Enheten i Kristus
Amos 9:II-5 I Korintierbrevet I:I0-I3 Johannesevangeliet I7:I8-23
Vi hör samman.
Dagens läsning ställer oss inför denna till synes så triviala sanning – som i själva verket rymmer tillvarons allra djupaste mysterium. Vi är alla trådar i livets väv. Vi blir inte till i avgränsning från varandra, utan i relation med varandra. Vi är medmänniskor. Vi hör samman med varandra, med skapelsen och med Gud.
Vad betyder det och vad får det för konsekvenser? Det har en helt avgörande betydelse i Jesu undervisning. Den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet utgår från denna samhörighetens grund, att vi är människor bara tillsammans med andra, och att vi därför måste ta emot samhörighetens villkor som både en gåva och ett ansvar.
Paulus ord i Romarbrevet: Stå inte i skuld till varandra, utom i er kärlek till varandra, kan tolkas utifrån denna utgångspunkt. Orden rymmer ett slags gåta som vi behöver försöka lösa. Samhörigheten påminner oss om att vi alla ständigt är burna av de livsuppehållande krafter som våra liv är beroende av. Ingen klarar sig helt på egen hand. Ingen har makten att forma sitt liv utan att förlita sig på det större sammanhang som vi lever i. Livet är en gåva – ytterst ett uttryck för Guds skapande, livgivande kärlek, den nåd som gör allt liv möjligt.
Inser vi det inser vi också att ingen av oss har rätt att förtrycka eller utnyttja andra, vi har inte rätt att söka vår egen lycka på andras bekostnad. Ingen har en gudagiven särställning – ingen finns till för att kunna utnyttjas av andra, alla har ett egenvärde. Alla har rätt att bli sedda med respekt, förståelse och barmhärtighet. När vi upptäcker att vi hör samman blir kärleken därför den väg vi måste försöka gå.
Så länge vi ger utan kärlek kommer vi alltid att hamna i skuld till varandra. Ingenting vi ger utan kärlek är villkorslöst. Det är alltid förknippat med krav på något slags motprestation. Det vi ger varandra utan att älska binder oss i assymetriska maktförhållanden till varandra. Vi hamnar ständigt i olika slags underlägen och övertag i förhållande till varandra.
Vi kan se i våra egna liv hur det ofta blir så. Vi har alla så lätt att dras in i detta sätt att vara. För många kan det nog kännas som det enda naturliga sättet att förhålla sig, kanske det enda sätt vi känner till. När verkligheten får präglas av ojämlikhet och vanmakt, misstro och konflikt så blir samhörighet och kärlek lätt främmande ord, något exotiskt och overkligt. Något det är svårt att tro på. Det bästa vi kan hoppas på är att leva i en situation där vi kan nå överenskommelser med våra medmänniskor om att dra nytta av varandra till bådas fördel – men att leva i kärlek är något helt annat.
Att leva i kärlek bygger på att vi själva är älskade. Jesus säger: Älska din nästa som dig själv. Vi tolkar det gärna som en påminnelse om att kärleken till nästan också förutsätter en förmåga att även se på sig själv med kärlek, och det är väl sant – men jag tror att vi bör låta orden betyda något mer, något som går längre än självskattning. Vi ska älska vår nästa så som vi själva är älskade. Det är i vetskapen om att vi är älskade av Gud – med en kärlek som är oändlig och överflödande – som vi kan förstå att vi är värda att älska. Det är inte fråga om något slags narcissistisk egenkärlek utan om denna insikt om vem vi är i Guds blick, genom Guds nåd som verkar i oss – som kärleken till nästan kan komma till uttryck i våra liv. Vi kan ge därför att vi får – oförtjänt och villkorlöst. Vi kan bli verktyg för en kärlek större än oss själva därför att den kärleken verkar i och genom oss.
Därför är det så att om vi endast står i skuld till varandra i vår kärlek – det vill säga om vi utan beräkning och utan hänsyn till egen nytta och vinning ger varandra allt vad vi kan ge i kärlek – då blir vi aldrig satta i skuld till varandra. Inte heller behöver vi ge upp något som är vårt. Vi erbjuder varandra bara frihet. Vi räcker varandra bara det vi har fått från Gud, det som ingen av oss äger eller har rätt till, men som vi tillsammans kan räcka åt varandra.
Vi är ett med livet, vi är ett med den Gud som är livets ursprung. Vi finner alla förutsättningarna för vår existens hos Gud. Vi är alla en del av detta som är större än oss men som bor i oss. Är det inte detta Jesus säger när han i Johannesevangeliets avskedstal ständigt återkommer till att vi är i honom, liksom han är i oss – och genom honom är vi i Fadern så som han är i Fadern och Fadern i honom. Det är samhörighetens och nådens sakramentala språk. Vi lever i det som har givits, i det som vi aldrig kan förtjäna eftersom det är givet utan krav.
Men just därför att det är givet utan krav kan kärlekens gåva göra anspråk på oss på ett sätt som inget annat förmår. Vi kan inte kräva kärlek och inte heller förtjäna den – men om vi har fått kärlek så innebär det att vi måste låta kärleken styra och forma våra liv i allt vi gör. Också när vi misslyckas med att älska och står hjälplösa inför vår egen brist och oförmåga måste kärleken få styra oss genom att leda oss till att konfrontera våra egna lögner och att söka sanningen. Så kan kärleken bli en väg till försoning, upprättelse och fred.
Att leva som kristen innebär att vara kallad till samhörighet i kärleken. Det är utgångspunkten för den pilgrimsgemenskap, det Guds vandringsfolk, som försöker finna vägar från konflikt till gemenskap, till en djupare samhörighet i Kristus, han som är vår gemensamma herre. Det blir synligt i vår gemensamma bön. Det blir synligt när vi lyssnar på varandra och försöker lära av varandra, när vi vandrar tillsammans. Det blir synligt när vi ser till varandras behov och försöker värna om det svaga och utsatta, när vi står upp för social jämlikhet och flyktingens beskydd, när vi deltar i kampen för ett hållbart samhälle och för skapelsens integritet, det blir synligt när vi bär vittnesbörd, i ord och handling, för sanning och rätt, och för hoppet som har sin grund i det glada budskapet, Guds evangelium.
Kyrkan är det som sker där vi finner enheten i Kristus. Där försonas världen med sig själv och sin Skapare och återupprättas, helas och befrias. Det är vår kallelse som vi får bära tillsammans. Vi får söka kärleken tillsammans, vi får pröva att vandra samhörighetens vägar. Vi kan komma vilse och gå fel – men Gud kommer att hjälpa oss att åter hitta den rätta vägen. Gång på gång kommer Gud till vår hjälp och räddning. Gång på gång reser han oss upp. Gud är vår vägvisare, vår käpp som stödjer oss och en lykta för våra fötter. Gud är vår medvandrare – och han viker inte från vår sida. Han överger oss inte. Han är med oss alla dagar i evigheters evighet. Amen.