Hoppets pilgrimer Nyhetsbrev juni 2025

Hoppets pilgrimer – tid för Guds fred

Hoppets pilgrimer är ett initiativ för att lyfta pilgrimstanken i Norden. Vi vill, med historien som grund, verka för en pilgrimsrörelse som söker enhet, gemenskap och ett delat hopp.

Vi vill börja i det som för oss samman. Just nu är vi mitt i ett ekumeniskt firande. Kristna över hela världen högtidlighåller det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea år 325. Katolska kyrkan firar jubelår och hundratusentals pilgrimer besöker under året Rom. I Sverige firas hundraårsminnet av det ekumeniska Stockholmsmötet 1925. Det firandet har fått temat Guds fred – vilket också fått bli årets tema för vårt initiativ Hoppets pilgrimer. Att gå samman för fred är en nödvändig utgångspunkt för att bevara hoppet i vår tid – och att inspirera till det är en viktig uppgift för pilgrimsrörelsen.

Månatliga nyhetsbrev

Varje månad under kommande fem år kommer vi att publicera ett nyhetsbrev. Detta är det första. Nyhetsbreven vill erbjuda inspiration åt alla som är intresserade.

Nyhetsbreven kommer att finnas tillgängliga på vår websida för hoppets pilgrimer.  De kommer stegvis att utvecklas och finna sin form.

500 år av reformation – 250 år av katolsk närvaro

Detta första nyhetsbrev berättar lite om en del av bakgrunden till satsningen Hoppets pilgrimer.

Under våren firades i Stralsund 500-årsminnet av reformationen och 250-årsminnet av den första katolska församlingen på svensk mark efter reformationen. En grupp svenskar hade glädjen att få fira detta tillsammans med det lokala ekumeniska pilgrimsnätverket med tyska katoliker och protestanter i en gemensam högtid med Mariavallfart och högtidsgudstjänst. Vi som var där var katoliker och protestanter från Lund och Stockholm.

Det finns en mångårig relation mellan Lund och Stralsund med tidigare gemensamma vandringar och en Birgittaled som förbinder Tyskland och Skåne.

På bönsöndagen fick Magnus Malmgren, pilgrimspräst i Lund, hålla i predikan, och temat för predikan kom att bli just vår kallelse att vara ”hoppets pilgrimer” förenade i Kristus och i bön för kyrkans enhet och världens fred.

Vi vill gärna göra reklam för Katolskt magasin som i nästa nummer också kommer ha ett inslag om resan. Utkommer den 30 juni.

På sätt och vis var denna resa en av startpunkterna för vårt ekumeniska initiativ ”hoppets pilgrimer”, och därför känns det bra att det första nyhetsbrevet får innehålla denna predikan.

Predikan Stralsund – den gode herden

Himmelske Fader, låt den tro du har gett oss
genom din Son Jesus Kristus, vår broder,
och den kärlekens låga du tänt i våra hjärtan
genom den helige Ande
väcka det saliga hoppet till liv i oss –
hoppet om ditt Rikes ankomst.
Låt din nåd omskapa oss, så att vi outtröttligt medverkar
till att ditt evangelium når alla människor.
Låt det inifrån förvandla både din mänsklighet
och hela kosmos och ge alla säker visshet
om en ny himmel och en ny jord
där ondskans alla makter är besegrade
och din härlighet strålar för evigt.
Som hoppets pilgrimer ber vi dig:
låt den nåd du skänker under detta jubelår
väcka längtan i oss efter himlens alla skatter.
Låt så alla få del av Frälsarens nåd och frid –
alla människor, över hela jorden.

För jubelåret 2025 har den katolska kyrkan valt temat ”Hoppets pilgrimer”, och bönen som vi just har bett är påve Franciskus bön inför Jubelåret. Idag får vi tillsammans samlas som hoppets pilgrimer här i Stralsund.

För 250 år sedan invigdes här i Stralsund den första katolska kyrkan på svensk mark efter reformationen. Det är en betydelsefull händelse, inte bara här utan också för svenska katoliker och protestanter. Hur vi väljer att förstå betydelsen av detta historiska ögonblick beror på hur vi förstår sambandet mellan historien och vår egen tid – och vem vi själva är.

Relationen mellan Stralsund och Sverige hör samman med krig och fred. Stralsund blev svenskt genom den Västfaliska freden 1648 och upphörde att vara svenskt efter Napoleonkrigen 1815. Också i vår tid präglas världen och Europa av krig och konflikt.

Att vara hoppets och fredens pilgrimer här och nu – det är vår kallelse som kristna. Att mitt i världens brustenhet och främlingskap följa Jesus. På den vägen lär vi känna kärleken. Vi får upptäcka vem vi själva är och vem vi är ämnade att vara. Men vi får också möta varandra, dela varandras bördor och växa i den gemenskap och samhörighet som har Kristus som grund.

Ett gott exempel på en sådan gränsöverskridande gemenskap är det ekumeniska pilgrimsinitiativet här i Vorpommern och även den kontakt som etablerats över Östersjön med Lunds Domkyrka. Det är därför med stor glädje och tacksamhet vi från Sverige får vara här och bekräfta denna vår gemenskap med er.

