S:t Göran

Krigarhelgonet Sankt Göran, eller Sankt Georg, var under medeltiden populärt i Skandinavien. Han är ett av kristenhetens allra mest firade helgon, ett vanligt motiv i den kristna konsten och har blivit nationalhelgon i länder som Etiopien och England. Också inom Islam vördas S:t Göran som helgon. I många delar av Mellanöstern ses han som en beskyddare av förföljda kristna. Där finns det många kyrkor som har honom som skyddshelgon och hans bild finns ofta över dörrarna till kristna hem. Många sjukhus har Sankt Göran som sitt skyddshelgon.

Legenden om Sankt Göran tilldrar sig i staden Silene, troligen i Lydien i Främre Orienten i början av 300-talet. Göran är en romersk soldat som kommer ridande till staden. En drake har satt skräck i invånarna och för att blidka den ger man den var dag ett får och ett barn. Den här dagen skall kungens dotter offras.
Trots att folket avråder hon tar Göran strid med draken. Han sårar den med sin lans och låter sedan prinsessan leda den in i staden. Där dödar han draken med sitt svärd sedan kungen gett löfte att han och folket skall låta sig kristnas.

 

Sankt Göran i Stockholms Storkyrka

1471 samlar Sten Sture d ä en bondehär i ett försök att stäcka Kristian I:s planer att få Sverige med i den nordiska unionen. Dagen före drabbningen, den som kommer att bli slaget vid Brunkeberg, samlar Sture sitt folk i Storkyrkan för att be till Sankt Göran. Han ger ett löfte att, vid en seger, låta bygga ett altare till helgonets ära.
Danskarna har förskansat sig vid Brunkebergsåsen. På vägen dit sjunger stridsmännen Sankt Örjanslåten, en gammal pilgrimssång med en för dagen nyskriven text:
”Nu dragom vi till Stockholms by,
Gud give kung Kristern ej ville bortfly”.
Sedan 1924 spelas melodin varje dag av Stadshusets klockspel. I Uppsala kan texten sedan 1925 läsas på Carl Milles Sten Sturemonument.
Efter flera försök drivs danskarna på flykten, men det kommer att ta arton år innan Sture har uppfyllt sitt löfte. Sankt Göransgruppen i Storkyrkan, som utförs av Bernt Notke från Lûbeck, invigs på nyårsafton 1489. Det gigantiska arbetet har tagit sex år att utföra och kostat 4000 daler, en summa som motsvarar en miljon i dagens penningvärde.
Uppfinningsförmågan under arbetet med skulpturerna är stor. Till tyget i prinsessans klädsel används pergament. Älghorn blir till draktaggar och av snören gör man hästens ådror. Detaljrikedomen gör verket kusligt levande.
På storkyrkans vind finner 1881 amanuens August Strindberg vid Kungliga biblioteket de reliker som tagits bort från riddarens kedja under reformationen. Efter fyndet blir de liggande på KB tills de 1954 läggs tillbaka på sin ursprungliga plats. Biskop Caroline Krook har om Sankt Göranslegenden sagt att den fortfarande förmår ”tala, både om ondskan och om den självuppoffrande godheten”.