Jesu dop
Jesaja 43:1-14 Apostlagärningarna 8:14-17 Markusevangeliet 1:9-11
I dagens evangelium får vi höra om Jesu dop i Jordanfloden. Efter att Johannes döparen döpt honom kommer Guds ande ner över honom som en duva, och en röst från himlen säger: ”Du är min älskade son, du är min utvalda.” Ja, Guds Ande svävar över Jesus, på samma sätt som Gud livgivande Ande en gång svävade över vattnen i skapelsens gryning. Duvan är tecknet på att Jesu dop inte bara handlar om honom, utan om oss, om Guds skapelse.
Jesu dop är en solidaritetshandling. Jesus har friköpt oss. Han är porten. Gud stiger in i våra liv, tar på sig världens gudsbortvändhet och skuld, och övervinner båda på korset. Han som är skuldfri går, in under det brustna livets villkor – och gör dopet till ett nytt förbund mellan oss och Gud. Dopets vatten blir vägen som för till Guds rike, till pånyttfödelse och förvandling.
Den heliga ande är kyrkans följeslagare och kännetecken genom alla tider. Anden bor i kyrkans gemenskap. Hon är vår hjälpare, tröstare och livgivare. Genom Anden är Gud närvarande i varje dop. Genom Anden blir bibelns ord till Guds levande tilltal. Genom Anden förvandlas brödet och vinet till Kristi kropp och blod. Det är därför duvan avbildas över predikstolen, liksom duvan ofta återfinns över dopfunten. Anden genomsyrar allt med Kristi närvaro.
I apostlagärningarna förmedlas en bild av den tidigaste kyrkan som en gemenskap som utvecklas och förvandlas. Kyrkan beskrivs som ett pilgrimsfolk som färdas mot den framtid som det kallar Guds rike. På vägen förändras de själva liksom deras kunskap om Gud. Anden ger dem gemenskap med Kristus, anden ger kraften att tala så att människor med olika tungomål förstår, tala så att hjärtan öppnas och folk kommer till tro. Den ger dem kraften att gå genom låsta fängelsedörrar, att våga stå upp mot makthavare, att bota sjuka och uppväcka döda. Samtidigt misslyckas lärjungarna ofta med att leva upp till visionen om en kyrka där alla är ett i Kristus. De får ständigt på nytt upptäcka att det är Gud som tar dem i anspråk, men att de inte kan göra anspråk på Gud.
I dagens läsning får vi höra hur Filippos för evangeliet till samarierna. Genom honom har de kommit till tro på Jesus. Liksom Stefanos är Filippos en av de medhjälpare som apostlarna utsett när församlingen i Jerusalem vuxit. Berättelsen speglar en tid då kyrkan är på väg att väg att växa bortom den ursprungliga skaran av judiska efterföljare. Den har börjat förverkliga Jesu uppdrag att gå ut till alla folk och göra dem till lärjungar. Det är en förändring som inte sker smärtfritt.
När Stefanos med sin förkunnelse väckte fiendskap i Jerusalem, och så småningom blev gripen, hör vi inte något om att de andra lärjungarna stod upp för honom. I stället skingrades de, på samma sätt som de en gång skingrades när Jesus korsfästes. Det är som en konsekvens av att lärjungaskaran i Jerusalem skingras som Filippos ger sig ut på sin mission till Samarien.
Filippos var inte först med att förkunna evangeliet bland samarierna. Evangelisten Johannes berättar hur Jesus själv kom till Samarien och mötte kvinnan vid Sykars brunn. Han hade just skickat bort sina lärjungar och satt själv kvar vid brunnen. När han ber henne om något att dricka frågar hon hur han, som är jude, kan be henne, en samarisk kvinna om vatten, och han svarar: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten”.
Så inleds ett samtal mellan Jesus och kvinnan, genom vilket kvinnan kommer till insikt om att han är Messias. Jesus säger att det ska komma en dag då alla ska tillbe Fadern i Ande och sanning. Och han ger henne löftet: Den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig mer törstig. Det blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.”
I detta möte bryter Jesus med en mängd tabun: att som man tilltala en främmande kvinna, att som jude tala till en samarier. Johannes berättar också att lärjungarna blev förvånade när de såg Jesus samtala med kvinnan. Men hon gick iväg för att berätta för alla som ville höra om vad hon hört. Ja, hon blev den första missionären till samarierna, och många kom till tro genom henne.
Mötet mellan Jesus och den samariska kvinnan visar vad som står på spel när evangeliet förkunnas bland samarierna. Filippos fortsätter detta arbete som Jesus påbörjat med kvinnan vid brunnen. Och samarierna kommer till tro och blir döpta i Jesu namn, men, som det står i texten, de har ännu inte tagit emot anden.
Vad innebär detta att de inte tagit emot anden? I den tidiga kyrkan tycks Andens utgivande vara förknippat med att dopet sker i Jesu namn, och att apostlarna lägger händerna på de nydöpta och ber om Anden. Men här hos samarierna har dopet skett i Jesu namn och ändå sägs det att de inte fått ta emot anden. Varför är det så?
