Skapelsen

Första Moseboken 9:8-17  Kolosserbrevet 1:21-23  Markusevangeliet 6:30-44

I dag har vår gudstjänst temat skapelsen. Skapelse är ett ord som vi inte bara kan förstå genom att hänvisa till det som, så att säga, ingår i skapelsen. Visst är skapelsen detsamma som universum med allt vad det rymmer, alla dess galaxer, inklusive vår jord, himmel, hav och berg, den oändliga rikedomen av levande varelser – inklusive dig och mig. Allt detta är förvisso skapelse.

Men när vi talar om skapelsen så säger vi något ytterligare, något som gör hela skillnaden. Allt detta som ”är” finns till därför att någon skapat det. Världen har ett ursprung hos den Skapare som formade den, som ville livet, som upprätthåller den, och som också utgör skapelsens mål och bestämmelse.

I Bibelns texter finner vi hur denna relation mellan skapare och skapelse definierar livet och ger det mening. Det är detta som är skillnaden mellan att leva i en värld som är oskapad, som har tillkommit mer eller mindre av en slump, och att leva i en skapelse som har sitt ursprung i en skapande vilja. I en av bönerna för den här dagen uttrycks detta på ett fint sätt: Gud, du som föder liv i universum, vi tackar dig för rymdens väldighet, för jordens skönhet, för havens majestät och bergens ro.

Kanske kan det tyckas som om en sådan syn på världen i grund och botten bygger på vårt eget behov av att se mening och sammanhang i en tillvaro där det egentligen varken finns mening eller sammanhang. Vi kan söka det för våra egna handlingar och livsprojekt – men inte för universum. Det strider mot vår vetenskapliga världsbild.

Ja så kan man tänka. Men är det inte så att varje tolkning av tillvaron får en existentiell innebörd för oss – och att vi därför på ett eller annat sätt alltid är tvingade att förstå världen på ett sätt som speglar vår egen plats i helheten. Vi kan inte se på världen utan att förhålla oss till det faktum att vi själva är en del av den.

Också föreställningen att universum uppstått utan en skapare, utan en bakomliggande vilja eller avsikt, och utan någon underliggande djupare mening får konsekvenser för hur vi ser på vår egen plats i världen – och jag är inte alls säker på att den leder till en förståelse av livet som är mer realistisk än tanken på att vi är skapade. Jag skulle nog vilja påstå att den är mer förödande, eftersom den kastar oss ut i ett kaotiskt mörker där vi lämnas fullständigt ensamma. Och även om det ibland kan kännas så, finns det ändå mycket som talar emot att det verkligen är så.

En viktig utgångspunkt i bibeln är att människans tacksägelse och lovsång inför Gud är ett uttryck för hennes skapelsegivna relation till Skaparen. Hon har fått livet – och i tacksägelsen lämnar hon tillbaka det till skaparen. Hon är buren av alla de livgivande och upprätthållande krafter som Gud nedlagt i skapelsen – och i lovsången bejakar hon att hon bara är en liten del i en större helhet, avhängig och beroende av Gud.

Hon är inte tillvarons centrum, allt kretsar inte kring henne, hon förmår inget på egen hand, och hennes behov och intressen är inte det som livets kretsar kring – men hon har livet därför att hon har fått det till skänks, hon har en roll i tillvaron genom att både ta emot och ge vidare allt det som gör livet möjligt, och hennes liv kan få en mening genom att hon, på de sätt som står öppna för henne, bejakar livet och kämpar för det.

Detta är vad jag tycker om att kalla bibelns ekologiska vision: Vi blir till i det stora livets kretslopp som skapas genom Guds ständiga skapelse av världen, genom att Guds livgivande kärlek strömmar som en outsinlig källa genom oss och allt som är. Att se på världen med de ögonen sätter oss i ett rätt förhållande till verkligheten och leder till ett mer realistiskt sätt att se på oss själva och på allt annat.

Dagens textläsningar börjar i berättelsen om Noa och det förbund som Gud ingår med honom. Detta förbund omfattar hela skapelsen, alla levande varelser. I berättelsen om syndafloden får vi höra hur Gud ångrar sin skapelse, när människan gör uppror mot Gud och gör det som är ont – men en enda man, Noa, finner nåd inför Gud, och genom honom blir hela skapelsen räddad.

I judisk tradition brukar det sägas att Gud lät mänskligheten börja med en enda människa, Adam, för att tydliggöra att varje människa är oändligt värdefull, ja, att varje enskild människa bär hela skapelsen inom sig. I berättelsen om Noa är det på samma sätt, en enda människas trohet kan rädda hela mänskligheten och livet på jorden. När allt annat tycks vara förspillt och förlorat kan ett enda trofast hjärta vara det som ändrar på allt. Därmed blir Noa ett föredöme: Om än hela världen tycks ha sjunkit i mörker, ondska och uppror så är det ändå den gudfruktiges uppgift att, mot alla odds, lita på Gud och sträva efter det som kan rädda livet.

Förbundet som Gud upprättar genom Noa, och som omfattar hela skapelsen, påminner oss om att Gud inte överger oss, trots vår Gudsbortvändhet och vår benägenhet att skada livet. Mitt i brustenheten och trasigheten verkar Guds skapande och livgivande krafter – och Gud tar oss i anspråk, som sina medarbetare, för livet skull.

