Palmsöndagen

Vägen till korset

Jesaja 50:5-I0  Romarbrevet 5:I-5  Lukasevangeliet I9:28-40

Många gånger förmår vi bara betrakta verkligheten utifrån ett perspektiv, trots att det nästan alltid går att se på samma verklighet från flera olika synvinklar. I nya testamentet finns det många exempel på hur vi ställs inför en verklighet om vilken vi måste säga: Det är så här... men det är också så här... Guds rike är nära, men vi väntar ännu på det. Kristus har segrat över död och lidande, men han lider ännu med oss. Vi har vunnit evigt liv genom honom, men vi befinner oss ännu i en värld präglad av lidande och död. Detta påminns vi om också i dagens text.

På något sätt, som jag inte är alldeles säker på att jag kan sätta ord på, hänger detta också samman med ett annat exempel på hur vi ibland kan ha svårt att se saker från två perspektiv samtidigt. Jag tänker på det som vi ser hända i dagens text. En grupp pilgrimer vandrar upp till Jerusalem, rider in i staden, på väg mot templet och påskhögtiden. Tillsammans med dem är den som människor i generationer har väntat på som sin befriare: Herrens Messias, och folket tar emot honom med glädjerop: Hosianna i höjden. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.

Denna händelse kan tolkas både utifrån Jesu synvinkel och utifrån den välkomnande folkskarans perspektiv - men varken det ena eller det andra av dessa perspektiv ger oss hela bilden. Att komma fram till Jerusalem denna påsk är själva målet för hela Jesu verksamhet, han går mot den fullbordan som hela hans jordiska liv varit inriktad på. Men att Jesus skall komma inridande till staden denna dag är samtidigt hela syftet med att staden Jerusalem existerar, sett utifrån ett kristet frälsningshistoriskt perspektiv. Gud skapade denna stad och lät Israel bygga templet där för att detta skulle kunna hända. I århundraden hade staden väntat på att den skulle komma, för vilken hela denna plats skapats.

Varje gång en pilgrim kommer till en kyrka bär hon en påminnelse med sig om Jesus som kommer till Jerusalem. Kristus vandrar ju med pilgrimen och vi får välkomna henne som en Kristusrepresentant, en som påminner oss om att Gud själv möter oss som en främling, en hemlig ängel, när vi välkomnar vår medmänniska. Den som väntat i kyrkporten på en grupp pilgrimer kan ofta känna detta: I den där förväntan och otåligheten som vi känner finns det något som inte har att göra med bara önskan att få möta dessa enskilda, specifika personer, utan om att själva kyrkan, själva huset, från början varit ämnat för just detta, att välkomna sådana pilgrimer, ja, att kyrkobyggnaden blir vad den är tänkt att vara genom att välkomna dem. Kyrkan är pilgrimernas hus och vi kan alla upptäcka att vi är pilgrimer när vi kommer dit. Därför kan pilgrimerna visa oss som välkomnar dem vad som ligger fördolt i den kyrkobyggnad som vi vårdar och älskar som vår egen: Den är en plats att längta till, en plats som ropar efter de som söker Gud, en plats att komma hem till.

Att vara en pilgrim är att vara en gäst och främling i världen - det är vad ordet bokstavligen betyder - men det är också att vara på väg hem. Hem till Gud. Hem till ett livssammanhang där våra liv har mening och sammanhang. Hem till en välkomnande gästfrihet, till en öppen dörr, till en plats där ljusen brinner på altaret. När vi närmar oss en kyrka och klockorna börjar ringa för att välkomna oss redan långt innan vi kommer fram då grips vi ofta av en stark känsla av allt detta, det berör oss på djupet, ibland kan det vara svårt att hålla tårarna tillbaka: Vi är väntade, efterlängtade.

Så är det i varje pilgrimsvälkomnande, pilgrimen som kommer bär ett glädjebud med sig till den som väntar på henne, och den som väntar överlämnar ett glädjebud till den som kommer. Mötet är lika stort för båda.

Jag tror att detta kan vara en viktig påminnelse om att vi ibland blir blinda för verkligheten därför att vi ser allt så ensidigt individuellt. En pilgrimsvandring handlar inte bara om de som vandrar. Den handlar lika mycket om de som möter pilgrimen, de som välkomnar henne, de som ber för henne och de hon bär med sig i sina böner och tankar. Det är därför pilgrimsvandringen blir en bild för livet. Pilgrimsvandring är en gemenskapshandling, en kollektiv händelse, ett uttryck för något som bara kan förstås inom ramen för en samhörighet.

Så också när Jesus rider in i Jerusalem. Vi som väntar vid porten för att välkomna honom och vi som vandrar med honom är alla delaktiga i ett skeende som får sin mening just därför att vi alla är delaktiga i en gemenskapshandling, en kollektiv händelse. Vi som idag tar emot Jesus när han, genom evangelietexten och genom vår tro, vårt hopp och våra böner, kommer ridande till oss är delaktiga i en händelse som får sin mening lika mycket därför att han är där och därför att vi är där.

