Det är anakronistiskt att tala om Ansgar som Sveriges eller något annat nutida nordiskt lands apostel. Norden var uppdelat i många små riken och missionen riktade sig, från olika håll, mot områden som idag är danska, norska och svenska. I söder var missionen tidig och även i dagens Norge och Västsverige förekom mission som utgick från England.
Vikingar som rest till kristna områden, till exempel i Västeuropa, Brittiska öarna eller Konstantinopel hade också kristna influenser – och kristna slavar – med sig tillbaka, vilket innebär att kristendomen inte var okänd när Ansgar kom. Han var varken ensam eller först med att föra kristendomen till Norden, men hans missionsresor innebär ändå något nytt i den process som ledde till att Norden blev kristet.
Man kan se Ansgars verksamhet, med sin bakgrund i klostren i Corvey och Corbie, som en del av den utveckling som kom att forma det kristna Västeuropa. Kristnandet skedde genom aktiva missionssträvanden, utvecklingen av kloster och biskopsdömen som organisatoriska centra samt framväxten av en kristen latinsk kultur och utbildning.
Redan under 300-400-talen hade det förekommit mission till södra och västra Tyskland, Frankrike och de brittiska öarna. Under 400-talet kristnades Frankerna genom merovingernas konvertering. I samband med Västroms fall spred sig olika folkgrupper över nya områden och den kristna missionen hamnade på en tillfällig tillbakagång. I den missionsverksamhet som detta gav upphov till kom impulserna dels från den tidiga kyrkans kärnområden vid medelhavet, dels från de brittiska öarna. En av de viktigaste missionärerna var den engelska munken Bonifatius (675–754), som kommit att kallas ”Tysklands apostel”. Han organiserade kyrkan i Hessen, Thüringen och Bayern och grundade kloster ibland annat Fulda.
En annan viktig missionär var Sankt Willibrord (ca 658-739), också han av engelskt ursprung, som år 690 sändes för att missionera bland friserna. Han var den första missionär som försökte sig på att kristna danskarna. Han undervisade och döpte trettio danska pojkar som han tog med sig till sitt kloster i Echternach, i syfte att med deras hjälp sprida kristendomen bland danskarna. Tanken att kristna de nordiska länderna fanns alltså redan långt före Ansgar.
Det var emellertid under Karl den store (742–814), och dennes efterträdare Ludvig den fromme, som missionen kom att få ett större genombrott. Under denna tid befästes Frankerriket som den dominerande makten i Västeuropa med nära band till påven i Rom. Ärkebiskopsdömen inrättades i Köln, Mainz, Trier och Salzburg. Frankerrikets relativt stabila samhällsordning bidrog till att teologi och filosofi åter gynnades, och institutioner skapades som bidrog till att rädda viktiga delar av det antika intellektuella arvet. Ibland kallas perioden för den karolingiska renässansen. Kloster som Corvey, Reichenau och St. Gallen blev centra för utbildning och mission. Viktiga personer med anknytning till denna renässans var Alkuin och Johannes Scotus Erigena, båda från de brittiska öarna.
Det är i detta sammanhang som missionen till Norden måste ses. Folken i norr hade i århundraden haft kontakt med det kristna Europa, men efterhand som kristendomen etablerade sig allt längre norrut kom kontakterna med Europa att i allt högre grad påverka Norden. I Norden var detta den så kallade vikingatiden då stora handels-, plundrings- och erövringståg genomfördes mot Europa. Vikingarna plundrade och brände längs de västeuropeiska kusterna. Lindisfarne härjades 793 och ca hundra år senare hade nordiska erövrare etablerat sig på bland annat Shetland, Orkney och Irland. Även i Österled expanderade nordborna, etablerade riken och färdades långt söderut längs floderna. Det var ett reellt hot mot det europeiska samhällets stabilitet och utveckling och det är i hög grad mot den bakgrunden vi bör se de missionssträvanden som riktade sig mot norr.