Sankt Olav
2026 Bringa liv
Människan ingår i något större än sig själv. Vi tillhör en familj och ett samhälle, vi delar gemensamma traditioner och gemenskaper, vi är också en del av skapelsen tillsammans med allt vad den rymmer. Vi klarar oss inte ett enda ögonblick utan detta sammanhang vi ingår i. På många sätt är vår avgränsade individualitet en illusion – lika rimligt vore det att se oss som en liten del av ett stort kretslopp, en bit i ett enormt pussel, en skärva i en mosaik, en ton i en symfoni.
I det norska Olavsfirandet har 2026 fått temat ”Släkt och samhälle”. Detta år är det 1010 år sedan staden Borg grundlades av Olav den helige och blev Norges huvudstad. Där gifte han sig med Olof Skötkonungs dotter Astrid och där föddes deras första barn. På så vis kan man säga att detta år stod för något nytt både i det norska samhället och Sankt Olavs personliga liv.
Om Olavs egen barndom, och relationen till hans egna föräldrar, vet vi inte så mycket, men enligt vissa bevarade traditioner döptes han som barn tillsammans med sin mor Åsta och styvfadern Sigurd Styr. En annan tradition säger att han döptes, eller möjligen konfirmerades, i Rouen i Normandiet.
2026 firas Olav i Sverige med särskilt fokus på Kongahälla, en av de allra äldsta städerna i Norden. Staden ligger i gränsområdet mellan Sverige, Danmark och Norge, inte långt från Olavs egen huvudstad i Borg, och har starka kopplingar till berättelsen om Olav den helige.
Här väntade Olav på sin trolovade Ingegerd, som dock aldrig dök upp. Ingegerd var Olof Skötkonungs äldsta dotter och uppfostrades i föräldrahemmet i Sigtuna, och hon hade sannolikt blivit döpt tillsammans med sin far i Husaby källa av Sankt Sigfrid. När Olav Haraldson ansökte om Ingegerds hand var relationen mellan den svenske och norske kungen minst sagt ansträngda och Olof Skötkonung avvisade därför dennes begäran. Men samtidigt var Olav Haraldsons frieri ett fredsinitiativ som svenskarna inte kunde välja att helt bortse ifrån, även om Olof till att börja med vägrade att lyssna på dem, inklusive Ingegerd själv, som önskade att det skulle komma till en försoning.
Det var inte förrän Torgny Lagman och sveahövdingarna på tinget i Uppsala 15 februari 1018 hotat kung Olof med att han skulle mista huvudet om han inte slöt fred med den norske kungen, som han motvilligt gav med sig. Men något bröllop blev det aldrig, trots att den ivriga Ingegerd skickat fästmannen en guldstickad kappa. Olof hindrade helt enkelt dottern från att resa till Norge.
Olav väntar på Ingegerd en hel sommar vid Kongahälla men ingen Ingegerd dyker upp. I stället dyker en ny friare upp och ber om Ingegerds hand. Det var Jaroslav I, kievrysk furste i Novgorod. Olof Skötkonung antar genast detta anbud för sin dotter.
Ingegerd hade inget annat val än att foga sig, men hon ställde också krav för att gå med på giftermålet. Den svenske jarl Ragnvald skulle följa med henne till Kiev-Rusriket och hon skulle förlänas ett stort område vid Ladoga, det område som än idag bär hennes namn, Ingermanland, i brudgåva. Halvsystern Astrid fick istället bli ersättare för den utlovade Ingegerd och giftes bort med kung Olav i Norge.
Berättelsen om Olav Haraldson och Olof Skötkonungs döttrar, Ingegerd och Astrid, illustrerar hur sammanlänkade familjeband och storpolitik kunde vara under denna tid. I Ingegerds fortsatta liv kom detta att bli än mer tydligt. Hon hade ännu inte fyllt 20 år när hon blev rysk furstinna. Hon tycks ha fått det ganska bra där borta i landet Rus; landet var på väg in i en blomstringstid och hade kontakter med stora delar av det kristna Europa. Hennes stora barnaskara kom att giftas in i många av de stora furstehusen och på så vis skapa långvariga allianser.
Men Kongahälla har också en annan koppling till Olavs berättelse. Relationen mellan svenskar och norrmän hade trots allt förbättrats, kanske tack vare de band som knutits genom äktenskapet mellan Olav och Astrid, och år 1025 slöt Olof Skötkonungs son, Anund Jakob ett förbund med svågern Olav, i Kongahälla. Tillsammans seglade de året därpå med 420 skepp för att genomföra ett gemensamt anfall mot den danske kungen Knut den store. Det avgörande slaget, som vanns av Knut, stod vid Helge å i Skåne. Det kommer att bli en plats vi lyfter fram under kommande år.