Vad det handlar om tycks vara kyrkans kallelse att leva i Anden – att se bortom sig själv och söka den gemenskap i Kristus som överbryggar gränser, att bli Gudsrikets arbetare.
I avsnittet som föregår vår text får vi höra om trollkarlen Simon som bedrivit en egen mission bland samarierna och fått många efterföljare. Han beskrivs som en trollkarl vilket tyder på att hans budskap handlar mer om att göra anspråk på Gud än att låta Gud gör anspråk på oss. Trolldom och magi handlar ju om att bruka gudarna för egna intressen medan religionens mål är att tjäna Guds vilja. Det är motsatta och oförenliga agendor. I mötet med Filippos kommer Simon till tro och blir döpt, men när han ser att det är genom apostlarnas handpåläggning som anden utgjutes över de troende så försöker han köpa sig rätten att själv förmedla anden till andra. Petrus ger honom en kraftfull reprimand: ”Förbannelse över dig och dina pengar, om du tror att du kan köpa Guds gåva. Du har ingen rätt till det vi förkunnar, ty ditt hjärta är inte rättsinnigt inför Gud. Omvänd dig från denna ondska och be till Herren, så kanske han förlåter.” Och trollkarlen Simon omvänder sig och gör bot.
Kanske är det så att samarierna inte kunnat ge upp detta magiska tänkande. Frestelsen är alltid stor att förhålla sig till Guds andes gåvor som om de vore något vi kan bestämma och styra över, snarare än som medel för Guds handlande med oss. Vi måste låta Gud förfoga över oss. ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn” som Jesus uttrycker det i Johannesevangeliet.
I evangeliet om Sykars brunn säger Jesus till lärjungarna: ”Ni säger, fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans: Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat och ni får lönen för deras möda.”
Vad Jesus vill få lärjungarna att se är att Guds rike växer till i världen som en konsekvens av Guds handlande – inte människors. Det är inte lärjungarnas uppgift att tala om vem Gud kallar att arbeta eller bestämma när skörden ska vara mogen. Gud kan sända en samarisk kvinna, en tullindrivare eller någon annan som kan tyckas olämplig och ovärdig. Gud kan kalla en överstepräst, en general eller en kejsare. Gud kan kalla dig eller mig. Lärjungarnas uppgift är inte att bestämma hur Gud borde agera utan att låta Gud bestämma hur de bör leva.
Lärjungarna, som inte fattar vad Jesus gör när han samtalar med kvinnan vid Sykars brunn, blir till en påminnelse för oss: vi vill att Gud ska agera på ett sätt som motsvarar våra förväntningar, men vi förfogar inte över Gud – det är Gud som i sin nåd tar oss i förfogande.
När lärjungarna lägger händerna på de nydöpta samarierna och ber om anden uttrycks den enhet i Kristus som övervinner motsättningar och skillnader. Att Samarierna kommit till tro har säkert varit en händelse som väckt blandade känslor hos apostlarna och de kristna i Jerusalem. Fram till nu har i stort sett alla kristna varit judar – nu sprider sig evangeliet till personer som inte följer den rabbinska judendomens traditioner och som inte accepteras av det judiska majoritetssamhället. Att bejaka dem som jämbördiga trossyskon kan göra att även de judiskkristna i Jerusalem blir utsatta för misstänkliggörande och förföljelse.
Men lärjungarna har lärt sig läxan som Jesus gett dem vid Sykars brunn och vid så många andra tillfällen. Därför reser Petrus och Johannes till Samarien. De avfärdar inte det verk som Filippos påbörjat utan övervinner sina fördomar och lägger händerna på de nydöpta. De rör vid de orörbara. På samma sätt som den första pentekostala församlingen på Azusa street i Los Angeles i början av 1900-talet kunde uppleva andens närvaro i sin gemenskap när rika och fattiga, svarta och vita, kvinnor och män förenades i bön och tillbedjan, blir kyrkan tydlig som en enhet i Kristus när apostlarna lägger sina händer på samariernas huvuden.
När kristna från olika kyrkliga traditioner samlades till det ekumeniska Stockholmsmötet 1925 kunde de känna att de bars av anden till en gemenskap som överbryggade världskrigets misstro och splittring, att Gud tog dem i anspråk för att erbjuda världen ett hopp om fred och försoning – på samma sätt överskred lärjungarna de gränser som skiljer jude från icke-jude. Det uttrycker lärjungarnas tro att de alla blivit ett i Kristus.
Idag är det vår uppgift att låta anden leda oss till fred och försoning. Gud visar vägen. I sin nåd tar Gud oss i förfogande. Vi får ge upp vårt eget för att låta Gud verka, och gå med Jesus dit han går. Lärjungaskap handlar om att ta emot det vi aldrig kan förtjäna och att följa Jesus på den väg vi själva inte valt, i tron på löftet att vi i dopet dör och uppstår med Kristus. Han som har friköpt oss. Han som är porten.