Medvandrarskapet

Medvandrarskapet är en enkel modell för att reflektera tillsammans kring vår kallelse som kristna. Tanken är att den ska kunna användas som en arbetsmodell för fördjupning i olika sammanhang, till exempel med personer som vill ha fördjupad förankring i sin kristna kallelse. Den kan användas för reflektion inom en församling (också i samband med arbetet med församlingsinstruktion och i budgetprocess), med pilgrimsledare, bland unga ledare, körsångare, kyrkvärdar, kyrkligt anställda eller med medvandrare i katekumenatet. Begreppet ”medvandrarskap” talar om något som är gemensamt och som förenar alla kristna.

Arbetsmodellen ”Medvandrarskapet” kan beskrivas på olika sätt.

Vi kan säga att den är ett verktyg för att tala om hur kristen tro kan hjälpa oss att leva som medmänniskor i världen – och i församlingen, som Guds medarbetare, i gemenskap med alla människor som vill värna Guds skapelse och ge livet en chans.
Vi kan säga att den anknyter till pilgrimskatekumenatets process som beskriver en väg till kristen tro och lärjungaskap. I katekumenatet talas det om att vi välkomnas, kallas, bekräftas och sänds. Församlingen gör detta med katekumenen, men inte bara på eget initiativ utan på Jesu uppdrag. Ytterst är det han som är verksam. Genom att församlingen gör detta med och för katekumenerna bekräftas därför församlingens eget uppdrag och dess gemenskap med Kristus.
I medvandrarskapet kan vi se hur detta utgör grunden för kyrkans hela uppdrag. Att vara en välkomnande gemenskap hör samman med att vara en bedjande gemenskap. Att vara en gemenskap som kallar till Kristi efterföljelse hör samman med att själv vandra med honom, i lärande, växande och förvandling. Att vara en gemenskap som bejakar och bekräftar Guds kärleksfulla omsorg om den som söker Gud hänger samman med uppdraget att med Kristus tjäna varandra. Och slutligen, att vara utsänd, att vara omfattad av missionsbefallningens ”Gå ut!” – som Guds pilgrimsfolk i världen – hör samman med att bära vittnesbörd, genom alt vi gör och är, om livets seger över döden.
Vi kan säga att modellen beskriver konturerna av en pilgrimsteologisk kyrkosyn. De fyra ord som får illustrera vad medvandrarskapet är: Bedja, lära, tjäna och vittna, sammanfaller väl med den svenska kyrkoordningens beskrivning av kyrkans ”fyrledade uppdrag”: Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Men som VERB kan de upplevas som mer öppna, inkluderande och dynamiska. De blir lättare att relatera till som en livshållning. De skapar en förståelse av kyrkan som en levande gemenskap med andra människor, skapelsen och Gud, snarare än som en institution vi är medlemmar i. Vi är alla, genom allt vi gör och är, Kristi kyrka.
Slutligen kan vi säga att medvandrarskapet utgör en modell för en kristen pilgrimsteologi, ett sätt att förstå vad kristen tro är och vad det är att leva som kristen. Teologi är en scientia practica, ett tänkande som föds fram ur praktiker och en praktik som formas av och utvecklas genom reflektion. Liksom marxismen brukar beskrivas som en praktisk vetenskap vars syfte inte främst är att beskriva världen utan att förändra den, så kan man säga att teologin har som syfte att åstadkomma en förändring i oss själva och i världen. Det är i bönens, lärandets, tjänandets och vittnesbördens praktiker som den kristna tron tar form. Den som inte är delaktig i dessa praktiker har svårt at förstå vad trons språk förmedlar. Och ytterst sett är det som medvandrare med Kristus, med varandra och med Guds skapelse som vi kan kan leva fullt ut i trons verklighet.

Begreppen som vi samlas kring är dels ”medvandrarskap”. Det ordet får vara början och slut, genom att vara temat för den första och sista samlingen. Varje form av kallelse handlar i någon mening om medvandrarskap, antingen det handlar om kallelsen till präst, gudstjänstvärd, förälder, make, lärare, sjuksköterska, fotbollstränare eller vän. Medvandrarskapet handlar om att vara medmänniskor med varandra, men också om att Gud vandrar med oss i Kristus – och att vi får vara Kristusbärare åt varandra, vägvisare mot det heliga som möter oss i kärleken vi delar. Det handlar också om ett medvandrarskap i solidaritet med skapelsen och allt den rymmer.

Träffarna kan vara utformade på olika sätt men får gärna vara uppbyggda kring vandringar mellan olika församlingar och kyrkor, och med möten med människor som vill dela sina berättelser om sin trosväg. Gärna över samfundsgränser.

Många som delar sina berättelser vittnar inte bara om vad tron betytt för dem utan också om hur ovant det kan vara att försöka berätta för andra varför de valt att låta tron ta plats i deras liv. Varför lägger till exempel en kyrkvärd timmar av sin lediga tid åt församlingens liv? Vi talar sällan om vårt engagemang på det sättet. Men et är både viktigt och lärorikt.

