Kristus är uppstånden

Hosea 6:1-3  Apostlagärningarna 3:14-16 Lukas 24:1-12

En pilgrimsvandring är en berättelse gestaltad med fötterna. En pilgrimsväg är en berättelse som vi delar med varandra. Andra har vandrat före oss. Många fötter har trampat upp en stig för oss att följa. I pilgrimsvägens berättelse blir vi själva direkt involverade. Vår egen livsberättelse flätas samman med den stora berättelsen om evangeliet som sprids från plats till plats, genom dem som vandrat före oss och burit vittnesbörd om uppståndelsen: missionärer och sökare, helgon och botgörare, kungar och tiggare. I dagens evangelium får vi följa några av dessa, de båda kvinnorna som berättar för lärjungarna om den tomma graven de just varit vid.

Med sina ord och tankar, genom de samtal de fört och de böner de bett, genom de vägar de vandrat, de måltider de delat, den gästfrihet de mött och det goda de uträttat, genom den smärta och kamp de fått känna, den glädje och samhörighet de fått dela, det hopp och den vanmakt de fått leva med, har kristna i alla tider synliggjort och levandegjort evangeliet i den konkreta värld som vi lever i. När vi i dag vandrar till platser som är förknippade med dem som gått före oss, till katedralen i Santiago de Compostela, Peterskyrkan i Rom, Klosterkyrkan i Vadstena eller domkyrkan i Nidaros, då blir vi delaktiga i samma berättelse som de som gått den vägen före oss – den som för oss tillbaka till Jesus Kristus. Vi blir delaktiga i den händelse som dagens texter talar om, berättelsen om den längsta pilgrimsfärden av dem alla, resan som går genom dödens långfredagsnatt till uppståndelsens påskmorgon och livets seger.

En pilgrimsvandring är en berättelse gestaltad med fötterna. Detta tycker jag är en spännande tanke. Berättelser skiljer sig ofta från det verkliga livet i det att de har en genomtänkt uppbyggnad. De vill förmedla ett särskilt budskap, de har en dramaturgisk struktur, en plott. När vi lyssnat till en berättelse kan vi ofta svara på frågan: vad handlade den om. Mer sällan så med livet. Hur ofta kan vi verkligen hävda att vi vet vad livet egentligen handlar om? Hur ofta kan vi se någon tydlig dramaturgisk linje i våra egna liv? Det kan väl snarare tyckas som om livet mest består av slumpartade och oförutsägbara händelser, men kanske är det så att vi just i pilgrimsvandringen kan komma i kontakt med den dramaturgiska linje som ändå, på något fördolt sätt, finns i våra liv?

Det är förstås så att berättelser också har mycket gemensamt med det verkliga livet. Det är ju därför vi bryr oss om att lyssna till dem. De återspeglar en verklighet som vi kan känna igen oss i. Detta hänger samman med att vi skapar mening i tillvaron genom att tala om den, genom att berätta om den, genom att återberätta minnen och göra planer inför framtiden, och dessa berättelser formas ofta i bilder som anknyter till vandring och resa. Jag bröt upp därifrån och reste den vägen, jag kom dit och mötte den och den, så hände det och det förde mig dit, och när jag trodde jag var nära målet, då insåg jag att jag först måste resa via den och den vägen. Våra äldsta och mest ursprungliga historier har nästan alla karaktären av reseberättelser. Livet själv ser vi ofta som en resa från vagga till grav. Vår egen personliga utveckling beskriver vi som en resa. Sociala processer beskriver vi som gemensamma resor mot frihet, demokrati och fred. Vi kan ge hur många exempel som helst på detta.

Under de dagar då Jesus fängslades, dömdes och korsfästes, liksom när de höll sig undan efter korsfästelsen, upplevde Jesu lärjungarna säkert hur långt avståndet mellan berättelse och verklighet kan kännas. De hade vandrat med honom och satt sitt hopp till honom. De hade lyssnat till hans ord och skapat en förståelse av vem han var, vart de var på väg och vad som skulle komma. Nu hade berättelsen som de levde i slagits i spillror och de satt kvar i dem, förvirrade och rädda, oförmögna att skapa någon mening i något alls. Det hjälpte inte att Jesus redan på förhand hade försökt förbereda dem på vad som skulle hända. Kraften i den katastrof som drabbat dem kunde de inte värja sig från.

Det kan vara viktigt att komma ihåg hur svårt det var för de första lärjungarna att ta emot budskapet om Jesu uppståndelse. De ville inte tro på kvinnorna. De kunde inte tro. Men Petrus springer till graven för att se med egna ögon om det är sant. Och där möter han den tomma graven. Där Jesus kropp hade legat fanns bara den tomma linnesvepningen kvar.

Vi behöver berättelser för att kunna leva. Våra berättelser låter oss synliggöra ett mönster som ger livet sammanhang och mening. De hjälper oss att foga samman de tillsynes fragmentariska och lösryckta bitarna i våra liv till något som ger mening och sammanhang. De lägger en tolkningsram över tillvaron, så att vi kan orientera oss i den och leva med mål och riktning. Berättelsen är mimetisk; efterliknande, avbildande. Den återger världen på ett sätt som gör den begriplig – och den erbjuder därigenom oss att göra världen och oss själva begripliga.