Jesus, han som fanns till hos Gud som Guds eviga ord redan innan skapelsen blev till har alltid varit på väg till denna stund då han rider in i Jerusalem, liksom till denna stund då han idag rider in i vår trasiga, brustna verklighet, hit till oss som välkomnar honom denna palmsöndag. Vi har också varit bestämda och kallade, redan innan vi formades i moderlivet, för att vara här och möta honom. Och i detta möte blir det tydligt vem vi är, vad vi alltid varit och vad vi skapats för att bli i detta möte. Ja, det är verkligen som Jesus säger i dagens evangelium: Om vi teg. Om vi inte öppnade våra hjärtan och själar mot denne som våra hjärtan och själar längtat efter i all evighet, om vi inte brustit ut i jublande hosiannarop när han kom ridande in till oss - då skulle stenarna ropa.

Jesus rider in till staden som från evighet väntat på att få välkomna honom. Men vi vet att han också rider in till staden där han ska förkastas, dömas, dödas. Hosiannaropen skall tystna. Andra rop skall höras: korsfäst, korsfäst, så skall de ropa. Sedan kommer glåporden och övergivenheten, de bortvända blickarna, när Jesus förs genom staden mot Golgata, platsen utanför stadens murar, där korset väntar honom.

Så påminns vi på nytt om att verkligheten har denna dubbelhet av både liv och död, smärta och glädje, hopp och förtvivlan. Främlingen och gästen blir alltför ofta misstrodd, bortjagad och förföljd. Alltför ofta möts hon av stängda dörrar, stängda gränser, höga murar, bortvända blickar, glåpord. Främlingen kan i sin egen kropp få erfara innebörden i orden från johannesevangeliet: Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Främlingen som bankar på en dörr, i tron på att möta en medmänniskas blick, en välkomnande röst, en utsträckt hand, en plats att få söka vila, värme och näring, men i stället möts av tystnad - hon vet vad det betyder. Där vi upphör att vara medmänniskor, där gästfriheten har upphört, där finns bara främlingskapets kyla. Där är vi alla ensamma. 

Herrens hus står för något annat. Det är en helig plats, en mötesplats, i ordets djupaste mening, en plats där främlingskapet bryts. Profeten Jesaja vittnar om att ingen främling skall avvisas från Herrens hus, de skall få frambära sina offer, fira högtiderna och tacka Gud, eftersom Gud är en Gud för alla folk. Han skall samla alla skingrade. Inför Gud förenas vi till en mänsklighet. Att bjuda in en medmänniska i gemenskapen, att erbjuda henne gästfrihet och värme, är det som gör oss mänskliga. Jesus påminner oss om detta: Jag var hungrig, jag var sjuk, jag var fängslad - vad gjorde ni? Tog ni er an mig? Brydde ni er inte? I Johannesprologen ges löftet att de som tar emot honom ska räknas till Guds barn. I Efesierbrevet talar Paulus om denna gemenskap: Ni som var långt borta, skilda från Gud, utanför gemenskapen har genom honom kommit nära, in i gemenskapen med Gud genom Kristus: Därför har vi del i hans fred, vi är inte längre främlingar, murarna är nerrivna, fiendskapen är övervunnen. 

Hemma i min lägenhet, på min köksvägg, hänger en ikon som jag införskaffade under den så kallade flyktingkrisen för några år sedan. Ikonen kallas Christ of Maryknoll och föreställer Kristus stående bakom ett taggtrådsstängsel med blicken riktad mot betraktaren. Broder Robert Lenz som skrivit ikonen framhåller att en poäng med den är att vi inte säkert kan veta om Jesus befinner sig utanför stängslet och ser in på oss som befinner oss innanför, eller om han står innanför stängslet tillsammans med oss och ser ut på dem som befinner sig därute, på andra sidan. kanske är han båda. kanske är han i bådas blick. Kanske kan vi finna honom både i den vars blick vi möter genom stängslet, och i oss själva, när vi vågar rikta blicken ut mot dem som tvingas leva där, i utanförskapet, fattigdomen, hemlösheten, flyktinglägren. Kristus är det som förenar oss - han är den som möter oss i den delade erfarenheten, när pilgrimen välkomnas, i den samhörighet som vi kan kalla medmänsklighet, solidaritet, gästfrihet - eller helt enkelt kärlek.

Porten som Jesus passerar genom, när han rider in i det ockuperade Jerusalem och när han idag rider in i våra iv, leder till det mötet. Att följa honom genom den porten är att följa honom in i vår sanna mänsklighet, till den plats där vi hör hemma. Vi får be om att få träda genom den med psalmistens ord:

Öppna för mig rättfärdighetens portar,

jag vill gå in och tacka Herren.

Här är Herrens port,

här får hans trogna gå in.

Jag tackar dig för att du hörde min bön,

och blev min räddning.

Stenen som husbyggarna ratade

har blivit en hörnsten.

Detta är Herrens verk,

det står för våra ögon som ett under.

Detta är dagen då herren grep in,

låt oss jubla och vara glada.