Prövningens stund
Första Moseboken 3:1-13 Hebreerbrevet 5:7-10 Markusevangeliet 1:12-13
I dagens gammaltestamentliga läsning hör vi den välkända berättelsen om hur Adam och Eva äter av den förbjudna frukten i Edens trädgård. Det är berättelsen om syndafallet som slutar med att Gud driver ut Adam och Eva ur Eden. Den förbjudna frukten är kunskapens frukt – den som ger insikt om gott och ont. Bredvid trädet som bär kunskapens frukt växer livets träd. Dess frukter ger evigt liv. Människan får äta frukten av det senare, men inte av det första. ”Ät den inte! Då kommer ni att dö”, säger Gud.
Det är väl få texter som i så hög grad upptagit människors fantasi som denna. Varför får Adam och Eva inte äta kunskapens frukt? Hur kan det vara fel att söka kunskap? En del menar att syndafallet var ofrånkomligt och ingick i Guds plan. Berättelsen kan förstås som en berättelse om människans vuxenblivande. Hon blir medveten om sig själv och sitt eget moraliska ansvar – och därmed också sin skuld och ensamhet. Hon drivs på så vis ut ur barndomens paradisiska tillstånd av oskuld, symbios och tillit. För andra talar berättelsen om en grundläggande tragedi i tillvaron som aldrig var avsedd och absolut inte oundviklig. Något gick fundamentalt fel. Människan lät sig förledas till att göra uppror mot Guds vilja, och vi får alla bära konsekvenserna av det.
Båda tolkningarna blir förstås orimliga om de tas alltför bokstavligt. Vi behöver förstå berättelsen som en myt som försöker förklara varför livet ser ut som det gör. Den baseras på insikten att vi lever i en värld präglad av död, lidande och Gudsbortvändhet.
I Gamla testamentet finns det många av exempel på att människor avstår från något för att uttrycka sin lydnad inför Gud. De ska offra de första frukterna till Gud. De ska avstå från att arbeta på sabbaten och under vissa tider och till och med vissa år. En av tankarna bakom detta är att de ska påminnas om att allt är en gåva från Gud och att de därför skall återlämna en del av det de får i tacksamhet till Gud. Hon som fått livet och allt det innehåller skall ge livet tillbaka till den som gav henne det. På så vis bevarar hon den rätta relationen till den som är livets ursprung och mål.
En annan sida av detta är att människan genom att avstå från en del uttrycker sin förtröstan på den Gud som ger henne allt. Gud bevarar och beskyddar den som följer Guds bud – därför ska vi inte sätta Gud på prov, göra uppror eller agera som om vi var berättigade till något. När folket vandrar i öknen får de mat från himlen, de får äta sig mätta men de får inte spara på något, utan måste lita på att Gud ser till deras behov och inte låter dem gå under. När pilgrimerna på Jesu tid begav sig upp till Jerusalem skulle de på samma sätt överge sina hem och åkrar i förtröstan på att Gud skulle skydda och bevara det som under tiden lämnades utan tillsyn. Den bästa säkerheten var att vandra Guds vägar och följa Guds bud – inte att ängsligt vaka över sin egendom.
Nu säger Gud till Adam och Eva: ”Allt detta som finns i trädgården ger jag er att äta. Bara frukterna från kunskapens träd är ni förbjudna att äta av.” Jag tror att tanken är densamma här som i de andra exemplen. Genom att avstå från att äta frukten bekräftar Adam och Eva att allt de har är en gåva från Gud. Den grundläggande relationen mellan dem och den Gud som är deras ursprung och mål bekräftas. Gud låter trädgården digna av frukter och ger dem allt vad de behöver för att leva. Den frukt de inte äter blir ett tecken på att Adam och Eva tar emot detta i trohet mot Guds vilja. När de ändå äter av den blir det ett tecken på att den troheten är bruten.
Det är här kunskapens träd kommer in. Att ha kunskap om något betyder att vara skild från det. Att betrakta det utifrån. Det innebär att vi inser att vi är något i och för oss själva och det vi försöker få kunskap om är något annat i och för sig själv. Detta andra är något vi kan använda oss av, bruka till att uppnå olika mål, tillfredsställa olika behov, kontrollera och påverka. Att söka kunskap om något är helt enkelt detsamma som att betrakta det som ett föremål – ett föremål för vår kunskap. Att söka kunskap öppnar därför upp för möjligheten att bruka världen till både det som är gott och det som är ont.
När vi gör Gud till ett föremål som vi kan bruka för våra egna behov blir Gud till en avgud, en spegelbild av oss själva – i stället för att vi blir Guds avbilder. När vi brukar människor och saker för att tillgodose egna behov leder det till missbruk och exploatering. När vi däremot förhåller oss till våra medmänniskor och allt som ryms i skapelsen som om de har ett egenvärde, som om de är värda att värna och respektera för sin egen skull, oberoende av vilken nytta vi kan ha av det, då kan vår kunskap om världen leda oss till det som är större än kunskap – den djupa samhörighet med allt som har sin grund i Gud.
