Genom död till liv
Andra Moseboken 12:21-28 Kolosserbrevet 2:6-15 Lukasevangeliet 23:55-24:12
Påsknattens gammaltestamentliga läsning berättar för oss om hur Gud påbjuder att lammet skall offras i Egypten under den första påsken, när Gud kallar folket ut ur fångenskapen. Tanken på blodiga djuroffer kan kännas främmande och stötande för oss, och samtidigt har den en central betydelse för den symbolik som används för att beskriva vem Jesus är. Tänk bara på hur Johannes döparen pekar ut Jesus: Där är Guds lamm, han som tar bort världens synd. Det är ord som genom århundranden har använts vid kyrkans nattvardsfirande och format vår förståelse av vem Jesus är.
I 2 Moseboken berättas hur Gud föreskriver att varje familj ska hämta ett lamm och slakta det som påskoffer. Man ska ta en knippa isop och stryka lite av blodet från lammet på tvärbjälken och dörrposterna. Sedan får ingen lämna sina hus på hela natten, för döden, förgöraren, ska gå fram över landet och döda allt förstfött, men gå förbi de som strukit blodet från lammet på sina dörrar. Så skall israels folk räddas från undergång.
Lammets blod är tecknet på att Israels folk är skyddat från den straffdom som går över Egyptens land, men folket är inte skyddat därför att det är skuldfritt. Också Israels folk är underställt Guds straffdom och måste stå till svars. Alla de plågor som Gud sänt över Egyptens land har Gud hitintills räddat Israels folk från, men denna gång måste de offra ett lamm som försoningsoffer, för att Gud ska låta straffet gå dem förbi. Det oskyldiga lammet får, i en symbolisk mening, på ett ställföreträdande sätt, bära folkets straff.
Men lammet är inte bara ett försoningsoffer utan också ett måltidsoffer. När blodet strukits över dörrarna så ska köttet delas av alla i en gemensam måltid, tillsammans med osyrat bröd och bittra örter. Örterna har tolkats som en symbol för folkets umbäranden under slaveriet, och brödet är en symbol för det brådskande uppbrottet. Hela påskmåltiden ska ätas i den andan. Måltiden sker på natten. Gud säger: ”Vid måltiden ska ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är herrens påsk.”
Om något finns kvar av lammet när morgonen gryr så ska det brännas upp. Ingenting får lämnas kvar. Kanske ska vi förstå detta utifrån det stundande uppbrottet. Flykten ställer krav på en lätt packning. Det man lyckats bygga upp i Egypten måste överges. Lammet som offras omsätts i en gemenskapsmåltid som ger kraft och näring inför den stundande vandringen. Köttet fördelas rättvist mellan alla. Så påminns folket om att de är beroende av varandra och måste dela allt solidariskt, och förlita sig på att Gud ska bistå dem på vägen.
I texten får vi också höra att folket, när det kommit till det utlovade landet, ska fortsätta att frambära påskalammet som ett minne av hur Gud räddade folket från döden och förde det ut ur Egypten. På Jesu tid följdes detta påbud vid varje påskhögtid. Lammen offrades i templet, blodet skvättes över altaret, och sedan tog man lammet hem för att äta det under påskmåltiden. På så vis bevarades tanken på påskalammet både som försoningsoffer och som måltidsoffer. Genom lammets ställföreträdande död återupprättades folket inför Gud och denna återupprättelse kom sedan till uttryck i den delade måltidens gemenskapshandling.
Hos profeten Jesaja finner vi orden om Herrens lidande tjänare, han som ”var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån.” Denna Herrens lidande tjänare blir i den kristna traditionen en bild för Jesus. Vi får i apostlagärningarna läsa hur Filippos förklarar just detta bibelord för den etiopiske hovman som han möter när denne är på väg hem från sin pilgrimsfärd till Jerusalem.
Det är Jesus som Jesaja talar om när han säger: ”Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.” Han är Guds lamm. Därför gäller Jesajas ord honom när han säger: ”Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke?”
Men den lidande tjänaren är inte övergiven. Gud tar sig an honom. Också detta blir en parallell till Jesus: ”Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag ska ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.”
Jesus är påskalammet. Han är försoningsoffret och han är måltidsoffret, i honom finns upprättelsen och den återupprättade gemenskapen. Att vara med honom är att leva som Guds vandringsfolk, att bryta upp ur fångenskapen för att söka Guds rike. I 1 Petrusbrevet anspelas på detta. Kristus är vårt levande hopp, skriver Petrus: Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna. Sätt allt ert hopp till den nåd som kommer er till del när Jesus Kristus uppenbaras.”