Jakten på Kongahälla – staden som försvann – Götaälvdalen
Klosterkullen och Kungahälla | Bohuslans Museum
2027 Omvändelse
Olavs historia är nära sammanflätade med berättelsen om Knut den Store, Sven Tveskäggs son och barnbarn till Harald Blåtand, Danmarks första kristna kung. Knut var den kung som etablerade det oerhört viktiga Nordsjöväldet som när det var som störst omfattade England, Danmark, Norge och delar av Västsverige. Det var ett av sin tids mäktigaste riken och fick en avgörande betydelse för Nordens kristnande.
Nordiska hövdingar och kungar hade länge färdats till de brittiska öarna både för handel och plundring. Knut deltog i faderns krigståg i England 1013, och hade vintern 1013–14 i uppdrag att vakta vikingaflottan. Efter faderns död utropades han till kung av den i Gainsborough övervintrade vikingahären. Han drevs emmelrtid bort från England i en framgångsrik motattack av Ethelred II av England, understödd av bland annat Olav Haraldson. Då Knut återkom till Danmark sommaren 1014 hade hans yngre broder Harald övertagit kungatronen i Danmark och Norge. Tillsammans kom de överens om att Harald skulle hjälpa brodern att utrusta en vikingaflotta för att kunna erövra England.
1015 återvände Knut till England. Ungefär samtidigt hade Olav Haraldsson avseglat för att lägga under sig Norges tron. Enligt vissa källor skall detta ha skett med Knuts goda minne, men det är osäkert, inte minst eftersom Olav varit allierad med Ethelred.
Efter Olav Tryggvasons död styrdes Norge av de danska kungarna genom den norska högadeln, jarlarna, som kungarnas lokala representanter. Om Olavs avsikt år 1015 var att ta över hela Norges herravälde var det därför viktigt att besegra eller bli av med dem. Olav lät sig bli hyllad som kung, och vi vet att Olav gav ut mynt där han kallar sig kung. Det är dock osäkert när det hände. Olav slöt så småningom allianser med den svenske kungen Olof Skötkonung och gifte sig med hans dotter Astrid.
Under tiden lyckades Knut efter många strider lägga under sig allt mer av England och i april 1016 avled kung Ethelred i London, och i oktober besegrade Knut Ethelreds son Edmund Järnsida. Ett möte hölls efter slaget på en ö i Severn där de båda kom överens om att sluta fred och dela England mellan sig.
Kort därpå, den 30 november 1016, avled dock Edmund. Knut lät då sammankalla alla Englands biskopar, jarlar och stormän till ett midvintermöte i London där han lyckades bli utropad till hela Englands kung. I juli 1017 lät han för att ytterligare befästa sin makt gifta sig med Ethelreds änka Emma av Normandie.
Knut lät i samband med en julfest 1018 avrätta många av de engelska adelsmännen som tidigare stött hans företrädare. Efter detta ansåg han sig ha säkrat sin position så pass att han kunde sända hem den danska flottan. Han behöll dock en elittrupp på omkring 3 000 man. Vid denna tid avled hans bror Harald, och Knut seglade 1019 hem till Danmark för att överta den danska tronen. Redan 1020 återvände han dock till England, då han fortfarande inte kände sig säker från upprorsrörelser där.
Våren 1025 skickade Knut sändebud till Olof om att denne skulle fara över till Knut i England och ta emot Norge som förläning av honom, som hans undersåte. Olof skall ha svarat Knut: Ämnar han ensam äta all kål i England? Förr skall han förmå det än jag bringar honom mitt huvud eller visar honom underdånighet. Då Knut fick höra Olofs ord, skall han enligt berättelserna ha svarat: Icke tänker konung Olof rätt, om han menar, att jag vill ensam äta all kål i England. Hellre vill jag att han skall finna mig hava mera inom revbenen än kål. Hädanefter skola kalla råd komma honom från vart revben.
Olof ingick förbund med sin svåger Anund Jakob, Olof Skötkonungs son, som med oro sett Knuts växande makt. Tillsammans med honom försökte Olav erövra Danmark år 1026, medan Knut befann sig i England. Olavs män började med att härja Själland. Anund Jakob härjade samtidigt de skånska kusterna. Då Knut befann sig i England var det hans ståthållare Ulf som styrde Danmark. Han var också förmyndare för Hardeknut, Knuts minderåriga son, som utsetts till dansk vicekung. Som en reaktion på angreppet från norrmännen och danskarna utropade Ulf, i samverkan med drottning Emma Hardeknut till dansk kung.
Men Knuts armé återvände till Danmark och Hardeknut avsattes från tronen. Det utkämpades ett slag vid Helgeå i Skåne, som slutade med seger för Knut. Då Knut den Store befann sig på pilgrimsfärd till Rom 1027 bör slaget ha skett före hans avresa, förmodligen 1026, men den exakta tiden och platsen är inte känd.