Vi har ätit av kunskapens frukt och det betyder att vi har en förmåga att anta båda dessa hållningar, men vi kan inte längre bortse från att båda dessa hållningar finns inom oss. Kunskapen om ont och gott leder inte nödvändigtvis till att vi gör onda handlingar, men den innebär att vi aldrig kan bortse från frestelsen att sätta våra egna behov före andras. Inte heller kan vi bortse från faran att bli utnyttjade av andra som sätter sina behov före våra. Det skapar ett slags främlingskap inför världen och varandra inom var och en av oss.
Vi har blivit medvetna om vår egen nakenhet och känner den skam som medvetenheten om vår sårbarhet väcker. Vi känner ett behov av att skydda oss, skyla oss, gömma oss – inför varandra, men också inför Gud. Detta beskriver syndafallsberättelsen på ett samtidigt dråpligt och djupt tragiskt sätt. När Adam och Eva hör Gud vandra i trädgården fylls de inte av glädje och springer honom till mötes, i stället gömmer de sig. Som om det vore möjligt att gömma sig för Gud. Men Gud är barmhärtig. Han ropar på dem så att de av eget val kan kliva fram och visa sig.
I samtalet med Gud blottar Adam och Eva å ena sidan sin längtan att få tillbaka en oskadad relation till Gud. De berättar att de blev rädda när de hörde hans steg eftersom de är nakna. Men när Gud vill veta hur de kommit underfund med att de är nakna och frågar om de har ätit av kunskapens frukt börjar de skylla ifrån sig, Adam på Eva, och ytterst på Gud som gav honom Eva som sällskap, och Eva på ormen. Båda står de inför Guds ansikte, rädda och ängsliga, och de vågar inte ta sitt ansvar och se Gud i ögonen. Främlingskapet finns där.
Dagens läsning ur Hebreerbrevet beskriver Jesus som den som i fullkomlig hörsamhet följer Guds vilja. Därför blir han också räddad från döden. Han blir den som befriar oss ur främlingskapet. Han är den nya Adam som löser oss ur den synd som vi alla blivit delaktiga i genom den förste Adam”. Så skriver Paulus i Romarbrevet. ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade.” Synden skadade den grundläggande samhörighet som Gud ämnat för skapelsen, där allt existerar i en fullständig balans, i en ömsesidig symbios. Konsekvensen blir uppror, hat och misstro, förtryck och slaveri. Död och lidande i en evig våldsspiral.
Jesus är den nya Adam. Det är han som bryter våldets spiral och återupprättar freden. Det är han som ger seger över döden. Om alla dog genom den förste Adams överträdelse, ”så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, människan Jesus Kristus”. Paulus skriver: ”liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor.”
Så kommer vi till dagens evangelium. Berättelsen om Jesu prövning i öknen är i Markus version kort och koncis, men fylld av innehåll: anden driver ut Jesus i öknen efter att han har blivit döpt. Jesus stannar i öknen i fyrtio dagar och prövas av satan. Han lever bland de vilda djuren och änglarna betjänar honom. Motiven som binder samman Jesu vistelse i öknen med hans dop är flera. Sambandet med ökenvandringen är tydligt. De som kom till Johannes döparen korsade Jordanfloden för att döpas på den östra stranden och sedan återvända tillbaka, in i Judéen. Det var ett sätt att gestalta viljan till omvändelse, att återvända till ökenvandringens tillstånd då folket vandrade med Gud.
När Jesus går ut i öknen är det för att han ska utstå samma prövningar som Israels folk men också för att i allt underkasta sig Guds vilja och på så vis bli den som kommer med frälsning åt de förtryckta. I öknen hade folket lämnat fångenskapen bakom sig, men de hade ännu inte nått fram till det utlovade landet. I fyrtio år fick de vandra så, för att de inte bara skulle bli befriade ur fångenskapets yttre bojor, utan också i sina hjärtan lämna slaveriet bakom sig och omvandlas till Guds utvalda folk. På vägen gjorde de gång på gång uppror mot Gud, men de gjorde också bot och fortsatte sin vandring. Gud prövade dem, men övergav dem inte. I Jesus fullbordas nu Guds löfte om frälsning.
Johannes döparen kallar folket att återvända till Gud, att förlita sig enbart på Gud, som deras fäder i öknen. Han kallar dem till omvändelse. De har glömt att de har Gud att tacka för allt, sina liv, sitt land, grödan som växer på åkrarna, barnen som föds, freden de får njuta och tillflykten de får söka. När Anden driver Jesus ut i öknen är det för att han där ska prövas genom att förlita sig enbart på Gud, underkasta sig Guds vilja och acceptera den väg Gud har kallat honom att gå.
