Corvey, låg vid floden Weser och var en dotterinstitution till Corbie. Klostret fick namnet Nova Corbeia, ”nya Corbie”, och var främst inriktat på mission och utbildning. I gudstjänstlivet firades nattvarden med stor vördnad, och munkarna betonade dess centrala roll i det kristna livet, både som offer och som andlig näring. När missionärer som Ansgar sändes ut från Corvey, tog de med sig denna teologi och undervisade de nya kristna i Norden om nattvardens betydelse. Den teologiska debatten om nattvarden fick därmed inverkan på den tidiga kyrkan i Norden. Missionärerna betonade nattvarden som ett sant offer och en verklig förening med Kristus, i linje med Paschasius Radbertus realistiska syn.
De nordiska folken var vana att offra till sina gudar för att få skydd och välsignelse. Missionärerna ersatte dessa offer med nattvarden, som nu blev det centrala offret i det kristna livet. Missionärerna lärde ut att nattvarden inte bara var en symbol, utan att Kristus verkligen var närvarande i bröd och vin. Det bidrog till att befästa kyrkans roll som en central institution i samhället och att etablera en kyrklig struktur och gemensam tro i Norden. Kyrkobyggnaderna blev konkreta manifestationer av Guds närvaro och blev därmed uttryck för den kyrkliga makt som hade sin grund i sakramenten och liturgin. När kristendomen framåt 900-1000-talet började etablera sig på allvar i Norden är det därför inte förvånande att missionen i hög grad skedde genom byggandet av kyrkor.