Septuagesima

Nåd och tjänst

Salomos vishet 11:22-26  Filipperbrevet 3:7-14  Matteusevangeliet 19:27-30

”Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Led mig i din sanning, lär mig, du som är min Gud, min räddare, ständigt hoppas jag på dig.” Så börjar dagens psaltarläsning som är hämtad ur den 25 psalmen, som sägs vara skapad av kung David. Psalmen utgår från bönen om att få vara en pilgrim som vandrar Guds vägar, och uttrycker samtidigt ett hopp: Herre, jag sätter mitt hopp till dig, jag förtröstar på dig, svik mig inte, låt inte mina fiender triumfera!

Psalmen talar om hoppet som bär pilgrimen – men också om pilgrimsfärden som ett sätt att finna hoppet i sitt eget liv. Min blick är fäst på Gud. Han löser min fot ur snaran. Var och en som fruktar Herren får veta vilken väg han skall välja. Ja, han visar syndarna vägen, han leder de ödmjuka rätt, han lär dem sin väg. Så talar psalmisten.

I dagens Evangelium får vi höra ett samtal mellan Petrus och Jesus, mellan lärjungen och mästaren, som handlar om detta som psaltaren talar om. Också här gäller saken vad det innebär att vandra trons väg. ”Vi har ju lämnat allt och följt dig”, säger Petrus till Jesus. ”Hur blir det då för oss?”

Ja, de har lämnat allt, men för vad? Vad är syftet? De har lämnat sin ekonomiska trygghet, sitt arbete, sin självklara plats i familj och samhälle, för att vandra med Jesus på dammiga vägar, delaktiga i ett företag som för omvärlden måste te sig i bästa fall vådligt och i värsta fall dåraktigt. De har för hans skull stigit utanför det som i deras värld kan uppfattas som normalitet och stabilitet, för något som måste verka osäkert och vanskligt.

Men hela detta samtal startar i ett meningsutbyte som i ännu högre grad ställer frågan om vad det innebär att vandra Guds väg på sin spets. Den rike ynglingen som ägde mycket har just kommit till Jesus och frågat vad han ska göra för att få evigt liv. Han ska följa Lagens bud, säger Jesus, men ynglingen svarar att han inte känner att det räcker, det är ändå något som fattas. ”Om du vill bli fullkomlig”, säger Jesus då, ”gå då i väg, sälj allt du äger och ge det till de fattiga. Kom sedan och följ mig.”

Det får ynglingen att bedrövad lämna Jesus och gå därifrån. Jesus vänder sig då till lärjungarna och säger: ”Det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”

”Vem kan då bli räddade”, frågar de bestörta.

”För människor är det omöjligt, men för Gud är allt möjligt” svarar Jesus.

Det låter kanske som en ganska nedslående utsaga om människornas otillräcklighet, ja, som ett underkännande av alla våra goda intentioner. De leder ingenvart. Vi kan inte vinna frälsning genom våra egna goda avsikter eller gärningar. De är alltid ofullständiga.

Samtidigt är det viktigt att minnas att Jesus aldrig möter någon människa enbart med kritisk blick utan också med inkännande kärlek. Det gäller förstås också den rike ynglingen. Om vi håller fast vid den utgångspunkten kan vi ana att Jesu ord också rymmer ett löfte: Om vi verkligen väljer att leva våra liv utifrån den vetskap, som Jesus uttrycker så stringent: Det som är omöjligt för oss, det är möjligt för Gud, ja, då kan det bli ett fantastiskt, hoppfullt budskap att leva på. För mig går det inte, men Gud förmår det jag inte kan.

Vi vet att vi ständigt dunkar huvudet i omöjligheternas vägg. Vi når gränsen för vår egen förmåga och inser att vi ändå inte har uppnått det vi sökte. Vi ville väl, men räckte inte till. Vi sökte Gud, men kunde inte bryta oss loss från den gudsbortvändhet som ständigt förde oss bort från försoningen och upprättelsen, bort från nyskapelsen i Kristus. Vi är som människor som försöker köpa kärlek för pengar – det spelar ingen roll hur mycket vi tjänar eller betalar. Kärleken undflyr oss ändå. Den låter sig inte köpas.

Det är så lätt att fastna i det narcissistiska jag som får oss att tro att hela världen finns till för vår skull och som samtidigt ger näring åt vår ensamhet och vårt självförakt. Ju mer vi stirrar in i vår egen spegelbild desto mer ser vi bara yta och tomhet, en reflektion utan eget liv.

Vägen ut ur denna självcentrering går via kapitulation och överlåtelse. Det handlar om att falla på knä. Vi vet att vi kan åstadkomma mycket men aldrig egentligen det vi djupast sett behöver. Det kräver något helt annat, att vi gör oss maktlösa och behövande, att vi utelämnar oss och lägger våra liv i Guds händer, att vi ber Gud göra det som är omöjligt för oss, men möjligt för honom.

I det ögonblick då vi överlämnar oss åt den som förmår vad vi inte själva förmår kan livet öppna sig i en aldrig förut anad rikedom. Det kan bli en vändpunkt, en point of no return, där vi uppfylls av en djupare sanning. Gud är större än jag. Jag är inte universums mittpunkt – jag ingår som en liten byggsten i skapelsen. Därför har mitt liv en mening som är större än mina egna behov och önskningar, det har inte min egen lycka som sitt yttersta mål. I stället är målet att ge vidare av det jag får, att bringa liv på samma sätt som jag själv får ta emot liv. Jag får vandra med Kristus på korsets väg, den självutgivande kärlekens väg.

