv hade uppstått, en ny människa blivit till. Och för Johannes döparen skulle då detta ögonblick ha inträffat när Maria, med Jesus i magen, stiger över tröskeln. Johannes sparkar till av glädje när han känner Jesu närvaro.

Det är en fantastisk bild för människans gensvar i tro på Guds närvaro i hennes liv. Från moderliv till moderliv går en våg av glädje och igenkännande. Mellan dessa ofödda foster, som ännu inte sett dagens ljus, finns redan ett band som är så starkt, ett band som inte är beroende av ord eller tankar, som inte formas av våra inlärda världsbilder och föreställningar, utan som manifesteras som en omedelbar reflex, en kroppslig reaktion. Det lilla barnet Johannes spritter till som om Gud själv rör vid hans hjärta. Vilket ju är exakt vad som händer.

Varje litet barn påminner oss om livets oändliga och outsägliga rikedom, och vi kan ana att Gud själv är närmare oss där, i det lilla barnet, än i alla våra klokt uttänkta tankar om det gudomliga. Barnet låter mysteriet öppna sig för oss. Vi kan känna det heligas närvaro i den sårbara lilla kroppen. Och vi kan ana att denna helighet är kärlek. Det kan förmå oss att omvärdera livet och se att det är i omsorgen om någon annan som våra egna liv får sin djupaste mening.

Jag tror att det är hemligheten som munkarna i Tibhirine levde av. Det var den kärleken som de gav sina liv för. Det var den heligheten de hämtade näring ur. De, liksom en gång Maria. Därför kan de också göra Marias lovsång till sin. Alla de mäktiga och starka skall en gång mista vad de har, men den som har kärleken skall aldrig övervinnas, eftersom kärlekens kamp aldrig blir meningslös. Kärleken segrar alltid. Kärleken segrar till och med när den till synes besegras. Martyrskapets lidande är det nya livets födslovåndor. Genom död till liv, genom smärta och kamp till hopp och befrielse, leder oss kärleken rakt in i Guds hjärta.

Jag önskar och ber att en gång få besöka klostret i Tibhirine, men antingen jag får det eller inte, så har den platsen, och de trappistbröder som levde där, satt ett avtryck i mitt hjärta. Länge efter de tragiska händelserna 1996, uppfattades det vara alltför osäkert att återuppliva klostret, och därför fick det stå övergivet. Platsen hölls i vördnad och skyddades från plundring av lokalbefolkningen. Idag har den fått nytt liv. Klostret har blivit en pilgrimsplats med hundratals årliga besökare som förvaltas av Chemin Neuf-kommuniteten, en katolsk gemenskap med en ekumenisk kallelse. De bär vidare det andliga arv som trappistbröderna lämnade efter sig, ett arv som berättar för världen om vem Gud är.

Med en bön inspirerad av trappistmunken fader Vincent från S.t Joseph abbey i Massachusets, USA, får vi be:

Maria, allt levandes moder,
tillsammans med dig kommer vi
inför skapelsens Gud och ber:
Gör kyrkan delaktig i kallelsen
att vara som en moder för allt levande.
Gör slut på all terror och allt våld.
Kom med fred, förståelse och ömsesidig respekt
mellan alla kristna och muslimer.
Låt martyrerna bli förebilder för oss
i kristen vänskap, gemenskap och dialog,
och må deras exempel hjälpa oss
att bygga en fredlig värld.