Men den gör mycket mer än detta. Berättelsen visar på det meningsfullas möjlighet, och låter oss ana att denna möjlighet är outtömlig. Varje berättelse låter oss förstå att livet är fyllt av berättelser, att det alltid finns nya lager av mening att upptäcka, nya erfarenheter att dela och spegla sig i, nya livsvärldar att utforska och berikas av. Att gå in i berättelsens verklighet är att gå in i en värld där vi ständigt kan omvandlas i mötet med det andra. Berättelsen är poetisk, den frambringar den mening som inte skulle vara synlig utan den. Den låter oss ana att vi i vårt tänkande och talande inte bara reproducerar världen omkring oss. Den frambringas genom oss, genom att framträda som något som berör oss. Ja, världen träder fram i tilltalet, i det relationella – genom att världen berör oss och genom att vi berör världen. Vi är skapande varelser – som i vårt skapande återspeglar det stora mysteriet, tillvarons grund i Skaparen.

Varför är detta betydelsefullt när vi försöker förstå påskdagens evangelium? Jo, därför att detta utgör centrum i hela den berättelse som talar om att Jesus lever! Gud har i Jesus Kristus stigit ner i världen. Han har dött på korset – för vår skull. Han har uppstått från de döda – för att vi skall leva. Han har uppstigit till himmelen – för att bereda väg för oss. I dagens evangelium finns han närvarande som en frånvaro. Genom graven som är tom. Denna tomhet, denna frånvaro, uppfyller hela verkligheten med en ny mening. I århundraden har denna berättelse gestaltats i den kristna gemenskapen i påskens liturgi, liksom den har kommit till uttryck i nattvardens och dopets sakrament. Som kristna får vi ständigt påminnelser om att vi är kallade att leva i detta påskens mönster. Vi får dö och uppstå med Kristus.

Detta livsmönster formas, enligt kristen tradition, av åminnelse och tacksägelse, eller för att ännu en gång använda grekiska begrepp: anamnesis och eukaristia. Åminnelsen kan vi knyta samman med det mimetiska i berättelsen, våra liv kan återspegla och efterlikna det som sker i påskens drama. Vi är delaktiga i det därför att Kristus är delaktig i våra liv. Då och nu, där och här, knyts samman i ett. Vi dör med honom. Han uppstår i oss. Tacksägelsen kan kopplas till det poetiska i berättelsen. Berättelsen visar hur Gud låter världen träda fram i förklarat och försonat ljus ur gravens mörker, det fragmentariserade, meningslösa, alienerade livet pånyttföds i påskens glädje. Viljan till liv, till mening, till gemenskap träder fram som den kraft som övervinner allt. Vi dör med Kristus. Han uppstår i oss.

För mig som kristen är det denna berättelse som alla andra berättelser i någon mening mynnar ut i. Varje berättelse är i sista hand förbunden med den, eftersom Kristi seger över döden utgör den vändpunkt genom vilken världen i grunden har förändrats. Det är därför min egen livsberättelse kan flätas samman med denna kosmiska berättelse när jag pilgrimsvandrar. Och eftersom pilgrimsvandringen är en berättelse som berättas med våra fötter finns denna kosmiska berättelse närvarande i varje steg. Liksom påskens evangelium är central därför att den talar om den vändpunkt där världen förvandlas i Kristi seger över döden, så finns det som regel en vändpunkt också i pilgrimsvandringen, en punkt där vi kommer till insikt om vad det är vi söker och når fram till det som är det egentliga, inre målet för vår vandring. Där vi står ansikte mot ansikte med Gud själv.

Fram till dess att vi når den punkten är vår vandring mer uppbrott än hemkomst, mer kors än uppståndelse, den handlar mer om vad vi lämnar bakom oss än vad vi är på väg emot. Där, vid den punkten kommer vi till oss själva, där kan vi ana att vi kan röra oss mot något som vi kan beskriva som bestämmelse. Detta är den vändpunkt som i kristet språk kallas för omvändelse, metanoia.

I Aristoteles poetik talas det om en berättelses peripeti, den plötsliga vändpunkt eller förändring som äger rum då historien tar en oväntad riktning. Plötsligt händer något som förändrar allt, lyckan vänder, vägen byter riktning, dolda sammanhang uppenbaras som gör att allt måste ses i ett nytt ljus. I många fall sammanfaller detta med en annan viktig komponent i berättandet: anagnorisis, som betyder igenkänning eller upptäckt. Det avser det ögonblick då en karaktär upptäcker sanningen om sig själv, en annan person eller en avgörande situation. Det kan också betecknas med det grekiska ordet epifania, uppenbarelse. Den igenkänning som äger rum vid berättelsens vändpunkt avser också den identifikation som där kan ske mellan berättelsens gestalter och den som lyssnar till den. I denna vändpunkt uppstår ett slags resonans mellan den som lyssnar och det som berättas. Vi känner igen oss.

