Första söndagen i advent

Ett nådens år

Sakarja 9:9-10 Uppenbarelseboken 5:-5 Matteusevangeliet 2:-9

Bereden väg för Herran, berg sjunken, djup stån opp.
Han kommer, han som fjärran, var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste,
välsignad vare han, som kom i Herrens namn.

Adventstid är pilgrimstid. Det är den tid då vi påminns om det som är livets yttersta mål och mening, Gudsrikets ankomst, tillvarons bestämmelse, livets fullbordan, befrielse och förlossning i Gud.

Vi vet från evangelierna hur detta sker. I Lukasevangeliet sägs det att fariseerna frågade Jesus hur Guds rike skulle komma, och att han då svarade: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

Ofta har det framhållits att de sista orden kan översättas på olika sätt. Det kan betyda just ”inom er” som det står i vår bibelöversättning, men det kan också betyda ”mitt ibland er”. Denna dubbeltydighet är säkert inte oavsiktlig. Båda betydelserna är korrekta. De kompletterar varandra.

Gud rike är något invärtes, något som bor i våra hjärtan, en andlig verklighet som vi är delaktiga av och som pekar bortom denna världen, bortom den kunskap om tillvaron, som vi kan förvärva här där vi är underställda död och förgänglighet. Guds rike bor i vår längtan efter det eviga – den längtan som avslöjar att vi redan här och nu berörs av den verklighet, som vi inte kan se och inte förstå, men som drar oss till sig och uppfyller oss med rastlöshet. Det är människans pilgrimslängtan. Det Gudsrike som bor inom oss ger näring åt vårt hopp, det väcker vår längtan till Gud.

Guds rike är också något utvärtes, något som möter oss i gemenskapen med andra och i samspelet med naturen. Att Gud är mitt ibland oss blir begripligt och meningsfullt för oss först när vi blir medvetna om att vi är en del av det som är större än oss själva. Vi ingår i en större helhet som skänker mening och innehåll åt våra liv.

Det är i relationerna, i samhörigheten, vi blir till. Det är där möjligheterna för vår existens skapas. Också det är en grunderfarenhet för pilgrimen, att söka sig bortom självcentreringens trygghet till en djupare samhörighet med livet. Vi är burna av skapelsens livsuppehållande sammanhang och av gemenskapen med våra medmänniskor.

Men Guds rike är också mitt ibland oss på ett särskilt sätt: I Jesus. Han kommer till oss och där han är där är också Guds rike. Jesus visar att Gud inte bara väntar på att vi ska hitta till honom. Gud tar själv initiativet att komma till oss. Gud slår upp dörren mellan denna världen och Guds rike genom att stiga in i våra liv. Och han kallar oss att följa honom, att vandra med honom på den väg som gör oss till ett med honom.

Mötet med Jesus leder till en dubbel reaktion från människans sida. Å ena sidan skapar det möjligheter för förvandling och befrielse, det föder hopp och tro. Å andra sidan skapar det misstro, motstånd och konflikt. Jesus talar in i människans djupaste innersta, han är Herden vars röst fåren känner. Men han är också den vi inte vill kännas vid, den som förkastas och döms till döden, därför att vi gjort oss själva till främlingar inför Gud.

I den alternativa evangelietext från Lukas som finns i den tredje årgångens läsningar talas om Jesus i Nasarets synagoga. Inför församlingen läser han Jesajas ord: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” Och han tillkännager: ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”. Gensvaret på detta blir delat, det präglas både av hopp, förväntan och jubel och tvivel, motstånd och misstänksamhet.

Avsnittet om gudsriket som finns inom oss och mitt ibland oss fortsätter med Jesu ord till lärjungarna: ”Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det.” Här gör han det tydligt att han talar om sig själv när han talar om Guds rike. Och han fortsätter: ”Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte.”

Vad betyder det Jesus säger? Hur kan vi tolka det som något som kan vägleda oss? Kanske betyder det att vi alltid måste komma ihåg att vi får vandra med honom på den väg som samtidigt är härlighetens och lidandets väg. Den vägen präglas av hopp och förtröstan men också av tvivel och misstänkliggörande. Det är nådens väg men också prövningens. Vi går inte ensamma utan tillsammans med den uppståndne, han som segrat över dödens och ondskans makter, men så länge denna världen består går vi samtidigt med honom på korsets väg. Så som han lider för världens skull och för vår skull – så är vi kallade att ta på oss solidaritetens och medmänsklighetens bördor för världens skull. Det finns inga genvägar bort från det. Om vi låter oss förledas att tro det så tappar vi bort vägen.

I evangeliet om Jesu intåg i Jerusalem blir detta tydligt. Människorna välkomnar Jesus som Messias vid stadsporten, de lägger sina kläder på marken framför honom och de skär palmkvistar från träden. Men snart nog ska han stå ensam och utlämnas åt dem som vill döma och döda honom. Då vill ingen längre kännas vid honom. Då ropar ingen mer några Hosiannarop. Och ändå är Jesu död på korset ett svar på detta rop. Hosianna är ju både ett jubelrop inför konungen som kommer till sin stad och ett rop om frälsning.

Idag får vi ropa Hosianna och låta ropet rymma båda dessa betydelse: Välsignad är du som kommer in i våra liv och räcker oss livets gåvor. Hjälp oss och rädda oss från allt som hotar oss. Befria oss från allt som binder oss, bevara oss från att gå vilse i hopplöshet och vanmakt. Amen.