Guds mäktiga verk

Lukasevangeliet 1:26-38 Första Samuelsboken 2:1-10  kolosserbrevet 1:15-20

Ibland kan det bästa sättet att nå en viss punkt vara att följa det som kan verka vara en omväg. Under fastetiden påminns vi ständigt om Israels ökenvandring som varade i fyrtio år. Det är en lång tid, mycket mer än vad som krävs för att vandra till fots genom Sinaiöknen från Egypten till Palestina. Men det var så lång tid Gud ville att Israels folk skulle vara på vandring, för att det skulle lära sig att lita på Gud och sätta sitt hopp till Guds löften. När de väl kom fram var det som ett förvandlat folk – de som brutit upp som förtryckta slavar hade vunnit frihet, inte bara i yttre mening utan i sina inre. De hade fått en kallelse och ett hopp. I denna predikan ska vi också gå en omväg – via reflektioner om ett ord till det som är dagens evangelium om ängeln som besöker Maria. Jag hoppas ändå att du inte ska tycka att det tar fyrtio år att komma till poängen.

Ordet vi ska börja i är ”rehabilitering”. Det är ett spännande ord med rötterna i latinet. Om du söker en etymolgisk förklaring av ordet finner du att det är sammansatt av re- som betyder att återställa, göra om och -habilitare som betyder något i stil med att göra något förmöget, fungerande eller användbart. Rehabilitare betyder alltså att återställa något i ett fungerande skick, att göra det helt. Det handlar om att fixa något, om man så vill. Men ordet habilitare har fler betydelser än detta. Habilitare kan även betyda att bo eller leva på en plats, att vara hemmastadd. Det ligger bakom ord som inhabit på engelska som ju betyder att vara bosatt, bebo. Inhabitant som betyder invånare. Eller habitat, som inom biologin är detsamma som en fyndort, den plats där en viss djurart kan leva. Rehabilitare betyder då alltså att återfå ett hem, att bli hemmastadd på nytt, att återskapa ett livssammanhang.

Detta tycker jag är spännande eftersom det kan få oss att tänka i pilgrimstermer. Pilgrimen bryter upp för att söka sig hem, det vill säga till den plats där hon kan komma till mötet med Gud, där hon kan upptäcka vem hon själv djupast sett är och vill vara, där hon kan erfara att hon hör hemma och är välkommen. Uppbrottet sker alltså från en plats som hon i något avseende upplever sig ha blivit hemlös i, alienerad eller främmande inför. Hon lämnar en plats där hon inte längre känner att hennes liv kan utvecklas fullt ut på det sätt som är tänkt. Gamla kunskaper ger kanske inte längre den vägledning hon behöver. Gamla svar är kanske inte längre tillräckliga. Det behöver inte vara så dramatiskt. Det kan yttra sig som en diffus längtan efter något annorlunda, en önskan om att få nya insikter, nya perspektiv på tillvaron. Det kan också yttra sig som en längtan att bryta sig fri från vanor och beteenden som med tiden blivit slentrianmässiga, stressande eller tömda på mening.

Det kan handla om en känsla av vilsenhet. Du befinner dig kanske i ett livsskede där du måste omvärdera saker. Det kan vara kopplat till positiva lika väl som negativa erfarenheter och förväntningar. Det kan handla om att du är på väg in i något nytt, en ny fas, nya relationer, nya livsmål eller nya livssammanhang. Det kan handla om att bearbeta en sorg eller förlust. Det kan handla om att söka försoning och andligt, eller för den delen psykiskt eller kroppsligt läkande. Vad det än är så är en grundläggande utgångspunkt för pilgrimsvandring att det handlar om ett slags omställning, eller omlokalisering, i livet: Det handlar om rehabilitering. Att hitta hem på nytt.

Liksom varje levande varelse söker människan sitt habitat, sin egen nisch i ett ekosystem som hennes liv är anpassat för, men för oss som lever i samhällen som på alla möjliga plan är oerhört komplexa, konstlade och svårhanterbara kan det nog ofta kännas som om världen saknar alla likheter med något som vi är anpassade för. Vi befinner oss i ett slags påtvingad hemlöshet helt enkelt därför att vi lever i denna värld som vi själva har skapat, en värld där vi känner oss som främlingar och flyktingar. Det finns ingen väg tillbaka till det som vi upplever som ursprungligt – det som vi på ett självklart sätt skulle passa in i. Även om vi skulle kunna återskapa en sådan drömvärld – ett slags Edens trädgård – så skulle vi inte själva vara de människor som en gång kunde leva där. Vi är inte Adam och Eva. Vi är formade av den verklighet vi lever i. Och för övrigt kunde ju inte heller Adam och Eva stanna i Edens trädgård.