Vad vi också lärt oss är att det kan vara värdefullt att korsbefrukta de fyra orden. De hör ju samman och går in i varandra. Att till exempel vandra till ett sjukhus när temat är lärande – och inte under temat tjänande som kanske skulle vara det mer ”naturliga” kan bidra till att fördjupa samtalet.

En pilgrim är en medvandrare. Detta är något hon upptäcker mer och mer av efter hand. Hon är inte ensam. Hon går tillsammans med andra. Hon får slå följe med somliga. Hon får möta och välkomna. Hon är beroende av sina medmänniskors välvilja. Hon kommer till nya platser och berörs av de liv som levs där. Hon kan ana en samhörighet som förenar oss med varandra.

Hon kan också börja inse att Gud vandrar med henne. Att Gud är hennes käpp och stav. Att Jesus, liksom på vägen till Emmaus, går hemlig vid hennes sida. Kanske kan hon ibland upptäcka att hon själv får representera Gud inför en annan människa, genom att vara medvandrare, stödjare, den som bär i bön och omsorg. Pilgrimstanken leder på så vis till det mest centrala i en kristen kyrkosyn, det sakramentala mönstret. Gud är närvarande i den samhörighet som präglas av delande, kärlek och omsorg, i brödet som bryts, i förbönen, i dopet. Vi är varandras medvandrare, förenade med varandra, vi är hela skapelsens medvandrare – och Gud vandrar med oss.

Medvandrarskapet kan komma till uttryck på många sätt, men fyra särskilt viktiga grundformer kan vi tydligt urskilja. Vi kan bli varandras medvandrare genom att:

Bedja – och i bönen öva oss i att leva i dialog och relation med varandra och med Gud, att se andras behov som våra, att söka det som är gott för oss själva och andra, genom att söka Guds vilja i allt som sker. Varje steg på en pilgrimsvandring är en bön. Vi får gå fram med välsignelsens ord på våra läppar. Vi får möta världen och våra medmänniskor med kärlekens blick. Vi har ju Jesus som vår medvandrare, vi bär evangeliet med oss. Därför är en pilgrimsvandring alltid en bön.

Lära – och i lärandet bli lyhörda, öppna och mottagliga för varandras erfarenheter, kunskaper och behov. Den kristna traditionen vilar på en lärandetradition av detta slag. Vi når insikt genom att lyssna, genom att försöka se med varandras ögon, genom att inta pilgrimens hållning som präglas av maktlöshet och utsatthet, genom att inte döma utan i stället betrakta varandra med förståelse och barmhärtighet. Så lär vi också känna Gud. Varje pilgrimsvandring är en övning i lärande. Vi går på livets vägar, vi vandrar till möten med andra människor som vi får dela liv och erfarenheter med.

Tjäna – och i tjänandet ana den djupa ömsesidighet som leder oss till nådens källor. Det finns en överflödande källa av liv som aldrig uttöms. Den visar på en logik som strider mot allt som vi lär oss när vi låter livet styras enbart av kampen om makt, status och tillgångar. Vi behöver inte låta rädsla och missunsamhet prägla våra liv. Vi behöver inte driva varandra in i fattigdom, utsatthet och nöd – vi kan också följa varandra in i den verklighet där några bröd och fiskar kan mätta tusentals människor. Varje pilgrimsvandring har som drivkraft att tjäna, att göra världen hel. Vi inser det kanske inte när vi börjar gå, men vi inser det efterhand. Det som är mitt djupaste behov är också det världen ropar efter. Därför vandrar vi för fred, försoning, återställelse och rättvisa.

Vittna – och i vittnesbörden bejaka vårt ansvar för varandra. Jag måste våga stå upp till försvar för sanning och rätt. Jag måste våga bekänna Guds namn. Jag måste våga utsattheten, också när riskerna blir kännbara. Att vittna om sanningen kostar. Men vi behöver aldrig betala det priset ensamma. Någon annan har betalat det högsta priset för vår skull. Någon har gått i döden för att vi ska leva. Någon har segrat för att vi ska få del av hans seger. Pilgrimsvandringen är ett vittnesbörd, ett ställningstagande för de utanförstående, för de hemlösa, för de maktlösa. I solidaritet väljer pilgrimen att söka sig utanför och bortom sin egen trygghetszon för att i någon liten utsträckning bli medveten om världen sådan den ter sig från de minstas utgångspunkt. Därför är pilgrimen en provokation. Pilgrimen med sitt kors vittnar om hoppet om en annan världsordning, en annan möjlig verklighet, om Guds rike!

Dessa fyra sätt att utöva medvandrarskapet på – att bedja, lära, tjäna, vittna – kan ställas i relation till kyrkans fyrdelade grundläggande uppdrag: att utöva gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Pilgrimsvandringen rymmer allt det. Den är ett sätt att vara kyrka på!

Upplägget är fritt att inspireras av och att använda i ditt eget sammanhang.