Kyndelsmässodagen

Uppenbarelsens ljus

Mika 7:7-8 Apostlagärningarna 2:42-46 Lukasevangeliet 2:22-40

Idag är det kyndelsmässodag, ljusets dag, då vi får tacka Gud för uppenbarelsens ljus som lyser i världen. Vi får minnas Jesu frambärande i templet. Som föräldrar i alla tider bar Maria och Josef sin förstfödde till Gud för att tacka för livet och för att be om Guds beskydd i en orolig och osäker värld. Vi får dela deras glädje och oro.

Den som likt Josef och Maria får bära en nyfödd i sin famn påminns om livets rikedom men också dess sårbarhet. Det är en erfarenhet som ställer oss i ett nytt förhållande till verkligheten. Det påminner om vårt ömsesidiga beroende – hur mycket vi behöver andra och andra behöver oss. Omsorgen om livet är något som angår oss, något som berör oss – och vi kan inte dra oss undan det. Med ett litet barn i famnen är vi inte längre åskådare. Vi kan inte undvika att bli engagerade. Vi får ta emot den allra största glädjen, men också leva med vetskapen att sorgen och förlusten alltid bara är ett andetag bort.

I dagens läsning från profeten Mika fångas hela den sårbara mänskliga existensen in i några koncentrerade rader. Jag spanar efter dig, Herre, jag väntar på dig, min Gud, min räddare: Hör mig! Låt mig inte falla offer för de krafter som vill skada mig! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men du, Herre, du är mitt ljus!

För oss, liksom för många före oss, känns orden mer relevanta än vi skulle önska. Här finns all den osäkerhet och sårbarhet vi kan känna när världen tycks ha råkat i gungning och förvandlats till ett obegripligt kaos. Men här finns också det okuvliga, envisa hopp som kärleken ger upphov till. Vi ropar ur djupen. Vi sträcker oss efter Gud som ett barn sträcker sig efter förälderns famn. Vi söker efter ledljus som skepp i natten. Vi söker efter något att sätta vårt hopp till, som drunknande griper efter något som kan rädda dem.

Den tredje April 1968 höll Martin Luther King Jr sitt sista tal i en kyrka i Memphis, Tennessee. Medan han talade avbröts han gång på gång av ljudet av stormen som rasade utanför kyrkan. Vi har samlats här mitt i stormen, sade han till sina åhörare, och jag ser att ni är beslutna att gå vidare trots alla stormvarningar. Något är på gång i Memphis. Gud kallar sitt folk ut ur slaveriet – och farao kan inte längre hålla dem tillbaka.

Martin Luther King talade till dem som samlats för att delta i kampanjen att stötta en lokal strejk bland stadens renhålllningsarbetare, som i huvudsak var av afrikanskamerikansk härkomst och utsatta för brutal segregation och diskriminering – något som låg bakom två renhållningsarbetares död i en fruktansvärd arbetsolycka.

Talet är förankrat i en mycket konkret situation präglad av orättvisa och förtryck. Men Martin Luther King ville sätta in kampen i ett större sammanhang. Kampen gällde inte bara dem som var drabbade där, i Memphis. Kampen gäller oss alla. Det är vårt gemensamma människovärde som står på spel. Det handlar, som King uttrycker det, om nationens själ, om att slå vakt om de gemensamma värden som alla bekänner sig till.

King vidgar perspektivet ännu mer. När demonstranterna samlas i kyrkan i Memphis denna stormiga dag är de en del av en rörelse som går genom historien ända tillbaka till den där dagen då Israels folk börjar sin pilgrimsfärd mot friheten. När demonstranterna marscherar för frihet på Memphis gator slår de följe med miljoner andra som genom historien har marscherat för samma sak, mot samma mål. Och de slår följe med den Gud som vill människans upprättelse och frihet.

Slutorden i talet har blivit ikoniska. King avslutar med att säga: ”Jag vet inte vad som kommer att hända nu. Vi har några svåra dagar framför oss, men det spelar egentligen ingen roll för mig för jag har varit på bergstoppen. Och det gör mig inget. Som vem som helst vill jag leva ett långt liv. Ett långt liv har sitt värde. Men det bekymrar mig inte nu, jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig stiga upp på berget, och jag har sett ut från det och sett det utlovade landet. Kanske kommer jag aldrig dit tillsammans med er, men jag vill att ni ska veta ikväll att vi som folk ska komma till det utlovade landet. Så jag är glad i kväll. Jag bekymrar mig inte för någonting. Mina ögon har skådat Herrens härlighet när han kommer åter.”

Den följande dagen blev han skjuten till döds vid sitt hotell.

Jag kan inte låta bli att tänka på Martin Luther Kings tal när jag lyssnar till berättelsen om Symeon och Hanna. Dessa båda fromma äldre personer är inga aktivister som marscherar på gatorna eller engagerar sig i ickevåldsaktioner mot diskriminering och förtryck. De lever sina dagar i templets närhet i bön och väntan på Herrens ankomst. Men just där förenas deras längtan och hopp med alla de miljoner människor som tar upp kampen mot de krafter som kränker livets helgd och värde. De lever i en förväntan, i ett hopp om att Guds löften ska infrias. Och de stirrar inte bara in i en okänd, avlägsen framtid – de söker tecknen som visar sig här och nu. De vet att Gud inte är långt borta.

Kanske skulle Symeon kunna ha sagt med King: ”Jag har varit på bergstoppen. Jag har skådat in i det utlovade landet. Jag har skådat Guds härlighet”, när han tog Jesusbarnet i sin famn. Väntan är över. Frihetens land ligger öppet. Ökenvandringen närmar sig slutet. Ännu är målet inte nått, men likt Mose får Symeon skåda in i landet bortom öknen och känna vissheten om att det är nära.

