Vägen till livet
Andra Moseboken 13:20-22 Första Thessalonikerbrevet 5:9-11 Johannesevangeliet 13:31-35
I dagens evangelium säger Jesus till sina lärjungar att han ger dem ett nytt bud: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er så skall ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”
Detta är ett rakt och enkelt bud, även om det i det verkliga livet kan vara nog så svårt att förstå vad kärlek är, och kanske än mer svårt att faktiskt leva i kärlek. Och Jesus ger oss dessutom god vägledning. Det han kallar för kärlek utgör själva navet kring vilket hans undervisning rör sig. Det avspeglar sig också i hur han handlar i mötet med människor.
Han lär oss att kärlek handlar om att vara barmhärtig och att förlåta, att dela bröd med varandra och att bära varandras bördor. Det handlar om att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Jesus är här trogen den grundsyn som den judiska traditionen bygger på, och som också kommer till uttryck i budorden. De bygger på att vi ska göra rätt mot varandra, inte avundas och inte missunna andra det som tillhör dem, inte vilja frånta någon det som Gud har skänkt: rätten till liv, ära, relationer eller ägodelar – utan värna om varandra och söka det som är gott för alla. Att alltså älska vår medmänniska som oss själva.
I Gamla testamentet motiveras detta med att vi alla får ta emot livet, med allt vad det rymmer, från Gud, som i sin rika omsorg ständigt verkar upprättande och livgivande i världen. I den berättelse som formar Israels identitet och tro utgör befrielsen ur Egypten ett centralt motiv som speglar denna kärlek från Gud. När folket var förtryckt och förslavat förde Gud det ut i frihet och gjorde det till sitt. Han gick före folket som en molnpelare om dagen och som en eldpelare om natten.
Gud ingick ett förbund med det på Sinai berg, Gud välsignade det, och gav det buden, som alla återspeglar hur Gud vill att folket skall leva i överensstämmelse med det som hänt: Förtryck inte, förslava inte, välkomna den hemlöse, flyktingen och främlingen, och låt aldrig den hungrige gå förbi din dörr utan att bli mättad. För ni var slavar, ni vet i era egna kroppar och själar vad det innebär att leva under slavoket, men jag förde er till frihet. Ni var hungriga, men jag mättade er.
Detta gör att bibelns etiska undervisning inte bara är abstrakta regler som vi ska följa för att de svarar mot någon sorts abstrakt sanning, som vi själva har tänkt ut – nej, de är förankrade i ett konkret skeende, i ett gudomligt handlande. Buden har en historisk grund, de är baserade på en erfarenhet som måste få konsekvenser för hur vi tänker och handlar.
Detta kan också uttryckas på ett annat sätt: Buden bygger inte enbart på att de svarar mot mänskliga föreställningar om vad som är rätt och riktigt, utan på att Gud själv, i sitt handlande med oss, visar oss vad som är gott och därför också hur vi själva bör handla mot varandra.
I Gamla testamentet uttrycks detta som att vi är kallade att vandra rättfärdighetens väg, Guds stadgars väg. Som i den I9 psaltarpsalmen:
Visa mig, Herre, din stadgars väg, och jag skall följa den till slutet.
Ge mig förstånd att lyda din lag, att hålla den helt och fullt.
Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje.
Vänd min håg till dina lagbud och inte till snöd vinning.
Vänd min blick från det meningslösa, skänk mig liv som du har sagt.
Gud visar vägen. Gud öppnar upp en väg bort från bundenhet och vanmakt till frihet och upprättelse, till en verklighet som formas av den kärlek som är större än oss. Detta är ett viktigt budskap i en tid då sanning och rättvisa blivit begrepp som ständigt misshandlas av maktens män.
Kärleken kommer från Gud, inte från oss, men vi kan spegla den i våra liv genom hur vi lever med varandra. I Första Johannesbrevet formuleras detta med de välkända orden:
”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen.”
Kärleken kommer från Gud och inte från oss. Det betyder att kärleken blir mer trovärdig men också mer normerande. Våra egna mänskligt uttänkta värderingar är betingade av våra intressen, behov och förutsättningar. De är också betingade av våra ambitioner, maktspel och fördomar. De speglar den situation vi lever i. De är konventioner förankrade i våra kulturella och sociala verkligheter, och kan bidra till att både förtryck och solidaritet.
Men om kärleken kommer från Gud står den över våra mänskliga konventioner. Kärleken tvingar oss att se bortom oss själva och våra egna sammanhang. Kärleken driver oss att våga utmana de värderingar som vi lever med.
Därför kan kärleken visa oss på en större verklighet än den vi själva kan skapa. I kärleken uppenbaras Gud och Guds rike. I kärleken kan vi få skåda in i det himmelska – och när vi får göra det, när vi får ana det som är större, då förvandlas vi själva. Vi kan inte se in i kärlekens verklighet och förbli desamma.
När Guds kärlek verkar genom oss får det inte bara konsekvenser för hur vi lever, det får också konsekvenser för vem vi är.
Med bibelns språk kan det beskrivas så att vi blir delaktiga av Guds härlighet. Guds härlighet beskrivs ofta som ljus. Som i Johannesevangeliets inledning, där Kristus beskrivs som Guds Ord: ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Eller när Jesus säger: ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.”
