I Jesu namn
Klagovisorna 3:22-26 Apostlagärningarna 10.42-43 Johannesevangeliet 2:23-25
Så står ännu ett nytt år för dörren. Vi går detta nya år till mötes med olika och blandade känslor – liksom vi säkert lämnar det gamla bakom oss med olika och blandade känslor. För somliga är det nya året något som kan tas emot med förhoppningar, förväntningar och glädje. Nya möjligheter. Nya tillfällen. Gåvan att få leva ännu en liten tid i en värld vi älskar. För en del är oron kanske den dominerande känslan, eller den mentala tröttheten efter redan utståndna prövningar. Vi frågar oss kanske: Hur ska vi orka med ännu ett nytt år?
Vi vill nog gärna hoppas att det nya året ska vara bättre. Vi vill gärna tro på att det tusenåra fredens rike ska börja visa sig snart, eller att människor åtminstone ska börja lära sig bete sig anständigt mot varandra. Vi vill gärna lägga konflikter och motsättningar bakom oss, och försonas med dem som vi kanske förlorat men saknar i våra liv. Varje år tänker vi sådana tankar, uttrycker vi samma hopp – med dårars envishet: Nästa år blir annorlunda, nu vänder det.
Det är väl så vi människor fungerar. Alternativet till hopp är inte så lockande. Hopplöshet och resignation leder oss ingenstans. Hoppet är nödvändigt för vår överlevnad. Visst, vi måste lära oss att ha realistiska förväntningar, att anpassa hoppet till vad som är tänkbart – men ändå bevara hoppet.
I kyrkan är det nya året en tidpunkt då vi samlas för att be för världen, för freden och för kyrkornas enhet. Dessa saker hör förstås samman. Kyrkan söker enhet mellan splittrade trossyskon för att kunna vittna om vår försonade gemenskap i Kristus, för att världen ska bli enad och försonad. Denna djupa samhörighet är ett villkor för att kunna bygga en bestående, rättvis fred och en återupprättad balans i skapelsen, för goda liv, för hälsa och mänsklig utveckling. I bönen om enhet blir hoppet till ett konkret och handfast verktyg för livet. Gud verkar genom oss och låter oss tillsammans förverkliga Guds vilja med skapelsen.
I dagens bibeltexter får vi hjälp att bygga ett hållbart hopp. Vi kan hämta hjälp i den gammaltestamentliga texten. Ja, till och med ur klagovisorna finns det faktisk hopp att hämta, just därför att den ger röst åt någon som druckit lidandets och nödens bägare i botten. I vers efter vers talar klagovisornas författare, kanske är det Jeremia som traditionen anger, om sin nöd. Vi får lyssna till någon vars hopp prövats till bristningsgränsen, och så bryter ändå förtröstan fram:
Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny —
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.
Herren är god mot den som kommer till honom,
mot den som sätter sin lit till honom.
Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från Herren.
Ja, Gud är trofast. Också när vi känner oss övergivna finns Gud där. Också i den djupaste nöden går Gud vid vår sida. Också när allt känns fullkomligt hopplöst kan Gud hjälpa, öppna vägar, skapa mening.
Många gånger betyder det att vi måste ge upp våra egna förväntningar. Guds barmhärtighet är verkligen ny varje morgon – och för att ta emot den måste vi vara beredda att acceptera förvandlingen, förnyelsen. Gud hjälper oss inte alltid som vi tänker att vi ska bli hjälpta och Guds kärlek bekräftar inte alltid våra förutfattade meningar om vem Gud är, vem vi själva är eller vad livet är. Inte sällan säger Gud: Kom följ mig, och leder oss in i det okända.
I dagens episteltext får vi vara med om ett sådant ögonblick i den kristna kyrkans historia. Den romerska soldaten Cornelius har av en gudomlig röst förts till Petrus, och i mötet med Cornelius inser Petrus och de kristna att dopets gåva inte är förbehållen enbart judar, att Jesus kommit för alla människor och att kyrkan, det nya förbundet genom hans blod, är ett förbund som räcks åt hela mänskligheten.
Denna på ett sätt obetydliga händelse – vem skulle då kunna ana att en romersk soldats omvändelse till kristen tro skulle betyda något för människor tvåtusen år senare – utgör i själva verket ett avgörande ögonblick i den kristna och i den mänskliga historien. Det är ett Guds kairos då Guds rike blir synligt i världen. Det är ett avgörande exempel på hur Gud handlar: Se jag gör allting nytt. Om du vill följa mig måste du bryta upp från det gamla och invanda, lämna dina egna förutfattade meningar och öppna dig för en större och mer oväntad verklighet. Kärnan i detta Guds handlande är att Gud återupprättar människor och ger dem syndernas förlåtelse, löser dem ur allt som binder dem.
I dagens evangelium från Johannesevangeliet får vi möta Jesus just när han har drivit ut månglarna ur templet. Den heliga platsen har blivit en plats för kommers och maktutövning. Platsen som skulle föra människor samman med den Gud som kallar oss till uppbrott och förvandling har blivit en plats där den rådande ordningen bevaras. Platsen som skulle ge frihet och upprättelse har blivit en plats som binder. Det är mot detta Jesus vänder sig.
För dem som betraktade vad som hände kunde Jesu agerande tolkas på olika sätt. Förstås fanns det de som helt enkelt bara kände sig hotade och upprörda över denna upprorsmakare. Men även bland de som gillade vad de såg kunde tolkningarna säkert gå isär. För en del av dem som själva kände missnöje med den rådande ordningen var det säkert just revolten, protesten mot överheten, som väckte ett gensvar. För dem skulle Jesus lätt kunna bli den sedan länge efterlängtade ledaren som reste upprorsfanan. Men de såg kanske inte vem Jesus var bortom det de hoppades att han skulle vara.
Kanske det är därför evangeliet säger att de tecken Jesus gjorde ledde till att många kom till tro på hans namn. Men själv anförtror han sig inte till dem. Han gör inte, som han ofta gör med sina egna lärjungar, att han ger dem särskild undervisning och upplyser dem om den djupare innebörden i sitt handlande. Han vet vad vi har för avsikter, om vi vill få våra egna önskningar infriade eller om vi vill följa honom på förvandlingens väg. ”Han känner oss alla och behöver ”inte höra någon vittna om människan. Han visste redan av sig själv vad som fanns i människan”, som det står i evangeliet
För dem som lyssnat till honom, och vandrat med honom, som blivit konfunderade av honom och tvingats omvärdera sina egna förväntningar blev Jesu angrepp mot månglarna i templet ett vittnesbörd om den Gud som gör allting nytt – som kallar oss ut i ökenvandringens förvandling och förnyelse. För oss som vill gå med honom blir det ett underbart löfte att veta att han känner oss helt och fullt, i vår svaghet och i vår djupaste längtan. Han vet vad vi behöver och han låter Guds nåd och barmhärtighet strömma in i våra liv.
Därför får vi gå in i det nya året i Jesu namn.
O Gud låt oss få ta oss an detta nya år med alt vad det rymmer av hopp och oro, av förväntan och missmod, av möten och gemenskap, ensamhet och nöd – inte i våra egna namn, utan i Jesu namn. Låt oss få be över detta år:
Låt ditt namn bli ärat – inte mitt.
Låt ditt rike komma – inte mitt.
Låt din vilja ske – inte min.
Så får vi stiga in i det nya året och leva meningsfullt, genom att ge våra liv åt det som är större än oss. I trygg förvissning om att våra liv vilar i Guds händer – vars trofasta nåd och kärlek aldrig tar slut utan är vår arvedel i dag, i morgon och i all evighet. Amen.