Livets bröd

Ordspråksboken 9:1-6  Första Korintierbrevet 10:1-6  Johannesevangeliet 6:48-59

Midfastosöndagen är en rastplats mitt i fastetiden. Vi inbjuds till en livgivande måltid mitt i ökenvandringen, på vägen upp till Jerusalem, till korset och graven. Temat denna dag: Livets bröd, påminner om att livet inte bara är en kamp och prövning, det ges också tillfällen för återhämtning, vila och rekreation. Jag gillar ordet rekreation – det är ett ord med många betydelser. Dess vardagliga betydelse förstår vi alla, det avser avkoppling, vila, återhämtning, det handlar om att göra något för nöjes skull, för att vi mår bra av det. Men ordet betyder egentligen att återskapa något eller att bli återskapad. I den meningen kan ordet kanske närmast innebära tillfrisknande, att få tillbaka krafterna, att läkas – att bli hel igen. Det finns också något i ordet som pekar bortom det, till något ännu större: att nyskapas – att vinna evigt liv. Det talar om löftet om att kunna förvandlas – i Gud.

När vi stannar upp på midfastosöndagens rastplats och får sätta oss ner för att dela livets bröd med varandra och med Jesus, som räcker det åt oss, så finns alla dessa betydelser där. Jesus bryr sig om våra trötta själar och kroppar. Han ser hur slitna vi är. Hur livet tär på oss. Han känner all den sorg och oro vi bär på. Han vet om hur vi sliter med tyngden av allt ansvar vi har, all vår känsla av otillräcklighet när kraven blir för stora. Han vet att det finns brustenhet och smärta i oss alla – att vi bär på oförlöst skuld men också sår efter att ha blivit svikna och missbrukade. Kanske också vrede. Jesus vet att livet är svårt. Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. Så säger han till oss.

Att ta på sig Jesu ok. Det kan låta kravfullt och krävande, men Jesus säger att det är skonsamt och lätt. Hur kan det gå ihop? Jo, därför att vi inte är ensamma med vår börda. Jesus är med oss. Han bär våra bördor åt oss. Det handlar om delande och samhörighet. Vi kan göra tillvarons bördor lättare att bära för varandra, genom att stötta och hjälpa varandra – men ytterst får vi vända oss till Jesus, vi får bli burna av honom som bär allt. Att ta på sig Jesu ok kan utan tvekan ha ett pris. Det kan vara kravfullt och tungt. Att leva som hans lärjunge innebär att leva i sanningen, och att tyngas av kärlekens börda, som är tyngre än något annat. Men det är samtidigt en källa till liv och mening och kraft. Att leva i sanning innebär att alltid sträva efter det goda i tillvaron också när det innebär att vi själva blir lidande – men det innebär också att få leva i ett hopp som är större än våra egna liv. Att älska är att dag för dag brytas ner av den ofrånkomliga sårbarhet som följer av att älska – och att dag för dag fyllas av den nåd och glädje som kärleken skänker oss. Det är att vara mänsklig – på en och samma gång sårbar och stark.

Att komma till rastplatsen på ökenvandringen innebär att komma till denna plats av delande och samhörighet, av kärlek och nåd. Att komma dit innebär inte att något i yttre mening nödvändigtvis förändras men ändå förändras allt. Vi står där mitt i samma kamp, med samma bekymmer, samma utmaningar – men just där och just då får vi bli uppfyllda av det som är större än oss, det som ger oss liv.

Jag tror att det är viktigt med rekreation, i alla ordets betydelser. Både som konkret avkoppling, som tillfrisknande och återhämtning, men också som förvandling och nyskapelse. I våra liv kan det finnas utrymme för allt detta – inte bara för slit och släp, kamp och prövning. Är det inte detta som sabbatsvilan vill berätta för oss? Den pekar framåt mot den nya skapelsen, mot det som ska komma, den påminner oss också om skapelsens djupaste syfte, att leva i gemenskap med allt levande och med skaparen själv i en glädje som vi får ge och ta emot. Men den får också ge oss en möjlighet till välsignad vila. Vi ska inte alltid arbeta. Vi ska inte alltid prestera. Vi ska inte alltid vara nyttiga. Då blir vi till sist utslitna, utbrända och, antingen, deprimerade eller maniska, eller båda delar samtidigt. Vi fastnar i ett ekorrhjul eller kanske i total håglöshet. Vi tappar balansen, förlorar kontrollen. Glömmer bort vad som är grunden för våra liv.

Bibeln påminner oss att Gud på den sista dagen vilade – och såg på världen som han skapat, med allt vad den rymde, och gladde sig. Den var vacker – i sig själv och för sin egen skull. Den var inte ett medel för att uppnå något annat, inte ett verktyg för att åstadkomma något mer, utan precis bara det som den var. Och Gud tyckte om det. Det är ganska radikalt, sett ur vårt mänskliga perspektiv där vi alltid tvingar in allt i ett nyttotänkande. Men Gud älskar världen precis som den är. Gud ser på världen så som vi kan se på ett litet nyfött barn och tänka: Lilla liv, du är perfekt! Finare än dig kan inte något vara!