Denna vändpunkt är helt avgörande. I evangeliet är det förstås döden och uppståndelsen som utgör denna vändpunkt. Här sammanfaller mimesis och poiesis, berättelsens återgivande och meningsskapande egenskaper, därför att den vändpunkt som sker i berättelsen också sker i oss och ger oss en ny förståelse av vem vi själva är och vad livet är. Här sammanfaller anamnesis och eukaristia, berättelsens funktion som åminnelse och tacksägelse, därför att minnet av Kristi uppståndelse blir till ett befriande löftesord som förvandlar våra liv. Detta är två olika sätt att beskriva samma sak, dels utifrån hur berättelsen verkar och dels utifrån hur vi i kyrkans liv gestaltar detta. Det är två perspektiv som hör nära samman eftersom kyrkans liv formas av dess berättelse och berättelsen formas av den kristna gemenskapens liv. Vi lever i berättelsen och berättelsen lever i oss.

Anagnorisis, igenkänning, upptäckt eller självinsikt – eller om vi använder den kristna trons språk, metanoia eller omvändelse, kan leda till olika konsekvenser. I de grekiska tragedierna upptäcker berättelsens gestalter sanningen för sent, vilket leder till att de ställs inför ofrånkomligt lidande och sorg. Om vi låter vårt eget uppvaknande tolkas i ljuset av berättelsen om den kosmiska vändpunkt som Jesu seger över döden utgör så innebär det att detta uppvaknande aldrig kan vara tragiskt. Det är aldrig för sent för sanningen att segra, för livet att triumfera, för hoppet att infrias. Det har redan hänt. Däremot är vårt uppvaknande förknippat med förvandling, och därför både smärtsamt och livgivande.

Uppvaknandet kan leda till insikten att ingenting var som vi trodde, att vi inte var dem vi föreställde oss att vi var, att verklighetens ”annanhet” blir tydlig. Tillvaron kan framstå som oförutsägbar, okänd och främmande. Vårt djupa existentiella främlingskap kan uppenbaras. Men uppvaknandet kan också vara förlösande och öppna nya vägar, skapa nya möjligheter, leda till försoning och helande och en djupare självinsikt. Den kan leda till att vår existentiella hemlöshet bryts, när vi hittar en ny känsla av riktning, sammanhang och mening. Jag tror att ett verkligt andligt uppvaknande alltid är båda delar. Att på djupet ta till sig den vändpunkt som påskens evangelium talar om, som en vändpunkt i mig själv, innebär att jag gör mig mottaglig för en förvandling som både innebär smärta och sorg och jublande glädje och frid.

Pilgrimsvandringen rymmer båda dessa sidor. Där finns både divina compunctio, hjärtats heliga förkrosselse, och amor peregrinationis, pilgrimskapets vandrande kärlek. Där finns den djupa existentiella sorg som drabbar oss när våra hjärtan genomborras av Guds nåd och får oss att inse vår egen gudsbortvändhet – men där finns också den kärlek till livet som får sin näring ur samma gudomliga nåd. Inför Gud står vi fullständigt nakna, vi kan inte gömma oss – men vi möter inte avvisande utan en öppen famn.

Påskens evangelium berättar om denna förvandlande, livgivande och befriande nåd. Därför får vi be med profeten Hosea:

Kom låt oss vända tillbaka till Herren!
Han rev och han skall läka oss,
han slog och han skall förbinda oss,
han ger oss liv efter två dagar,
på den tredje reser han oss upp,
så att vi får leva inför honom.
Låt oss lära känna honom,
låt oss sträva efter kunskap om Herren.
Så visst som gryningen skall han träda fram,
han skall komma till oss som ett regn,
ett vårregn som vattnar jorden.

Gud är den som genom Kristus ger oss nytt liv. Vi får, liksom Petrus, bära vittnesbörd om det. När världen förnekar Kristus. När människorna dödar honom som visar vägen till livet. Då kan vi finna styrka i tron på honom, och våga stå upp för att förkunna livets seger. Det är vad påskens evangelium uppmanar oss till. Vi kan inte ta emot det utan att beröras, utan att förändras. I Aristoteles poetik talas det om katharsis, det vill säga den rening eller befrielse en berättelse kan skapa i den som lyssnar. Det är också vad påskens berättelse ger oss. Evangeliet ger oss detta genom att låta oss möta honom som kommer till oss i och genom berättelsen – men därmed blir Aristoteles ord giltiga även i detta fall. I berättelsen får vi vandra med Kristus på lidandets väg, till korset och graven, och in i det nya livet. Berättelsen om hans lidande och död blir också berättelsen om vår utsatthet och hopp om räddning. Vi får slå följe med honom på hans pilgrimsfärd. Han slår också följe med oss på vår färd och vandrar med oss. De känslor av medlidande och sorg, rädsla och osäkerhet, hopp och tillit som berättelsen väcker speglar våra egna erfarenheter och hjälper oss att bearbeta och komma till rätta med de trauman och förluster vi själva bär på. Så kan vi i påskens berättelse finna både inre frid, klarhet, hopp och förtröstan.