När jag väljer den vägen får jag stiga in i en värld som är större än mina egna futtiga rädslor och egocentriska önskningar. Jag får leva omfamnad av en kärlek som är starkare än något jag själv kan känna. Där skall den siste bli den förste, och den förste skall bli den siste. All den brist som skapar lidande och nöd, fiendskap och utnyttjande omvandlas där till ett delandets och omsorgens överflöd. Där skall allt det som vi fått ge upp i kampen för livet, i Kristi efterföljelse, ges tillbaka hundrafalt – och vi ska vinna evigt liv.

Denna kärlekens värld, detta som Jesus kallar Guds rike, kan te sig främmande och fantastisk för oss. Vi trasslar in oss i vår inkrökthet i oss själva. Vi har svårt att förstå den gudomliga kärleken. Vi fastnar i behovet av bekräftelse och beröm, eller i ångesten över att bli avvisade och försmådda, att förlora det vi tror oss äga. Hela tiden kommer det där självcentrerade jaget och ställer till det.

Men Guds kärlek är alldeles annorlunda. Den är fri från allt sådant. Fri som en klarblå sommarhimmel. Fri som en morgonvind. Oändlig som ett hav. Och det fantastiska är detta: När vi inte längre tror att vi kan definiera Gud utifrån oss själva, när vi inte längre gör oss själva till måttet för det eviga, när våra egna jag inte längre är målet och meningen för allt som finns, då blir det i stället vi som omdefinieras utifrån vem Gud är, Gud blir måttet för det eviga, Gud blir målet och meningen för allt – och vi blir befriade att leva i denna oändligt mycket större, mycket vackrare verklighet som räcks oss.

I dagens gammaltestamentliga läsning uttrycks det så vackert. Som vågens minsta vikt, sådan är världen för Gud, som en droppe av morgonens dagg när den faller ner på jorden. Men Guds oändliga barmhärtighet och nåd uppfyller denna skapelse med en ofattbar rikedom och skönhet som överstiger allt vi kan förstå. Allt är inneslutet i Guds kärlek. Hur skulle det annars kunna bestå? Också jag är innesluten i Guds kärlek. Hur skulle jag annars kunna finnas till? Hur skulle jag kunna existera ett enda ögonblick om inte Gud ville det, om inte Gud älskade mig? Det är min himmelska skatt.

Så får vi ta emot Paulus både uppfordrande och uppmuntrande ord till församlingen i Filippi som om de var riktade till oss – vilket de ju också är. Vi får ta hans exempel som en förebild för oss själva. Han säger att det är genom att hålla allt annat för intet och endast söka Kristus som vi finner skatten. Det är genom Kristus, den inkarnerade Guden, som stiger in i världen och uppfyller den med sin kärlek, som våra ögon och hjärtan kan öppnas för Gud.

Allt annat blir värdelöst när vi ställer det mot Kristus, säger Paulus. Men därigenom gäller samtidigt att allt får sitt rätta värde när vi ser det genom Kristus. Vi älskar inte längre vår medmänniska bara för att hon tillgodoser vårt behov att ha någon att älska och bli älskad av. Vi lever inte som människor som tror sig kunna köpa kärlek för pengar. Det handlar inte om vad vi kan få ut av det, vad vi kan vinna. Vi älskar vår medmänniska för hennes egen skull, därför att hon är Guds älskade barn, därför att Kristi kärlek bor i henne.

Hon är älskad av Gud och det är det som ger hennes liv mening och mål, det är där hennes rikedom finns. Vi kan få ta emot denna rikedom som en gåva – men den är inte till för att vi ska kunna behärska, bruka och äga den. Den finns där för sin egen skull. Dess djupaste värde för oss ligger i just detta – att den är oavhängig oss. Därigenom låter den oss ana det gudomliga som bor också i oss. Inte heller vi finns till för att behärskas, brukas och ägas av andra – utan för att leva i den frihet som är möjlig i Guds kärlek och nåd.

Vägen till denna vändpunkt gestaltas i våra liv som omvändelse och överlåtelse. Paulus beskriver denna väg som en kapplöpning. Siktet är på målet och allt annat måste bli underordnat strävan att uppnå målet, att vinna priset. Alla andra hänsyn får ge vika. Alla andra överväganden och behov måste bli underordnade detta enda. Så beskriver han den beredvillighet och lyhördhet, den trons ansats som behövs för att vi ska kunna nå fram till den förvandling som sker när nåden strömmar genom oss och öppnar våra väsen för Guds verklighet.

Det är ett sätt att tala om det. Kanske är det något liknande Jesus vill visa den förmögne ynglingen när han låter honom gå iväg bedrövad. Kanske vill han säga till den unge mannen: Det räcker verkligen inte att göra allt som krävs av dig, du måste passera gränsen för vad du själv förmår. Du måste bryta upp ur ditt eget inkrökta jag. Du måste nå den punkt där du ställs inför det som är omöjligt för dig, men möjligt för Gud. Det handlar om omvändelse och överlåtelse.

Du måste låta alla andra hänsyn vika och sträcka dig efter målet. Du måste komma till den sårbarhet som uppstår ur vetskapen att du bara kan hitta din kraft i hoppet. Likt en löpare måste du ta dig igenom anspänningen, tänja din förmågas gränser, nå bortom det du klarar av, och överlämna dig åt den som bär allt. Det kan ta ett helt liv att hamna där, och kanske måste du gå bort bedrövad mer än en gång, men när du till sist står där inför Gud med två tomma händer, då kan Gud fylla dem med sin nåd.

Så får vi be med kung David: Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Led mig i din sanning, lär mig, du min Gud, min räddare, att ständigt hoppas på dig.