Härlighet och helighet är närstående begrepp i bibeln. I gamla testamentet skildras Herrens härlighet som en bländande glans, omgiven av eld och rökmoln. Det viktigaste hebreiska ordet för härlighet är kavód, som betyder tyngd, ära, anseende eller rikedom. Gud visar sig i sin väldighet, som både kan vara livgivande och förtärande.
Men Guds härlighet blir också synlig i skapelsen. I Fredrik Lindströms bok Det sårbara livet utvecklas hur härlighetstanken spelar en central roll i psaltarpsalmernas teologi. Eftersom Gud skapat världen har världen del i Guds härlighet, den är som en spegling av denna härlighet. Därför skall allt skapat också återlämna denna härlighet till Gud i tacksamhet och lovsång. På så vis upprätthålls den relation till skaparen som skapelsen är avsedd att stå i. Det skapas ett slags härlighetens kretslopp, där livet ständigt förnyas och skapelsen kan fullkomnas.
Nya Testamentet använder det grekiska ordet dóxa på ett liknande sätt. När människor och änglar böjer sig i tillbedjan inför Fadern och Sonen beskrivs det som att ”ge härlighet” eller ”förhärliga”. Ordet härlighet används även om den återglans från Gud som människan från början ägt men som synden har skadat. Den ursprungliga relationen är skadad, men den återställs genom Kristus. Vid tidens slut, när Guds härlighet åter blir synlig, förhärligas de med honom och blir delaktiga i den nya skapelsen.
I Johannesevangeliet är ordet härlighet av stor betydelse. Jesu uppgift på jorden är att uppenbara Guds härlighet. Men detta sker på ett sätt som kan förefalla paradoxalt: Guds härlighet uppenbaras på korset. När Jesus säger att han skall förhärligas menar han att han genom döden på korset skall övervinna de krafter som håller oss skilda från Gud, de krafter som skadar skapelsens ursprungliga relation till skaparen. Därigenom fullbordas hans kallelse, och härlighetens ljus kan lysa in i världen.
I dagens text förs vi tillbaka till tiden före korsfästelsen och de händelser som leder fram till korset. Jesus äter med sina lärjungar och pekar ut den som ska förråda honom. Judas Iskariot bryter upp för att överlämna Jesus till myndigheterna. Det är då Jesus säger till de andra: ”Nu har människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom.” Och där textläsningen i dag tar slut fortsätter samtalet som inleds i vår text med att Jesus säger: ”Dit jag går kan ni inte komma”.
Petrus begär att Jesus ska förklara sig. ”Vart går du, Herre?” frågar han. Jesus svarar honom med samma ord: ”Dit jag går kan du inte följa mig nu, och så fortsätter han, men längre fram skall du följa mig.” Då frågar Petrus bekymrat: ”Men, Herre, varför kan jag inte följa med dig nu? Jag skall ge mitt liv för dig!”
Då svarar Jesus honom: ”Du skall ge ditt liv för mig? Sannerligen, jag säger dig: Tuppen skall inte gala tre gånger förrän du tre gånger har förnekat mig.”
Vi kan inte följa Jesus dit han går. Han måste gå före oss och öppna vägen för oss. Men vi ska ändå få komma till honom. Trons liv följer ett mönster där Jesu korsväg, död och uppståndelse återspeglas i de kristnas väg från prövningar i denna världen till frälsning och förvandling. Denna väg kan beskrivas som härlighetens väg som vi får följa Kristus på. Vi måste dö med honom för att uppstå med honom.
När han utlämnas till att lida och dö på korset då leder det till hans seger över döden.
På motsvarande sätt blir den förföljelse och det lidande som lärjungarna får uppleva också till upphöjelse och seger. Det är för kärlekens skull som lärjungarna förföljs, precis som det är för kärlekens skull Jesus lider – och därför blir de delaktiga i hans härlighet.
När vi älskar är vi burna av en kraft som kan övervinna all brustenhet och all gudsbortvändhet, allt våld och all lögn. Kärleken har makten att föra undan världens alla makthungriga despoter och vinningslystna exploatörer, alla förtryckare och alla självrättfärdiga som löv i en höststorm.
Kärleken har makten att blåsa våra egna inre rena från allt som skiljer oss från Gud. För vi är alla delaktiga, på olika sätt i brustenheten och Gudsbortvändheten. Ingen av oss är väsensskilda från Judas iskariot som förråder Jesus eller Petrus som förnekar honom – vi bär dem inom oss. Men Gud kan brukar oss – i all vår brustenhet och gudsbortvändhet – för sina syften, på samma sätt som Judas förräderi och Petrus förnekelse får en roll att spela i Jesu korsfästelse.
Guds kärlek kan tränga igenom och genomsyra allt och därmed låta allt spegla härligheten hos Gud. Därför kan vi kasta ifrån oss misströstan, tvivel och självförakt. ”Gud har inte bestämt oss till att bli offer åt vreden”, som vi får höra i dagens epistel, ”utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom.” Och därför kan vi leva i kärlek till varandra: Därför kan vi trösta och bygga upp varandra. Därför kan vi ge varandra hopp och livsmod så att vi orkar leva.