För mig har pilgrimsnyckelordet bekymmerslöshet fått en viktig betydelse för att förstå vad rastplatsen kan innebära i mitt liv. Jag tänker mig bekymmerslöshetens plats som en plats avsedd för just rekreation, för återhämtning, läkedom och nyskapelse. Det är en plats att breda ut sin filt på. Där du får lägga dig ner och värmas av solen. Där du får tänka hur länge du vill – eller inte tänka alls, bara lyssna på bina som surrar, på barnen som leker, på gräset som växer. Ta in dofterna och känna vinden mot din hud. Bekymmerslöshetens plats är en park eller en strand, ett rum för vila. En stilla, helig plats. Vilken skillnad det gör för våra liv att ha sådana platser att söka sig till när vi behöver dem. Vi kan kanske inte alltid vara där – livet är som det är – men att de ändå finns, och att vi ibland kan söka oss dit, det gör en väldig skillnad, det gör att vi orkar leva.

Jag tror att vårt behov av sådana platser går djupare än vad vi kanske själva förstår. Utan dem går vi sönder. Vi blir blockerade och ser inte längre vad som är viktigt, vi går bara på, glömska om vad allt egentligen syftade till och handlade om. Så kan vi pressa oss själva och världen omkring oss till katastrofens brant. I dagens gammaltestamentliga läsning får vi höra om en kvinna som bjuder till fest. Kvinnan heter Sophia, Visheten. Hon bjuder in den okunnige att äta av hennes bröd och att dricka av vinet som hon blandat. Hennes fest är en vederkvickelsens fest. Hennes bröd mättar och hennes vin släcker törst. Att komma till hennes bord gör att den som hungrar kan få näring av den kunskap och insikt som leder till besinning, medkänsla och självinsikt.

Men Ordspråksboken talar också om en annan kvinna, Dårskapen. Hennes fest är den okontrollerade lidelsens fest. Det är en fest för alla de som aldrig får nog, som tänker: Ju större desto bättre, ju mer desto roligare, ju dyrare desto mer värdefullt. Och det bästa av allt är det som vi lyckats lura oss till, utan att betala. Hon sitter i dörren och lockar alla som går förbi att komma till hennes bord. ”Du som är okunnig – kom! Stulet vatten smakar bäst! Bröd i lönndom är läckert!” Hennes bröd gör oss bara mer hungriga och vattnet hon bjuder på ger oss bara än mer törst.

Det är en bra bild för vår tendens att söka det som inte ger oss tillfredsställelse – medan det som verkligen kan skänka oss glädje och inre frid ofta verkar vara svårt för oss att finna. Vi har en olycklig benägenhet att längta efter det som skadar oss – medan det vi mår bra av finns rakt framför vår näsa, och ändå sträcker vi oss inte efter det.

Pilgrimens nyckelord talar om just dessa kvaliteer i livet som vi har så stort behov av, men sällan finner: Frihet, enkelhet, tystnad, långsamhet, andlighet och delande – och så bekymmerslösheten som vi redan nämnt. Att tala om dessa kvaliteer i livet handlar inte bara om att ge wellnesstips till oss som redan har våra materiella behov tillgodosedda men upplever livet som tomt och innehållslöst. Om vi tappar bort dessa kvaliteer förlorar vi fotfästet i tillvaron och mister orienteringsförmågan. Det är farligt på riktigt. Det hotar vår existens. I dagens texter lyfts allvaret fram på ett radikalt sätt: I första korintierbrevet talar Paulus om hur folket som vandrade med Mose fick livets föda och dryck  – och ändå gick många under och blev liggande döda i öknen. I evangeliet talar Jesus om att hans kropp och blod är den föda och den dryck som ger liv, på samma sätt som när folket vandrade i öknen, men den som äter av hans kropp och blod ska inte gå under som folket i öknen utan ha evigt livet.

Brödet och vinet som dukas på altarbordet ger oss del av Kristi kropp och blod, och av det eviga liv som här och nu möter oss i kärlek och barmhärtighet, medkänsla och omsorg. Gud är närvarande i våra liv, Jesu kärlek verkar i oss och bevarar oss. Därför att han är med oss är himlen alltid nära. Filten i parken kan vara en liten flik av paradiset, och rekreationens olika dimensioner kan flätas samman, från den vardagliga stunden av vila och avkoppling till den eskatologiska förnyelsen och nyskapelsen som väntar oss vid livets yttersta gräns, där Gud ska skapa en ny himmel och en ny jord. Så låt oss öppna ögonen för Guds rike mitt ibland oss.

Jesus lär oss i Herrens bön att det är när vi blir räddade från det onda, och inte råkar vilse på grund av prövningar, som Guds vilja sker. Gud vill pånyttfödelse och nyskapelse i hela världen och i var och en av oss. Det är när vi ber om förlåtelse och förlåter varandra som Guds rike kan komma in i världen och våldets och dödens rike besegras. Gud vill helande och läkedom i hela världen och i var och en av oss. Men Jesus lär oss också i Herrens bön att det är när vi får äta oss mätta av livgivande bröd som Guds namn blir helgat. Gud vill att skapelsen ska blomstra, att allt som lever ska få njuta av livet och glädja sig – som Gud själv glädjer sig – åt skapelsens rikedom och skönhet. Gud vill öppna upp alla de livgivande källor för återhämtning, vila och avkoppling, glädje och gemenskap som gör livet rikt och vacker. Det är min tro att det är därför Gud har sänt sin Son till oss. Han som är livets bröd. Han som mättar all vår hunger. Därför ber jag av hela mitt hjärta: Kom Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.