Hoppets pilgrimer - Nyhetsbrev juli 2025

Om att vara pilgrimer för fred i solidaritet med ofrivilliga pilgrimer 

Pilgrimsvandring handlar aldrig bara om ett personligt andligt självförverkligande – det måste också handla om vår samhörighet med de andra, med medmänniskor och med skapelsen i sin helhet. Eller för att uttrycka det annorlunda: Personligt andligt självförverkligande handlar aldrig bara om oss själva – det måste också innebära att vi öppnar oss för vår delaktighet i det som är större än oss själva.

För pilgrimen som förstått det blir varje steg en förbön, för den mark vi sätter fötterna på, för de platser vi kommer till och för alla heliga platser som finns i världen, dit människor kommer med sin längtan och sin bön om hjälp. Varje intryck på vägen blir till en bön för de människor vi möter, för dem vi bär med oss i våra tankar och för alla de okända namnlösa pilgrimer – frivilliga och ofrivilliga – som är på väg, någonstans i världen – för att finna den tillflykt som ger trygghet, fred, frihet, livsmening och framtidshopp.

Och förbön är inget introvert alternativ till konkreta insatser – utan en grogrund för ett långsiktigt, uthålligt, djupgående engagemang. Just nu ser vi krigets och våldets verkningar runt om oss. Det kan vi inte värja oss från. Över hela världen växer spänningarna mellan länder, retoriken blir mer hotfull, människor mer utsatta, miljoner svälter, lever under förtryck och tvingas på flykt. Antalet flyktingar i världen är nu 122 miljoner, högre än någonsin förr, och en fördubbling sedan 2015.

Inte minst i Mellanöstern växer våldet, särskilt på Gaza och Västbanken, de områden, dit människor i årtusenden rest för att följa i patriarkernas, profeternas, lärjungarnas och Jesu fotspår. Mitt i denna outhärdliga situation befinner sig också de kristna i det heliga landet. I dagens nyhetsbrev ger oss pilgrimpräst ”emeritus” Hans-Erik Lindström sina tankar om de ”ofrivilliga pilgrimerna”. Hur kan vi uttrycka vår solidaritet med dem, och med världens alla nödställda? Detta kan Hans-Eriks text erbjuda oss några ledtrådar till:

De ofrivilliga pilgrimerna och de sju nyckelorden – om medmänsklighet

av Hans Erik Lindström

För över 20 år sedan myntades begreppet ”ofrivilliga pilgrimer” på Pilgrimscentrum i Vadstena. Det avsåg alla de som var tvungna att gå utan att vilja det. Det kunde gälla flyktingar, hemlösa och rotlösa människor, som av olika skäl tvingades att göra ofrivilliga uppbrott och beträda en ny livsväg av osäkerhet och hopplöshet. Dessa människor från när och fjärran kom att stå pilgrimsrörelsen nära. En alldeles särskild känsla av solidaritet utvecklades för dem.

Det kunde handla om att öppna sina hem för nyanlända, delta i välkomnandet när de först kom till Sverige, besöka flyktingförläggningar och bli fadder. Det kunde också handla om att gå för de mest utsatta och samla in pengar till arbetet bland flyktingar och andra hemlösa, delta i opinionsskapande arbete och på olika sätt föra talan för dem som inte hade lärt sig svenska språket.

Under de mer än två decennier som snart gått sedan Pilgrimscentrum i Vadstena startade, har sju nyckelord använts som ett sätt att försöka beskriva den nutida ”pilgrimens själ” och längtan efter ett annat sätt att leva. Orden påminner om vår längtan efter mer frihet i en alltför tidskomprimerad livssituation, mer enkelhet i en alltför konsumistisk kultur, mer tystnad i en tillvaro präglad av bild och ljudbrus, en dos av bekymmerslöshet där livspusslet slukar så mycket av vår energi, mer långsamhet i en tid av snabbhet och stress, mer andlighet i en kroppsfixerad tillvaro och mer delande i en tidsepok av självförverkligande och ytkontakter.

Detta gäller i hög grad den västerländska människan, som har en ganska hög levnadsstandard och lever ett rätt så intensivt liv. För flyktingen är situationen oftast annorlunda. Behoven är ibland de rakt motsatta. De sju nyckelorden har då en helt annan klangbotten och betyder ofta något annat än för den pilgrim som av egen fri vilja går ut på vägar och stigar för att försöka ”finna sig själv”, hitta en ny mening med livet, dela detta liv med andra medvandrare och försöka hitta en gudstro som håller. För flyktingen handlar det mest om att hålla sig vid liv.

Frihet blir då ett djupt efterlängtat ord i en tillvaro överfylld av ofrihet. Hur ska man överleva bomber och kulsprutekärvar i en söndertrasad stad, där man inte har någonstans att gömma sig? Hur ska man få fram pengar så att man kan ge sig iväg? Varför kommer ingen och ger skydd? Frihet från krig, sjukdom och utsatthet blir för många en dröm utan förverkligande.

Enkelhet stavas fattigdom. Man lever redan i den yttersta enkelhet som för många gränsar till en ofrivillig fattigdom. Man behöver inte mindre ägodelar, pengar, rum i huset mm utan mer. Levnadsstandarden är på de allra flesta håll så låg att maten knappt räcker till och man blir beroende av andras hjälp.