De ord Symeon faktiskt använde har blivit en av de mest reciterade lovsångerna i den kristna traditionen, den lovsång som i tidegärden bedjes under completorium vid slutet av dagen:

Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.

Ja, orden speglar samma hopp som kristna har burits av genom århundraden: Det är ett hopp som på en och samma gång talar om det vi rör oss emot, och det som redan nu är förverkligat. Det bärs av ett löfte som omfattar alla som ropar på befrielse här och nu, men också alla dem som överallt, i alla tider och på alla platser, ropar på befrielse, ja, det är ett löfte som riktar sig till alla. Också förtryckaren skall bli fri.

Hur kan det vara? Hur kan vi bringa mening åt det? Kanske blir det lättast om vi ser på verkligheten utifrån pilgrimens perspektiv. Det finns ett mål som ligger framför oss, ett mål som fyller våra liv med hopp och förväntan, vi ser det inte nu men färdas dit och det ger mening åt varje steg vi tar. Det fyller våra liv med oanade möjligheter.

Målet finns med oss hela vägen. Det finns inom oss. Vi kan ana det som en längtan, som ett anrop, som ett ljus som upplyser oss. Överallt kan vi upptäcka hemliga tecken som visar vägen. Det finns en mening i varje steg, en mening som vi ännu inte ens förstår helt och fullt, men som är full av glädje och hopp. Vi är inte bara på väg bort från en plats där vi inte längre klarar av att leva – vi är på väg mot en plats där vi kan leva, där vi kan andas, där vi hör hemma, där vi är välkomna och efterlängtade, där vi kan bli dem vi vill vara, dem vi var tänkta att bli. Det ger oss kraft att leva här och nu.

När vi idag, med Symeon, får ta Jesusbarnet i vår famn, då är det som att stå på det där berget och blicka bort mot det utlovade landet – och samtidigt är det som om detta utlovade land, detta Guds rike, är oss alldeles nära, det vilar i våra armar. Vi kan känna dess värme och liv mot vår egen kropp. Så nära är det.

Ja, vi är fortfarande på väg. Vi är på vandring genom öknen. Gud har kallat oss ut ur fångenskapen – och farao kan inte längre hålla oss tillbaka. För varje dag kommer vi närmare det utlovade landet där slaveri och förtryck inte längre kan nå oss, där vi ska leva i frihet och sanning. Därför är redan nu allting annorlunda. Friheten bor redan i oss. Genom Jesus är Gudsriket mitt ibland oss. Det är inom oss. Ett avgörande har ägt rum. Gud har stigit in i den skapade världens utsatthet och kamp. Han har låtit Guds rike komma nära.

I dagens läsning ur apostlagärningarna talas det om hur denna öppenhet mot Guds rike, som målet vi färdas mot, men också som den verklighet vi delar här och nu, fick forma gemenskapen mellan de första kristna. De undervisade varandra, bad tillsammans och hjälpte varandra ömsesidigt. Under skedde bland dem som fick människor att bäva, de gav upp allt eget och delade allt med varandra och bröt brödet med varandra i jublande uppriktig glädje. De levde i en öppenhet för varandra, i en generös, gästfri, solidarisk kärlek där andras behov fick gå före de egna.

Det är en livshållning som utgår från att vi låter Gud befria oss från den rädsla som ger upphov till så mycket misstro och självupptagen ängslighet. Vi får på så vis hjälp att ställa de rätta frågorna till livet: På vilket sätt angår livet mig? Vad kan jag göra för någon annan? Vad är det Gud begär av mig? I Martin Luther Kings tal den där stormiga vårkvällen 1968 anknyter han till berättelsen om den barmhärtige samariern. Han frågar vad som skilde samariern från dem som gick förbi. Kanske, säger han, var det så att de som gick förbi tänkte: Vad kommer att hända med mig om jag stannar och hjälper den nödställde som ligger misshandlad på vägen framför mig? Men samariern ställde i stället frågan: Vad kommer att hända med honom, den misshandlade, om inte jag stannar och hjälper honom? Så vill Gud att vi ska leva, i öppenhet för andra – i den hållning som Jesus visar oss.

När Petrus på pingstdagen vittnar inför folket i Jerusalem om Jesus, då är hans förkunnelse fylld av denna orädda kärlek – som speglar Jesu egen kärlek, den kärlek som aldrig kan besegras. Jesus blev dödad, säger Petrus, men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp. Och han citerar psaltarpsalm 16 som han tolkar som Jesu ord, som om Jesus själv talade genom kung David:

Jag har alltid haft Herrens ord för mina ögon,
han står vid min sida för att jag inte skall vackla.
Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga,
ja än mer: min kropp skall få vila med förtröstan.
Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket
eller låta din helige möta förgängelsen.
Du har visat mig livets vägar.
Du skall uppfylla mig med glädje
när jag får se ditt ansikte.

Ja, Petrus talar om Jesus, men han talar också om dem som tror på honom. Han talar om oss som Jesus har kallat att följa honom. Han är vår vägvisare, vår följeslagare, vårt ledljus. Om stormen än rasar utanför, så är vi hos honom, och vi är trygga med honom. Vi har dött och uppstått med honom. Vi tillhör honom. Döden har förlorat makten också över oss. Den kan inte längre hålla oss fångna. Vi lever i den kärlek som inte kan besegras. Därför kan vi göra psaltarens tillitsfulla ord till våra egna. Gud visar vägen. Gud befriar oss ur rädslan och uppfyller oss med glädje. Vi står på bergstoppen och skådar in i Guds rike. Vi får se Guds ansikte och uppfyllas av livets ljus. Gud kallar oss ut ur slaveriet – och farao kan inte längre hålla oss tillbaka.