Efter en vakans på nästan sju år reste prästen och eremiten Ardgar, på Ansgars uppdrag, till Sveariket cirka 851–853. Väl framme i Birka fann Ardgar att den kristna församlingen hade kommit i konflikt med den hedniska befolkningen och upplösts så när som på hövitsmannen Hergeir som lätt räknat undantag. Ardgar fick därför återupprätta verksamheten. Där samarbetade han med Hergeir, som dock dog efter att han hade mottagit nattvarden av honom omkring år 851. Efter dennes död lämnade Ardgar Sveariket.
Ansgar återvände till Birka, troligen något av åren 851–854 e Kr. Med sig hade han en skrivelse från den danske kung Hårik till Olof, den nye Sveakungen, där han anhöll om att Ansgar skulle tillåtas att predika. Kungen hette nu Olof och han mottog missionärerna med glädje, men då folket kände misstro mot missionärerna vågade han inte stödja dem förrän han lyckades utverka att deras öde skulle avgöras genom lottkastning, vilket ledde till att de kristnas gud skulle få dyrkas av den som så ville.
Ute på det öppna fältet och inför kungens samlade hövdingar verkställdes lottdragningen, den första kända i svensk historia. Lotten föll till tyskarnas fördel. Hans följeslagare Erimbert utsågs till ny präst på platsen och Ansgar återvände till Tyskland och Bremen, hans nya stiftsstad.
Den fortsatta missionshistorien i Sverige är inte lätt att reda ut, men motståndet mot kristendomen tycks ha varit starkt i Sveariket under lång tid. Maktstrukturen var starkt sammankopplad med den gamla religionen. Samtidigt finns det många spår av tidig kristendom. Under tusentalet etableras fyra stift i det som är dagens Sverige, Skara, Sigtuna, där Olof Skötkonung blir den första Sveakungen som döps, Hälsingland och Birka. Då har emellertid Birka redan övergivits, så vad som avses är en smula dunkelt.