Under slaget ska Ulf ha kommit Knut till undsättning och hjälpt honom att driva fienden på flykt. Det lindrade dock inte Knuts ilska. Den 30 december 1026 satt kungen och Ulf i Roskilde och spelade schack och hamnade i gräl. När Ulf välte brädet och började gå mot utgången ropade Knut efter honom: Flyr du nu, du rädde Ulf? Ulf vände sig då om i dörren och svarade: Längre skulle du ha flytt vid Helge å om du hade kunnat. Den gången kallade du mig inte rädde Ulf, då jag kom er till hjälp, när svenskarna bankade er som hundar.” Detta gjorde inte kungen vänligare inställd och nästa morgon blev Ulf brutalt mördad, trots att han sökt sin tillflykt i Trefaldighetskyrkan i Roskilde.
Efter slaget i Helgeå lämnade Olav sina skepp bakom sig och flydde till fots tillbaka till Norge. Hans maktställning i Norge var nu på väg att brytas. Knut lät dock inte fullfölja sin attack på motståndarna meddetsamma. Med en mycket starkare militär makt och tillgång till resurser var det emellertid bara en tidsfråga innan Knut skulle rensa upp Norge. Han började förbereda ett angrepp mot Norge och försökte locka Anund Jakob att hålla sig stilla medan han gjorde upp med Olav.
Först begav sig knut emellertid 1027 på pilgrimsresa till Rom. I ett brev till sina engelska adelsmän och biskopar skriver han att det har var en resa som länge uppskjutits på grund av alla de angelägenheter han varit tvungen att ta hand om. Resan tycks på en och samma gång ha varit ämnad att säkerställa det stora Nordsjöväldets rättigheter gentemot påve och kejsare och samtidigt vara en omvändelse och botgöringsresa för kungen själv. I brevet som han skriver lovar han att bli en bättre kung och att hans tidigare dåliga maktutövning nu skulle upphöra. Också för Olav blir dessa händelser början på en lång resa i exil och flyktingskap, och kanske också en resa till omvändelse och omprövning.
1028 Skapelsehopp
En viktig funktion som berättelser har, förutom att återge det förflutna, är att ge oss bilder för det som ligger framför oss. Redan i bibeln har den apokalyptiska litteraturen målat upp den yttersta tiden och den innevarande världens undergång, då det onda ska besegras och det goda slutgiltigt segra.
I Kristin Lavransdotters 1300-tal gav digerdöden upphov till liknande berättelser om världens nära förestående undergång. I vår egen tid av krig, samhällskris och klimatnödläge skapas åter berättelser om framtiden som både kan vara skrämmande, hotfulla och hoppfulla. Vilka berättelser kan ge oss hopp i vår tid?
I berättelsen om Sankt Olav är 1028 ett ödesmättat år. År 1028 kom Knut den store till Norge med 50 krigsskepp. Olav flydde med sin son Magnus och några trogna män till Novgorod där han togs emot av storfurst Jaroslav och Ingegerd Olofsdatter, som han en gång varit trolovad med. Knut den stora valdes till kung i Norge och han gjorde Håkon Eiriksson till sin jarl i Norge.
Från att ha varit Norges kung som vågat utmana den mäktige Knut, hade Olav blivit en besegrad landsflykting utelämnad åt andras välvilja.
2029 Vänskap
2029 infaller Olavsdagen, den 29 juli, på en söndag. Det är alltså, om man så vill, ett jubelår för Sankt Olav. Det kan markera startpunkten för firandet av Olofsåret 2030. I Sankt Olofs kyrka på Österlen öppnas jubelporten i väster som leder pilgrimen in i kyrkan och till treenighetsaltaret där Fadern räcker fram den korsfäste Kristus, medan den helige Ande svävar som en duva över dem. Det är en plats som vittnar om pilgrimernas förtröstan, hopp och tro. På den stora pelaren framför detta altare har hundratals pilgrimer lämnat sina märken genom århundradena. Det är som om de har velat lämna en liten del av sig själva kvar där framför den nåderike Guden som överlämnar försoningens gåva åt den bedjande. På pelaren som treenighetsaltaret är rest emot har någon ristat med runor: ”Sante Olae bith fyr mik”, Sankt Olav bed för mig.
Också Olav själv har säkert under detta år känt ett behov av att överlämna sig själv och sitt liv i Guds beskydd. Han kastar sig ut i det osäkra när han lämnar sin exil för att återvända till Norge. När kung Knuts norske jarl, Håkon, drunknar i ett skeppsbrott hösten 1029 bestämmer han sig för att försöka vinna tillbaka sin krona. Han vet att han kommer att behöva vänner, men också att han kommer att ställas mot fiender. Resan går först till Sverige. Kanske på den väg där Olavsleden idag går. Denna led återinvigdes 2013.
Också på Gotland firas Olav särskilt under 2029. 1029 kom enligt traditionen Sankt Olav till Gotland och detta år räknas därför som det år då Gotland blev kristnat, även om kristna säkert levat där långt tidigare.
2030 Framtidshopp