Betyder det att vi är dömda att känna oss som vilsna främlingar? Finns det ingen väg bort från flyktingskapet? Jo, det finns det. Detta är vad bibelns budskap förmedlar till oss. Vi kan inte vända tillbaka. Vi kan inte erövra en ny plats att bebo, att bli hemmastadd på, genom att nostalgiskt längta till något som en gång fanns, men vi kan söka en framtid som är beboelig. Vi kan bryta upp från det som skadar eller begränsar oss, det som gör oss sjuka och maktlösa, för att söka det liv där vi kan bli hela och fria, där vi kan få livskraft och livsmod. I själva viljan att söka sig dit, att vara på väg mot det målet, kan vi upptäcka hur omorienteringen sker i vårt inre. Gud visar oss att vägen mot förvandling ligger öppen för oss. Vi är inte fast i en ohållbar situation, vi är inte fastlåsta i en given roll eller ett bestämt socialt sammanhang. Vi är inte färdiga eller slutgiltigt definierade. Vi är på väg. Vi är i vardande. Vi håller på att bli till. Så länge vi lever… – och bortom detta livets gränser.

Men för att se denna väg som Gud öppnar för oss behöver vi se vår delaktighet i det stora hela, i Guds skapelse. Vi är inte på väg mot förvandling enbart som enskilda individer, utan som medskapelser. Vi hör samman. Skapelsen bor i oss och vi bor i den och vi färdas därför med hela skapelsen mot förvandlingen i Gud. När Gud verkar helande i mig så är det en del av det stora nyskapelsearbete som hela skapelsen har del i, och när Gud verkar för att upprätta ordningen i skapelsen, till exempel genom att återställa den rubbade ekologiska balansen, så är det också ett helande som återverkar i mig. Det stora och det lilla, helheten och delen, hör samman. Allt liv, inklusive mitt eget, färdas mot nyskapelsen och förvandlingen i Gud – där döden och ondskans makter besegrats.

Är det inte därför vi kan tro att Jesu död på korset, hans uppståndelse och himmelsfärd är händelser vars återverkan inte är isolerad till honom, och till den bestämda tid och den plats där detta ägde rum, utan involverar oss alla. De återspeglas i våra liv. I uppståndelsen påbörjas rehabiliteringen av hela skapelsen. I Jesu seger över döden segrar vi alla. Det betyder inte att vi kan undkomma den fysiska döden, inte heller kommer vi undan lidande och sorg, ondskans krafter kan vi inte räkna med att inte påverkas av – men livets seger över döden verkar genom hela skapelsen, också genom oss, och det finns en djupare sanning, en högre mening, som låter oss ana att lidande och sorg inte har det sista ordet, att det finns en kärlek som redan har besegrat ondskan.

I dagens epistelläsning från Kolosserbrevet är detta uttalat. I Sonen finns hela skapelsens ursprung. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är före allt och allt hålls samman i honom. Han är kyrkans väsensgrund och den nya skapelsens förstling. Han är den som all fullhet bor i och i honom skall livet finna fred och försoning. I Romarbrevet säger Paulus att Gud kan gör det möjligt som är omöjligt för oss. Han lät sin egen Son stiga in under det mänskliga livets villkor och omvandla det, upprätta det, genom sin självutgivande kärlek. Han tog på sig vår brustenhet, vår Gudsbortvändhet, vår hemlöshet, vår synd – han försonade oss med Gud, han lät oss bli ett med honom, han visade oss vägen till förnyad Gudsgemenskap och läkte våra sår. Han är den som det nya livet, den nya skapelsen, utgår från.

Detta är vad vi menar när vi i kristen tradition talar om att leva i Kristus. Den som tror på honom är ett med honom och han är ett med oss. Jesus blir vårt nya habitat, vårt nya livssammanhang där vi kan få de livsmöjligheter som gör att vi kan fullkomnas. Han är helheten som allt annat är delar av. Han är ekosystemet där vi kan finna de allra bästa livsförutsättningarna och stå i den mest fulländade balansen med hela skapelsen. Jesus talar om detta med många bilder. Han är livets bröd. Han är en källa av levande vatten, och den som dricker det vattnet skall aldrig mer törsta. Den som äter det brödet skall aldrig mer hungra. Den som lever i honom skall leva om han än dör. Ja, i honom finns det ett liv som överskrider allt vi har kunskap om, allt som vi har någon erfarenhet av. I och genom honom får vi komma till den gränslöst överflödande källa av gudomlig nåd som allt liv en gång strömmade fram ur.