Det är detta som visar att den väg Jesus går, och som han kallar oss att följa honom på, kan vara ett verkligt alternativ till ”världens” vägar, som sällan leder till något nytt utan bara mer av samma elände. Den stora existentiella risk vi alltid befinner oss i när vi ställs inför lidande, utsatthet, förtryck och ondska är att vi börjar efterlikna det vi vill bekämpa. Vi börjar anpassa våra tänkesätt och strategier till hur vår ”motståndare” tänker och agerar. Nietzsches berömda aforism: ”Om du stirrar för länge ner i avgrunden kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig”, talar om det. Ett annat sätt att uttrycka det är att konsekvensen av ett polariserande tänkesätt, att förminska eller demonisera andra, är att vi till sist upptäcker att vi förlorar vår egen mänsklighet. Vi målar den andre i sämsta tänkbara färger för att rättfärdiga vårt eget handlande. Den samhörighet och gemenskap som skulle kunna vara möjlig ser vi inte. Resultatet blir att vi råkar i konflikt med de värden som vi håller heliga. Är det inte så kristendomen många gånger har förvandlats till ett hatets verktyg?
Israel folk hade plundrats, förtryckts, fördrivits och sett Guds tempel ödeläggas. På Johannes tid levde folket åter under förtryckarens klack, denna gång i form av den romerska ockupationen, som snart på nytt skulle ödelägga templet och fördriva folket. Johannesdopet kan ses som en kallelse tillbaka till ett tillstånd bortom brutalisering, alienation, orättvisa och exploatering. Folket som en gång levt i exil, på flykt, i hemlös utsatthet, som en kringflackande aramé i öknen, förs tillbaka till den position där inte den egna makten, och inte heller den egna maktlösheten, utan tilliten till Gud får definiera livet. Det är en kallelse tillbaka till människans mänsklighet. Det är också en kallelse tillbaka till det som är heligt, till Gud och Guds förbund. Genom att Jesus låter sig döpas med detta dop visar han att Gud stigit in i människans kamp och befriar henne ur hennes nöd.
Jesu dop och prövning i öknen binds samman med Anden och ökenvandringen: Anden svävar över Jesus som en duva när han döps. På liknande sätt visar Gud sin närvaro när han låter en vind dela havet för Israels folk. Anden driver Jesus ut i öknen. På samma sätt går Gud före folket som en eldstod under natten och som en molnstod under dagen. Johannes döparen säger att Jesus ska döpa, inte som Johannes med vatten, utan med helig Ande. Detta pekar framåt mot hur Jesus på olika sätt visar på Guds livgivande och nyskapande närvaro när han botar och läker, förlåter synder och skapar tro. Mitt i den mänskliga nöden och utsattheten låter Gud sin överflödande nåd verka genom honom. I brödundret i vildmarken anar vi detta budskap och kan se kopplingen till mannat i öknen. Och i pingstundret, då Guds ande stiger ner över lärjungarna i eld och dån, kan vi se en parallell till hur Gud uppenbarar sig för Mose på Sinai berg, för att ingå sitt förbund med folket, och berget omsluts av moln och åska.
Gud är livets Gud. I gammaltestamentlig teologi kopplas berättelserna om Israels uttåg ur Egypten samman med skörd och sådd. Högtiderna firas för att tacka för de gåvor Gud ständigt skänker sitt folk. Samma Gud som lät Edens trädgård fyllas av frukter, verkar genom att föra folket ut ur slaveriet. Samma Gud verkar ständigt genom att skänka människor och djur den dagliga föda de behöver. Landet tillhör den Gud som befriar de förtryckta och ständigt låter livet förnyas. Det ställer krav på solidaritet. ”Ni som en gång var slavar i Egypten vet vad det innebär att vara förslavade, därför ska ni inte förtrycka någon”. Det är vägen som leder från syndafallet tillbaka till Gud. Det är Gamla testamentets centrala budskap. Det är också den väg Jesus kallar oss att vandra med honom.
Idag får vi med Adam lyssna till Guds röst som kallar oss. Vi kan välja att gömma oss eller att stiga fram och svara: Här är jag. Vi får vandra med Jesus, drivna av den heliga Ande, ut i öknen för att vara ensamma med Gud, men med hela skapelsen i våra böner. Vi får bekänna oss till den Gud som kan återställa den skadade ordningen och återupprätta sitt förbund, också i och med oss. Detta är vad Guds livgivande ande åstadkommer. Liksom Gud en gång blåste liv i Adam skall Gud på nytt blåsa liv i oss, i Anden skall hela världen återfödas, ja, med omvända hjärtan skall vi få uppstå med Kristus till nytt liv.