Petrus uppmanar brevets mottagare: Lev ett heligt liv. ”Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. Han var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror. Genom honom tror ni på Gud, som har uppväckt honom från de döda och förhärligat honom, så att ni i er tro också kan hoppas på Gud.”
Och i 1 Korintierbrevet använder Paulus på liknande sätt påskens olika bilder för att uppmana de troende att bryta upp ur det gamla livet för förvandlas i Kristus: ”Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.”
I uppenbarelseboken blir bilden av Guds lamm en bild för den segrande Kristus, inför vilken de troende skall samlas i det himmelska Jerusalem. Inför lammet sjunger de en ny sång:
”Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungadöme åt vår Gud, till präster åt honom. Och de ska vara kungar på jorden.”
Ja, Uppenbarelseboken utmålar bilden av hur ”allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där” tillsammans frambär sin hyllning: ”Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet. Amen.”
Här ser vi framåt mot en verklighet vi bara kan ana, en verklighet där Guds rike omfamnar hela skapelsen och förvandlar den. Uppenbarelseboken utmålar det som inte kan beskrivas med ord, men som ändå är målet för hela skapelsen. Där är allt helat, befriat, fullbordat i Gud. Där har allt som står livets Gud emot blivit övervunnet – död och lidande, hat och förtryck. Där har upprorets makter slutgiltigt besegrats och alla tårar torkat bort från våra kinder.
Vi kan inte fullt ut föreställa oss ett sådant tillstånd. Vi lever ju i en värld där verkligheten ännu definieras av kampen mellan det som ger livet mening och det som bryter sönder livets mening. Ibland talas det om att det finns två sorters teologi, theologia viatorum, vägens teologi, pilgrimernas teologi, som talar om tron så som vi kan fatta den medan vi ännu är på väg, som en aning – något vi bara kan komma i närheten av genom att Gud låter oss möta honom i denna värld – och så vid sidan av det den teologi som hör himmelriket till, theologia beatorum, där vi ser Gud ansikte mot ansikte. Där ska vår kunskap om Gud vara fullkomlig som Guds kunskap om oss, som Paulus skriver, men ännu är vi inte där. Vi är på väg.
Därför måste också den kristna teologin, så länge den är en vägens teologi, också ha sin grund i korset, i Jesu lidande och död för världens skull, snarare än i betoningen av Guds härlighet och ära. Det är bara genom att vandra korsets väg med Kristus som vi kan få skåda in i uppståndelsens verklighet. Sanningen om denna verklighet kan vi bara ana därigenom att den så radikalt strider mot allt annat som vi tror oss veta. Så länge världen inte är fullkomligt pånyttfödd och helt igenom förvandlad, så länge vi själva befinner oss mitt i en kämpande plågad tillvaro, kan vi bara skåda Guds ära och härlighet på samma sätt som vi kan uppleva himmelriket, som en aning – som en uppenbarelse.
I natt när vi får följa kvinnorna till graven blir detta tydligt för oss. Genom gravens mörker lyser uppståndelsens ljus emot oss, som ett ofattbart faktum vi inte kan fatta med våra förstånd, utan bara gripa om med vår tro. Genom korsets nålsöga strålar himmelrikets ljus emot oss. Vi kan ana det i de sörjande kvinnornas förundran, i lärjungarnas misstro. Fast de fått veta att just detta skulle hände, kan deras tvivel kapitulera inför det som skett först i mötet med den uppståndne.
Så är det inte bara Jesus som måste dö på korset för att uppstå på den tredje dagen. Med honom dör hans lärjungar. Deras tro dör med honom. Deras hopp dör med honom. Men i mötet med den uppståndne föds de på nytt, och de är i grunden förvandlade. De har sett livet brytas sönder och åter bli helt, men det liv som brutits sönder och sedan återställts är inte detsamma som förut. Det har en djupare klang. En annan skönhet. Det rymmer en större helighet, en kärlek som omsluter allt. Det är den nya skapelsen. Så som vi kan känna den i våra egna kroppar. Som det som gått förlorat men återfunnits. Som det som var dött men fått nytt liv.
Mitt i brustenheten och smärtan lyser Guds härlighet emot oss som ljuset som tränger fram ur gravens mörker. Mitt i pilgrimskapets kamp, mitt i ökenvandringen, kan vi ana Guds omsorg och närhet. Vi är inte ensamma. Gud går före oss. Och vi är på väg in i Gud själv, in i härligheten hos Gud. Vi är på väg hem. Där inga tårar längre skall väta våra kinder.