I våra egna liv kan vi återspegla denna verklighet som Jesus gör oss delaktiga i – redan här och nu. Här kan vi göra en annan koppling till ordet rehabilitering. Det latinska habilitare hör samman med habitus som brukar översättas med vana, förhållningssätt eller disposition. Ordet habitus har en lång filosofisk historia och används av tänkare från Aristoteles till Bourdieu, men också av många teologer och andliga vägledare genom historien. Det är förstås så att ordets betydelse av att bebo eller leva i ett bestämt sammanhang hör samman med dess betydelse av att förhålla sig och utveckla vanemönster, beteenden, impulser, instinkter, moraliska förhållningssätt, tolkningsramar, intuitiv orienteringsförmåga och inlärda förhållningssätt. Det sätt vi lever på och handlar och tänker betingas av det sammanhang, det habitat, vi lever i. Om du har ett kristet habitus innebär det att hela din person formas av ditt förhållande till den treenige Guden, men om vi tänker oss detta på ett alltför statiskt sätt – som om vi en gång för alla har formats till en viss människa, som sedan förblir oföränderligt densamma – så leder det till en alltför endimensionell inställning. Snarare är det väl så att själva livet tvingar oss att vara i rörelse och att Gud kallar oss att bryta upp ur de vanor, förhållningssätt och beteenden som format oss för att vi i mötet med Gud ska omvandlas och förnyas, och på så vis om och om igen omskapas, rehabiliteras, i Gud.

Återigen gäller att vi rör oss mot det som är i vardande. Vi söker vägar mot det sanna, det goda, det heliga. Vi äger inte sanningen – men vi rör oss mot den. Vi behöver ständigt böja oss i ödmjukhet inför det som är ofattbart – det stora mysteriet – det vi inte fullt ut kan fatta men ändå finna den djupaste meningen i. Den vägen måste vi färdas tillsammans, i solidaritet och gemenskap med varandra, i vetskapen om att vi alla bär på en liten skärva av svaret, men att ingen äger hela svaret. Vi kan vittna om hur Gud möter oss i våra liv, men inte vem Gud är i sin fullhet. Gud är alltid mer. Sanningen är alltid större. Det finns alltid en djupare rikedom, en mer överväldigande skönhet hos Gud än vad vi kan ta emot – men vi kan ändå återspegla något av denna rikedom och skönhet i våra liv.

Idag får vi höra om hur Maria får besök av ängeln Gabriel som berättar för henne att hon ska bli havande och föda ett barn. Det vi har sagt om ordet rehabilitering har koppling till denna händelse. I berättelsen får vi höra om hur Gud stiger in i vår värld för att bo i den; ja, i en kvinnas, Marias, kropp. Världen blir Jesu habitat. Ordet blir kött och tältar ibland oss, som evangelisten Johannes uttrycker det. Marias kropp blir platsen där Jesus kan få liv och näring, där han får liv av en annan människas liv. Men Jesus blir också Marias nya habitat, hennes nya livssammanhang. I förhållande till honom får hennes liv ett nytt innehåll och en ny mening. Hon blir en annan, därför att hon fått detta barn att älska och bära. Hon får nytt liv genom honom som hon ger liv. Och hon får en kallelse som involverar oändligt mycket mer än bara henne och hennes egna personliga förhoppningar och farhågor – hon dras in, med kropp och själ, i en kosmisk förvandling.

I den processen tvingas hon att lämna sina invanda föreställningar om tillvaron, hon måste bryta mot konventioner, vanor och traditioner, hon måste lära sig världen på nytt och bli en ny människa. Hon kallas att som en pilgrim lämna det som inte längre bär henne bakom sig för att hitta sin hemhörighet i det som väntar henne. Hon bär den som ska återupprätta skapelsen inom sig, men hon kallas samtidigt själv till förvandling.

Liksom Maria kallas vi alla att lämna det som inte längre bär oss för att hitta hem i Gud. Vi kallas att möta den blick som känner och älskar oss, den blick som vet vem vi är och som gör oss till dem vi är. Maria lär oss så mycket om hur vi kan förhålla oss när vi söker samma väg som hon får gå, mot rehabilitering. Vi behöver inte vara rädda. Det vi får vara med om rymmer en stor nåd – också när vägen känns lång och smärtsam. Gud är med oss. Gud gör oss delaktiga i sitt mäktiga verk – som syftar till livets återupprättelse, hela skapelsens rehabilitering. Och vi får ta emot denna nåd i tillit och förtröstan. Vi får säga som Maria, när hon får veta att hon ska bära livet under sitt hjärta: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som Gud har sagt.”