I dagens evangelium talar Jesus om sig själv som den gode herden, han som ger sitt liv för fåren.  Men Jesus använder också bilden av den gode herden för att visa på det ansvar som faller på dem som följer honom. Det gäller Petrus som tre gånger i följd fick det uppdraget: ”Var en herde för mina får”. Men det gäller ytterst sett oss alla: Vi är alla hans lärjungar och medarbetare.

Vi har alla uppgiften att i våra liv efterlikna den gode herden. Den gode herden är den vars röst fåren känner. Den som talar på Kristi uppdrag kan kännas igen därför att hans ord skänker tillit och hopp.

Att efterlikna den goda herden handlar inte bara om vad vi gör. Det handlar än mer om att vara öppen för och förankrade i den verklighet som kärleken låter oss ana, den verklighet – så mycket större än oss själva – som vi så ofta tycks vara oförmögna att se, men som Kristus ständigt håller fram inför oss.

Vi kan synliggöra den verkligheten genom våra ofullkomliga försök att steg för steg leva i det hopp som Kristus räcker oss. Varje strävan mot det goda pekar bortom sig själv till det som är större, till det godas oerhörda möjlighet. Vår medmänsklighet gläntar på dörren till Guds rike där kärleken slutgiltigt segrar över hatet, där livet segrar över döden, där hoppet fullbordas och allt tvivel är borta.

Det är svårt att inte tänka på påve Franciskus när vi talar om det goda  herdeskapet. Genom genom sin ödmjukhet, öppenhet och respekt för människor har han skänkt hopp åt världen och visat på vad kyrkan kan och borde vara – och kristna förenas just nu i tacksamhet över den rika gåva som kyrkan fått ta emot genom honom.

Min vän Br. Pierre-André Mauduit OP. Superior för dominikanerna i Lund uttrycker detta i en bön:

Herre Jesus Kristus,
du satt en gång vid elden vid Galileiska sjön
och frågade din tjänare Petrus: “Älskar du mig?” –
så kallade du honom att valla dina får och följa dig,
också dit han inte själv hade valt att gå.
Vi tackar dig i dag för din tjänare påven Franciskus,
som i vår tid bar Petrus’ kallelse
med ödmjukhet, mod och kärlek.
Du vet att han älskade dig.
Du känner hans hjärtas bön för fred, för de fattiga,
för jorden och för enhet bland dina lärjungar.
Ta nu emot honom i ditt rike,
där varje tår torkas bort
och varje splittring blir helad i ditt ljus.
Herre, låt det arbete han burit för kyrkans enhet
fortsätta bära frukt genom dem han rörde vid.
Ge oss samma längtan att överskrida murar,
att tala sant i kärlek och vandra mot den dag
då alla dina får blir en hjord under en herde.
Som han en gång följde dig i livets tjänst,
så må han nu få vila i frid och uppstå i härlighet.
Genom dig, Kristus, vår Herde och Herre,
nu och i evighet.

Påve Franciskus har skänkt hopp åt en värld som förtvivlat ropar efter något att hoppas på. I sin predikan på påskdagen, strax före sin bortgång, sade han: ”Jesu uppståndelse är verkligen grunden för vårt hopp. För i ljuset av denna händelse är hoppet inte längre en illusion. Tack vare Kristus – korsfäst och uppstånden från de döda – sviker oss inte hoppet. Spes non confundit! Hoppet är ingen undanflykt, utan en utmaning: det bedrar oss inte, utan stärker oss!” I denna tro får vi alla hämta kraft.

I domkyrkan i Lund har vi, med tacksamhet bevarat minnet av påve Franciskus besök i samband med reformationens 500-årsfirande år 2016, då våra båda kyrkor, den romersk katolska och den evangelisk lutherska, uttryckte sin önskan att vara hoppets pilgrimer, genom att tillsammans vandra från konflikt till gemenskap. Det har blivit vår grund, vår vardag och vår kallelse.

Vilken glädje att få utbrista ”Herren är min herde!” Den 23 psalmen lyfter på ett underbart sätt fram det beskydd vi får genom att ha Herren som vår herde. Men psalmen är också ett rop mitt i en tillvaro av utsatthet och fara. Vi känner igen oss i fåren och kan identifiera oss med dem därför att också vi färdas genom öde landskap där rovdjur och tjuvar hotar. Vi får ta till oss psaltarens ord som våra egna i förtröstan på den gode herde vars röst vi känner.

Med broder Matthew av Taizé får vi be:

Trofaste Pilgrimsgud, du som alltid går före oss. Var med oss när vi bryter upp för att färdas, med våra fötter, med våra böner och tankar, på fredens pilgrimsväg. Var vi än befinner oss, på stigar, i kyrkor eller i varandras hem, möter du oss genom de vittnesbörd vi hör. Öppna våra hjärtan så att vi kan höra ropet från alla som lider, alla som drabbas av krig och konflikter. Sänd din Helige Ande att slå följe med oss och påminn oss om att det är din Son, Jesus Kristus, som är vår fred. Genom honom välsignar du oss alltid. Gör oss så till fredens pilgrimer.

Amen