Den heliga natten – Jesu födelse
Jesaja 9:1-7 Hebreerbrevet 1:1-6 lukasevangeliet 2:1-20 Matteus 1:18-25
För dem som vandrar i mörkret ska ett ljus skina klart.
Ja över dem som undrar ska ett ljus gå opp!
För himmelens portar har öppnats
och ljuset från himmelen strålar hit ner.
I världen har mörkret skingrats och änglaskarorna ler.
För dem som gråter och lider ska ett ljus skina klart.
För dem som fryser i skuggan ska en sol gå opp!
För himmelens portar har öppnats
och ljuset från himmelen strålar hit ner.
I världen har mörkret skingrats och änglaskarorna ler.
Psalm 858
I julens evangelium förkunnas det jublande budskapet att Gud stigit ner till jorden och blivit människa i Kristus. Genom honom har den helige kommit till oss, han har iklätt sig vår sårbarhet, vår dödlighet, vår maktlöshet. I sin barmhärtighet och kärlek, i sin solidaritet med oss, har han blivit vår broder – för att vi genom honom ska vinna evigt liv.
Hela skapelsen och hela mänskligheten är indragen i det som förkunnas i julevangeliet:
Natten ska vika där ångest nu råder.
Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.
Källan till denna glädje är det skapade livets befrielse från döden, våldet och slaveriets bojor:
Oket som tyngde dem, stången på deras axlar,
förtryckarens piska bryter du sönder.
Gud kommer med fred, försoning och upprättelse:
Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:
Allvis härskare, Gudomlig hjälte,
Evig fader, Fredsfurste.
Det sker i mörkret. Det börjar i det fördolda. Guds rike kommer på ett sätt som bara blir tydligt för dem som i tro öppnar sig och tar emot. Bara genom att vi lägger av oss vår självupptagenhet och riktar blicken mot det lilla barnet i krubban, bara genom att öppna våra hjärtan i medkänsla och omsorg om det sårbara, dyrbara livet, kan vi ana denna verklighet: att hoppet finns överallt, att det tränger fram som ljus i mörkret. Att livet alltid segrar till slut. Vi kan ana det därför att Gud steg in i världen och gav sig själv åt oss i Jesus. Som det uttrycks i de välbekanta orden från Filipperbrevet:
”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.”
Inkarnationen, Jesu människoblivande, är ett slags utblottelsens pilgrimsfärd. Jesus färdas från sin plats hos Fadern till kylan och smutsen i stallet och krubban i Betlehem. Därifrån fortsätter han vandringen mot dess ofrånkomliga klimax, korset och graven i Jerusalem. Där vänds dödens triumf till det pånyttfödda livets seger. Himlens portar öppnas.
”Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.”
Så färdas Gud oss till mötes. Ja, Guds pilgrimsfärd i Kristus är en pilgrimsfärd till Skapelsens hjärta, till ditt och mitt hjärta – rakt in i livets innersta färdas Gud, också i oss, också genom oss. Om vi på vår pilgrimsfärd vandrar mot det heliga där vi kan möta Gud, så färdas Gud i vår riktning. Gud kommer oss till mötes. Vi är ständigt sökta, ständigt efterlängtade. Genom evigheten sträcker sig Guds kärlek efter dig och mig.
Det är därför vi kan se det gudomliga uppenbaras på ett kors, på en avrättningsplats, som talar om lidande och våld, utanförskap och förnedring, ja, på en plats som tycks vara motsatsen till allt heligt. Gud låter det heliga bryta fram, där ingen helighet tycks vara möjlig. Gud låter ångestnatten vika och ljuset bryta fram ur mörkret.
Gud leder våra fötter in på fredens väg. Att leva i tro, att vara en Jesu medvandrare och lärjunge, en pilgrim i världen, innebär att ständigt färdas mot den Gud som sökte oss och längtade efter oss redan innan vi sökte Gud eller anade den längtan som Gud väcker i oss. Men det innebär också att vandra med honom dit han går, att följa honom längst in i ångesten, ut i en trasig värld. Det innebär att, som han, ge allt vi kan för kärleken. Det är i samhörigheten med varandra, i gästfriheten och medmänskligheten som vi kan ana Guds närhet.
I julevangeliet får vi höra hur både änglar och människor söker honom som förkroppsligar denna eviga Gudslängtan, han som infriar alla Guds löften till skapelsen. Det är en lovsång som stiger fram ur nattens tystnad, ett ”ära åt Gud i höjden” som tränger fram ur livets djupaste längtan. Men vi får också se hur Gud föds in i sårbarheten. Det finns ingen plats för honom i härbärget. Maria får förlösa honom bland djuren i stallets smuts och kyla. Och snart skall de tvingas på flykt, förföljda av maktens hantlangare. Mitt i denna nöd brister jublet fram. Mitt i detta jubel är utsattheten ständigt nära.