Den heliga Anden
Jesaja 12 Apostlagärningarna 2:1-11 Johannesevangeliet 7:37-39
Dagens evangelium inleds med orden: ”På högtidens sista dag….” Går vi till Johannesevangeliet finner vi att det är lövhyddohögtiden, eller sukkot, som den kallas på hebreiska, som avses. Detta är en av judendomens stora pilgrimsfester då de som kunde, på Jesu tid, vallfärdade till Jerusalems tempel.
Bakgrunden till festen är en skördehögtid där folket tackade för gåvorna som jorden burit, och som man fått ta emot som välsignelse från Gud. Men som alla judiska högtider speglar den även det frälsningsdrama som beskrivs i andra Mosebok, och i detta fall särskilt Guds trofasthet och ledning under ökenfärden.
Det judiska nyåret infaller på hösten och inleds med tio dagars botgöring, med början på nyårsdagen, Yom Teruah, eller som den senare kom att kallas, Rosh Hashana. Båda namnen avser blåsandet i shofarhorn, vilket hör samman med denna högtid. Botgöringsperioden pågår fram till Yom kippur, den stora försoningsdagen, då Israels folk gör bot inför Gud. Det är dagar som präglas av botgöringsövningar, men också av insikten om att vara i Guds trofasta och kärleksfulla närhet, vilket gör att dessa dagar också präglas av glädje.
Men botgöringstiden slutar egentligen inte där utan med lövhyddohögtiden och inte minst dess avslutning som särskilt förknippas med Guds domslut, med nyskapelse och fullbordan. Det var då Jesus ställde sig upp och ropade de ord som vi får höra i dagens text: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten”. Det sätter orden i sitt sammanhang. Vi kommer till Gud som törstande, som de som söker bot och befrielse, som de som hungrar efter upprättelse, och i Kristus skall vi få ta emot det i överflödande mått. Ja, den som tror på honom ska finna att livets vatten ska strömma fram ur sitt eget inre.
Lövhyddohögtiden varar i sju dagar men följs av en åttonde högtidsdag. I gamla testamentet och på Jesu tid kallas denna dag Shemini atzeret, de som församlas på den åttonde dagen. Vi vet inte om det var denna dag som Johannes avsåg när han talade om högtidens sista dag, eller den föregående dagen, den som avlutade den egentliga lövhyddohögtidens sju dagarsperiod. Det har inte heller någon avgörande betydelse eftersom dessa dagars teman färgar av sig på varandra. De pekar framåt mot det som ska komma. Det ligger nära till hands att tro att man redan på Jesu tid kunde ge lövhyddohögtiden en apokalyptisk och messiansk tolkning.
Det mörka året 2023 inföll lövhyddohögtidens åttonde dag den 7 oktober, dagen då Hamasledda styrkor bröt sig ut från Gaza och angrep judiska bosättningar, dödade många civila och tog gisslan vilket ledde till att Israel svarade med det största folkmordet på palestinier i modern historia.
Detta är förstås ingen slump. Många soldater var lediga för att fira högtid och bevakningen av gränsen var svag. Men det finns också en djup symbolisk mening i att detta våldsdåd ägde rum just då. Hamas ledare var säkert inte omedvetna om vad de valt för dag. Att låta Israels folk drabbas av detta angrepp just denna dag, som skulle präglas av glädje, hopp och framtidstro, blir förstås extra kännbart. De använde den judiska religionen som ett vapen mot Israelerna.
Men det kan också ställa oss inför frågor som vi alla måste ställa oss. Bibeln är tydlig med vad som är Guds plan, men hur mycket präglas våra egna liv och de val vi gör av det som är Guds vilja? Gud vill övervinna brustenheten och egoismen, exploateringen och det förtryck som präglar skapelsen, men lever vi i försoningens tecken, eller odlar vi rädslan, okunnigheten och misstron? Gud är fredens och upprättelsens Gud, men ger vi näring åt fred och solidaritet eller åt hat och vrede? Gud ser till de som befinner sig utanför, men förmår vi söka det gemensamma också i dem vi inte känner, eller behandlar vi främlingen annorlunda än de som tillhör vår egen grupp?
Händelserna under och efter den 7 oktober visar på de fasansfulla konsekvenser som uppstår när människan inte söker försoningens och fredens väg, utan i stället ger näring åt fruktan, hopplöshet och hat. Men just mot den bakgrunden kan det judisk-kristna budskapet om botgöring och försoning kanske framträda med ännu större kraft. Det kan verka vara svåruppnått, nästan omöjligt – men också fullkomligt nödvändigt. Vi ser ju vad alternativet är. Det är detta som sker när vi vänder Gud ryggen. Det är detta som blir konsekvensen när vi blir döva och blinda inför Guds vilja. Inför det fasaväckande våldet blir behovet, maningen och viljan att söka det som kan rädda oss från oss själva till en livsnödvändighet.