Tystnad är även för flyktingen en bristvara, men av helt andra skäl. När ljuden av bombplan närmar sig, när det mullrar runtomkring och när människors skrik blandas med vädjanden och böner – då kommer ångesten och rädslan. Över sitt eget liv. Över sin familjs liv. Över grannars och vänners liv. När så tystnaden ändå infaller, så lurar skräcken att det snart kommer att sätta igång igen. Det finns en längtan efter ett helt annat slag av tystnad – den helande och läkande tystnaden, befriad från vapenskrammel.

Bekymmerslöshet är ett totalt främmande ord för den som i all hast måste fly – ibland hals över huvud. Med några få ägodelar ger man sig iväg från ett tidigare tryggt liv ut i det otrygga och osäkra vandrandet mot okänt mål. Ibland kommer man inte fram utan stoppas på vägen. Klarar vi båtresan i gummibåten? Blir vi omhändertagna när vi kommer fram? Räcker våra pengar? Klarar vi av den hårda

väderleken? Bekymren gör sig ständigt påminda. Ordet bekymmerslöshet finns inte mer än som en avlägsen längtan.

Långsamhet är det tempo de allra flesta går i. Allting tar tid. När man vandrar med sitt enkla bagage, sina barn och kanske några släktingar – då går man långsamt, för man kan inte annat. Den påtvingade långsamheten förstärker inte sällan känslan av vanmakt och oro. Kommer vi fram någon gång? Vi har gått så länge och vi är så trötta. Och hungriga. Och frusna. Och när vi kanske kommer fram till Sverige – får vi stanna då? Ja, även svenska myndigheters beslut mal långsamt. På förläggningen går tiden så långsamt, så långsamt och väntetiden så lång, så lång.

Andlighet blir för många en nödvändighet för att orka. Att överlämna sina liv till den Gud, som man ändå tror vakar över en, gestaltar ett hopp som kan bära en bit till. När livet gör en illa, blir gudsrelationen desto viktigare. Här kan den frivillige pilgrimen lära sig mycket av den ofrivillige pilgrimen. Överlåtelse och överlämnande. Tillit och hopp. Närvaro och att leva i nuet. I utsatthet tycks gudsnärvaron bli extra betydelsefull och ibland helt avgörande för att stå ut med ett omkullkastat liv.

Delande av livets vedermödor, sinande livslust och sorg med människor som hör och förstår vad man säger, betyder mycket för oss alla, men alldeles särskilt för dem som befinner sig i en extra utsatt livssituation. För den frivillige pilgrimen blir delandet med den ofrivillige pilgrimen en självklar solidaritetshandling. Vi är båda på vandring. Den ene för att hen själv vill. Den andre för att hen är tvingad till det. Det handlar alltså om att dela livet med de mest utsatta, de som är på flykt och som ingenstans har att ta vägen. Det gäller särskilt flyktingar och migranter, men även de som fått uppehållstillstånd.

Pilgrimens sju nyckelord får alltså en helt annan betydelse för den frivillige pilgrimen än för den ofrivillige. Men nyckelorden är till för båda.

Vad kan vi göra?

Vi kan göra många saker – stora och små – för att stötta freden. Här kommer några förslag med fokus på situationen i Gaza och på Västbanken:

• Bli medvandrare. Lyssna till de drabbade, till exempel genom palestinska kristna organisationer som Sabeel. Den israeliska organisationen Breaking the silence ger också viktiga perspektiv.
• Gå samman med andra som också vill påverka, till exempel genom att delta i det ekumeniska firandet ”Tid för Guds fred”.
• Bjud in palestinska företrädare till ditt sammanhang att själva berätta via länk. Inbjud personer som har egna erfarenheter av situationen i det heliga landet, som från det ekumeniska följeslagarprogrammet.
• Lyft fram krigets offer och de ofrivilliga pilgrimerna i kyrkans och våra egna liv och förböner. Låt förbönsljus brinna för freden, gärna i en fredsduvelampa från Taibeh.
• Bed för de heliga platserna i Palestina – och på andra platser – att de bevaras och kan bli redskap för fred, upprättelse och försoning. Du kan inspireras t ex av franciskanernas arbete i det heliga landet.
• Stötta palestinska företag och produkter genom att till exempel köpa konsthantverk, olja eller tvål. Undvik att stötta företag som profiterar på kriget och ockupationen. Bojkottlistan hittar du i länkarna nedan.
• Vandra hemmavid i solidaritet med de drabbade i Gaza, på Västbanken och i Israel. Det kan bli ett ställningstagande både inför dig själv och andra. Böneveckan för fred i Palestina och Israel kan t ex ge anledning för en fredsvandring.
• Gör en vandring i det heliga landet hemifrån genom att läsa om pilgrimsvandring i det heliga landet, t ex Pilgrimsfärd för rättvis värld (se länk nedan).
• Stötta organisationer som UNRWA, UNHCR, WHO och UNICEF, Röda korset, Act International, Caritas, m fl. Du kan göra till en vana, eller förevändning, att skänka en gåva varje gång du besöker en kyrka.
• Påverka beslutsfattare till ett fördjupat solidariskt engagemang. Det kan finnas många sätt att skapa opinion, allt från att demonstrera till att skriva dikter och mycket mer. Fantasin sätter gränserna.
• Sök mer kunskap. Bilda samtalsgrupper, studiecirklar eller liknande fördjupningssammanhang med hjälp av aktuell litteratur och kunniga personer – till exempel genom studieförbund och andra organisationer med verksamhet i området. I svensk kontext kan det  kan till exempel Bilda studieförbund, eller Svenska teologiska institutet i Jerusalem, nämnas. Så kan vi bidra till att bygga nätverk.