Ärkebiskoparna Ebo av Reims och Agobard av Lyon var ledande gestalter i det frankiska riket. De övertalade Ludvig den fromme att återuppliva den kristna missionen norr om rikets gränser. Det var inte ovanligt att kejsaren utvidgade sin inflytandesfär till angränsande områden genom att ge stöd åt en av parterna i de strider som ständigt utkämpades mellan olika lokala ledare, hövdingar och kungar. Under tidig medeltid var Danmark ett strategiskt och politiskt viktigt område för den frankiska kyrkan och kejsarmakten. Danska vikingar hade regelbundet genomfört räder mot det frankiska riket, och Ludvig den fromme såg kristnandet som ett sätt att befästa fred och allianser med de danska ledarna.
Den danske kungen Gudfred, som var fientligt inställd till Karl den Store, hade mördats 810, hans brorson och efterträdare hade redan dött 812, och sedan utbröt bittra tronföljdskrig. Tiden verkade gynnsam. Förhoppningen var att ett dop av Harald klak, som hade varit med i striden om Danmarks tron sedan 812, skulle säkra hans styre där och stärka hans vasallrelation till kejsaren. Harald Klak hade 813 tvingats gå i landsflykt och söka skydd hos kejsaren. 814 hade han blivit kejsarens vasall i Friesland. Det frankiska riket hade vid denna tid ingen flotta, vilket gjorde Frieslands kust till en svag punkt. Motivet till att ge Harald ett län i Friesland kan därför möjligen ha varit att han förväntades försvara den frisiska kusten mot framtida vikingaräder.
821 lyckades Harald återvända till Danmark och bli erkänd som samregent tillsammans med sina rivaler, men redan 823 var konflikten åter akut vilket föranledde Ludvig att söka medla i konflikten. Den uppenbara partiskheten hos frankerna för Harald mildrade inte Horiks misstankar, och inte heller den danska befolkningen stöttade honom då den till största delen var fientligt inställd till kristendomen. Ebo förhandlade fram en ny överenskommelse mellan Harald och Horik 825, men den blev kortvarig med tanke på motståndarnas djupt rotade fiendskap.
Efter att ha fått kejsarens missionsmandat och godkännande från riksdagen i Attigny 822, där Ludvig utförde sin offentliga botgöring, reste ärkebiskop Ebo till Rom. Han mottog missionsmandatet för norr 822 eller 823 med en påvlig bulla från påve Paschalis I, utan att missionsområdet beskrevs mer i detalj. Ebo blev därmed påvens missionslegat efter Sankt Bonifatius exempel, när denne missionerat i Tyskland. Sommaren 823 företog Ebo sin första missionsresa till Danmark, åtföljd av biskoparna Halitgar av Cambrai och Willerich av Bremen. Som bas och andligt utbildningscenter för den danska missionen grundade han ett litet bönehus, Cella Welana, i dagens Münsterdorf i Holstein vid Störs strand under skydd av
Esseveldoburgs borgfästning nära dagens Itzehoe.
Under de följande tre åren, om än med långa avbrott ägnade sig Ebo åt missionsarbete i Danmark under långa sommarvistelser. Han lyckades dock inte vinna över Harald Klak eller någon annan av de danska storheterna till kristendomen, och det bittra arvskriget mellan Harald Klak och Gudfreds söner tvingade honom slutligen att ge upp sitt missionsarbete.
År 826 reste Harald till Ingelheim på inbjudan av kejsar Ludvig, där han mottogs med stor pompa vid en riksförsamling i det kejserliga slottet där. Den 24 juni döptes han tillsammans med sin hustru och son i Sankt Alban-klostret nära Mainz. Kejsar Ludvig blev Haralds gudfar och förlänade honom med grevskapet Rüstringen i nordöstra Friesland. På sin återresa 827 åtföljdes Harald av Ansgar, den tidigare föreståndaren för klosterskolan i Corvey, som skulle fortsätta den nordiska missionen där. Sankt Ansgar och den grupp munkar som åtföljde honom hade till uppgift att stärka kungen i hans nyfunna tro och samtidigt vinna nya troende till kristendomen. I Slesvig utanför Hedeby startade Ansgar en skola där tolv danska pojkar, några från Haralds eget hushåll, skulle utbildas. Ansgar insåg tidigt att missionen i Norden krävde en annan strategi än i det redan kristna Europa. I Corvey fick han möjlighet att reflektera över hur man kunde anpassa den kristna läran till de nordiska folkens traditioner och livsvillkor. Han arbetade för att etablera skolor och församlingar, och försökte vinna de lokala ledarnas förtroende – en strategi som senare skulle bli central för den kristna missionen i Norden.
Harald blev slutligen utvisad från Danmark samma år; faktum är att det inte ens är säkert att han satte sin fot på dansk mark igen. Hans dop hade varken säkerställt kristendomens spridning eller gynnat själva missionen. Han fick nöja sig med suveräna rättigheter i Friesland, där han gjorde sig ett namn genom räder i Nordsjöområdet. Haralds egna brott mot ingångna avtal med sina motståndare ledde till att han gradvis förlorade kejsarens stöd. Likväl fann han en fristad hos kejsaren och behöll sitt frisiska område där han dog sannolikt någon gång kring 850. Ansgar och hans följeslagare tvingades lämna Danmark när Harald Klak förlorade makten.
Den danska missionen återupptogs inte förrän efter 831 av Ansgar. Troligen i november 831 var Ebo närvarande vid vigningen av Ansgar som ärkebiskop av Hamburg. Ansgar blev den nya legaten i Rom för den nordiska missionen. När påve Gregorius IV överlämnade palliet till Ansgar, hade han beslutat att den svenska missionen skulle förbli i Ebos händer. Därför kom Ebo och Ansgar överens om att Ebos brorson Gautbert skulle leda missionsverksamheten i Sverige under Ebos övervakning, medan Ansgar tog över den danska missionen. Trots att Ansgars missionsarbete stötte på motgångar kom Hedeby och Slesvig att bli tidiga centra för kristen närvaro, tack vare Ansgars arbete. Kristna gravar och kyrkorester visar att det fanns kristna gemenskaper i Danmark redan under 800-talet, som en direkt följd av den tidiga kristna missionen.