Att söka försoning innebär att söka sig bortom det egna, till det som är större, det som förenar, det som har sin källa, inte i oss, utan i Gud – och som inte heller har sitt mål i oss – utan i Skaparen, som ger mening och liv åt allt. Så länge vi söker vårt eget dras vi allt längre in i själviskhetens mörker, som bara skapar lidande, förtryck och död. Men när vi söker det som är större än oss finner vi vår samhörighet med allt, vår delaktighet i allt, vår gemenskap med Gud. Det är därför Jesus säger i en av texterna som läses denna dag: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
Det finns de som menar att just botgöringsfesterna under hösten, från Nyårsdagen till Lövhyddohögtidens avslutning, av de första kristna tolkades som en bild för hur Gud slutgiltigt skall segra över världens ondska och hur Gudsriket ska komma. Kanske ligger de riter och traditioner som präglade dessa högtider bakom många av de bilder vi finner i Johannes uppenbarelse. Det kan hjälpa oss att se hur det bakom dessa dunkla texter kan finnas ett budskap som vill skänka hopp och tillförsikt åt det första århundradets förföljda kristna kyrka.
Jag uppskattar den tanken alldeles oerhört. Inte bara därför att den pekar på att den tidiga kyrkan levde i en stark pilgrimskänsla. De judiska högtiderna förde dem ständigt tillbaka till urberättelsen, tillsammans med Israels folk i öknen på väg mot det utlovade landet. Men den tanken visar också i hur hög grad tankarna, orden, teologin formas av levande bön och gudstjänst – ja, hur lex orandi och lex credendi redan från början hör samman. De kristna trodde som de bad och de bad som de trodde. Det var en levande relation med Gud som formade deras liv.
Liksom alla judar levde dessa tidiga kristna med sorgen över Jerusalems förstörelse och förlusten av templet. Det som utgjorde kärnan i den judiska identiteten hade plånats ut. Men de kristna samlade sitt hopp kring den uppståndne Kristus – han som själv var det nya templet. När det nya Jerusalem steg ner från himlen skulle templet ha ersatts av honom, av Lammet som sitter på sin tron.
Basunerna som ljuder i uppenbarelseboken påminner om shofarhornen som särskilt hör samman med de judiska botgöringsdagarna. Ljudet av hornen förkunnar både glädje och fara, de kan kalla både till strid och tillkännage seger, men de påminner alltid om Guds agerande. I en senare judisk tradition sägs det att hornen påminner om Guds skapelse av världen och om det nya året, om Guds förbund med Israel på Sinai berg och om profeternas ord, om templets förstörelse men också om Guds makt och härlighet, om den yttersta domen och de förskingrades återförening, och slutligen om Messias ankomst och de dödas uppståndelse. I uppenbarelseboken tillkännager de att den yttersta tidens slutstrid mellan ljus och mörker, liv och död har inletts.
Under lövhyddohögtiden hölls en stor nattlig ljusfest, ”Templets upplysande”, där fyra enorma lampor tändes på kvinnornas förgård. Lamporna lyste upp hela templet och fyllde Jerusalem med ljus, som en påminnelse om den ljuspelare som hade lett folket genom öknen under natten. De var också en påminnelse om att Gud hade lovat att sända ett ljus till världen, Messias, som skulle befria Israel från fångenskap och slaveri. Ljuset påminde om Guds Shekina, Guds närvaro eller inneboende i templet och i Jerusalem. För de kristna pekade allt detta mot Kristus, men också mot anden.
Under ljusfesten dansade människorna i glädje och bar facklor. Även denna bild kan vi se i uppenbarelseboken där församlingarna beskrivs som brinnande lampor som lyser i världen. De lever i ljuset och glädjen i Kristus, förvandlade och förnyade genom Anden. De vittnar om världens ljus, Kristus, som de har del igenom Anden. De lever i och med och genom honom som sa, att den som följer honom aldrig ska vandra i mörkret utan ha livets ljus.
Uppenbarelsebokens slutkapitel genljuder av dessa bilder. Gud har tagit sin boning bland sitt folk. ”Jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ’se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.’ Och han som satt på tronen sa: ’Se jag gör allting nytt’”
Detta himmelska Jerusalem är ljusets stad, den ”behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och lammet är dess lampa, och folket skall leva i detta ljus.”
I uppenbarelseboken är sjutalet ständigt återkommande. Det representerar fullbordan. Att det finns med som ett återkommande motiv syftar till att visa hur allt nått sin bestämmelse, att vi befinner oss vid denna världens yttersta. Något annat är på väg att bli till. Gud skapade världen på sex dagar och vilade på den sjunde, därmed blir den åttonde dagen en dag som pekar bortom det som är till det som ska komma.