I dagens evangelium får vi se hur detta upprättelse- och skapelseverk genom Jesus kommer till ett avgörande uttryck. Människorna har följt med Jesus ut i vildmarken, de längtar efter att få höra hans undervisning och hoppas få del av hans undergörande kraft, och så står de där utan mat. Det är en scen som för tankarna till Israels vandring i öknen då folket knorrar eftersom de saknar mat. Och liksom Mose vänder sig till Gud som sänder manna från himlen och låter källor springa fram ur klippan, så vänder sig Jesus till Fadern och ber över de fåtaliga bröd och fiskar som de har, och de räcker att mätta alla människor, ja, de räcker och blir över.

I alla dessa berättelser, om Jesus, Mose och Noa, talas det om att Gud kan låta livet strömma fram i överflöd mitt i nöden, om vi söker Gud, om vi kommer till Gud. I brödundret i öknen skapas en förlaga, en bild, för Nattvarden, men också för den himmelska måltiden, för Gudsriket, där livets relation till skaparen har återställts och skapelsen har befriats och förnyats.

Därför kan vi säga, med Paulus, Kolosserbrevets författare, att vi har del i den försoning som Kristi död på korset innebär. Även om vi har blivit som främlingar inför Gud så kan vi genom honom få del av det överflödande livet. Han drar oss till sig och förvandlar oss. Men han kallar oss också att likt Noa förbli trofasta och aldrig vika oss inför förtvivlan. Då har vi del i det evangelium som förkunnats för allt skapat. Då kan vi, likt alla de människor vars ansikten vi just nu möter i utställningen på domkyrkoplatsen, bli burna av en dröm, ett hopp, som förändrar världen.

Jag vill gärna låta denna predikan landa i detta: Nåden är avgörande. Genom nåden kan vi öppna oss för Guds livgivande kraft – men vi kallas också att vara dess verktyg. Ibland leder talet om nåden fel. Nåden kan bli till en ursäkt för att inget göra. Allt beror ju ändå på Gud. Det sättet att tala om nåden leder dessutom till att nåden misskrediteras bland dem som ser behovet av att göra något åt världens situation, och inte bara sitta ner och förlita sig på Guds hjälp. En nåd som passiviserar oss, eller som får oss att förlika oss med världens destruktiva krafter, är en styggelse. Den blir lite som invändningen mot klimatförändringar: Vi kan ju ändå inget göra, så varför ha dåligt samvete? Ett trovärdigt sätt att tala om nåden måste leda till motsatta slutsatser:

Därför att nåden verkar i och genom oss är det möjligt för oss att göra något. Ja, en enda människas trohet kan förändra världen, och ett bröd som delas kan räcka åt tusenden, därför att Gud gör det möjligt. Det kan te sig som ett mirakel som strider mot allt förnuft och all erfarenhet – men i grund och botten är det inget annat än livets grundmönster. Allt är ju i sig själv ofattbart, närmast omöjligt. Hur sannolikt är det att en smörblomma ska bli till – och ändå, där är den. Hur ofattbart är det att du ska kunna uppleva världen med dina sinnen, och ändå, här är du. Varje ögonblick som skapelsen består är ett mirakel. Varje andetag ett underverk.

Dietrich Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse från I937 om billig nåd: Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende. Idag gäller vår kamp den billiga nåden. Billig nåd betyder nåd som gottköpsvara, bortslumpad förlåtelse, bortslumpad tröst, sakrament till nedsatta priser, nåd som kyrkans outtömliga förrådskammare, varifrån den öses ut, tanklöst och gränslöst med lättfärdiga händer; en nåd utan priser, utan kostnad”.

Mot detta ställer han den dyra nåden: ”Billig nåd är detsamma som en predikan om förlåtelse utan omvändelse, dop utan församlingstukt, nattvard utan syndabekännelse, absolution utan personlig bikt. Billig nåd är nåd utan efterföljelse, nåd utan korset, nåd utan den levande Jesus Kristus, han som blev människa”. Den dyra nåden är alltså motsatsen till detta: En predikan om omställning, dopet som kallelse till efterföljelse, en nattvard där vi lägger oss själva i Guds händer i bön om befrielse från det som binder oss vid Gudsbortvändhet och synd, en förlåtelse som upprättar oss därför att vi vet att vi behöver det, en nåd som leder till tjänande och solidaritet, som kallar oss att ge upp vårt eget och låta Kristi kärlek bli allt i oss – för livet skull, en nåd som leder oss till korset – där vi måste dö och uppstå med honom.

Detta är nåd – inte som önsketänkande utan som reality check. Som verklighetsförankring. Vi är inte maktlösa, vi är inte ensamma, vi har ingen rätt att retirera från vårt ansvar för livet och överlåta ät Gud att lösa problemen utan oss. Den dyra nåden visar på motsatsen: Gud verkar i och genom oss och därför måste vi låta det som är större än oss själva vara grunden för våra liv – då kan vi likt Noa, Mose eller Jesus bli verktyg för Guds livgivande kärlek.