Med det himmelska Jerusalems ankomst skapas en ny himmel och en ny jord. Det gamla är övervunnet och en ny verklighet tar form. Inte minst det förhållandet att lövhyddohögtidens åttonde dag firades som en särskild extra högtidsdag då läsningarna i Toran nådde sitt slut och började om på nytt kan ses som en bild för nystart och nyskapelse. I uppenbarelseboken talas det om hur världen döms efter skrifterna, med sedan ska livets bok öppnas. De som står upptecknade i den skall få del av det eviga livet.Som bekant blir den åttonde dagen i kristen tradition en bild för den nya skapelsen, uppståndelselivet och Guds rike. Det går också att göra en koppling till att judiska barn omskars på den åttonde dagen, och därmed upptogs i Guds förbund, vilket också levt vidare i kristen doppraxis som ofta har skett på barnets åttonde levnadsdag.
Och därmed är vi tillbaka vid dagens evangelium, där Jesus talar om sig själv som livets vatten. Under lövhyddohögtiden inleddes varje dag med en procession då vatten hämtades från Siloadammen och fördes till templet där det hälldes ut över altaret tillsammans med vin. Den exakta innebörden av dessa handlingar är inte helt tydlig, men vattnets dubbla symbolvärde som både livgivande och renande torde ha betydelse. För att motivera traditionen har man hänvisat till olika bibeltexter som Jesaja:
Den dagen skall du säga: jag tackar dig, Herre.
Du var vred på mig, men din vrede lade sig och du gav mig tröst.
Ja, Gud, du är min räddning, jag är trygg och utan fruktan.
Min kraft och mitt värn är Herren, han räddade mig.
Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor.
Den dagen skall ni säga: Tacka herren, åkalla honom,
berätta för folken om hans verk, förkunna hans upphöjda namn.
Eller ur Sakarja:
Den dagen skall en källa rinna upp som renar Davids ätt och Jerusalems invånare från synd och orenhet.
Vi kan tänka på psaltarens ord:
Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit.
Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup,
om än vattnet brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.
Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad,
som den högste har helgat till sin boning.
Därinne bor Gud, den skall aldrig falla,
den får hjälp av Gud när morgonen gryr.
Eller Hesekiels vision av vattnet som strömmar från templet och blir till en väldig flod som ger liv åt landet.
Vi kan även tänka på skapelseberättelsens ord om floderna som rinner genom paradiset och på orden i Uppenbarelseboken: ”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel åt folket.”
Detta är något av det sammanhang i vilket vi kan läsa in Jesu ord i dagens evangelium. Men sedan ger oss Johannes sin tolkning av orden som Jesus säger: Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.
Vi ser flera exempel i Nya testamentet där Andens utgjutande placeras i samband med pingstens under. Av det kan man få uppfattningen att Anden ännu inte var verksam medan Jesus levde. Så kan det förstås inte vara. Nya testamentet motsäger ju själv detta när det sägs att Anden steg ner över Jesus i dopet, och tänker vi oss att Guds Ande är verksam överallt där Guds skapelseverk pågår – och det är ju något som den kristna tron säger, ja, då är det förstås omöjligt att tänka att Anden inte skulle vara verksam i världen. Men Jesus säger samtidigt att han skall sända Anden som en hjälpare och tröstare, och lärjungarna talar om Andens utgjutande som ett tecken på att ha blivit en del av den kristna gemenskapen. Anden ger oss delaktighet i Kristus och skänker oss förmågan att tro på honom. Anden gör det möjligt för oss att försonas och upprättas inför Gud. I Kristus får vi del av Andens gåvor. Vi blir Andens medarbetare i Guds frälsningsverk. Därför bär den kristna kyrkan – var och en av oss – det nya livet, den nya skapelsen, inom sig.
Anden uppenbaras för oss på ett nytt sätt efter att Jesus dött och uppstått, efter att han förhärligats, som Johannes uttrycker det. Det är samma Ande som en gång svävade över skapelsens urvatten, samma Ande som Gud blåste i Adams näsborrar så att han blev levande, samma Ande som svävade över Jordanflodens vatten när Jesus döptes – men eftersom Kristus har segrat över döden och Gudsbortvändheten, över allt som står emot skapelsens Gud, så får livet i Anden en ny innebörd. Guds Ande är inte bara den som upprätthåller livet. Anden leder oss mot transformation och förvandling, den leder oss in i en ny verklighet, in i något alldeles okänt – Anden sveper genom våra liv, genom tillvarons kamp och möda, och frigör livet, lösgör kärlekens kraft, omdanar och läker. Som en levande källa, en livets renande kraft.
Att leva i och med och genom Kristus är att leva i Guds Ande. Att ha del i honom är att vara medborgare i Guds rike. Han vandrar med oss på ökenvandringen, han har slagit upp sitt tält ibland oss, ja, hans härlighet omsluter och innesluter oss. För hans kärleks skull har vi våra namn inskrivna i livets bok. Och när denna världen slutgiltigt når sin fullbordan, då behöver vi inte vara rädda, vi är trygga i honom. Ingen sorg och ingen smärta kan längre drabba oss. Därför kan vi leva rakryggade och modiga i världen, i frimodig kamp för det som är gott och sant – vi vet ju att segern tillhör Lammet.