Vandring med måltiden som tema på Skärtorsdagen

Start – vandringen från graven till det nya livet

Samlas för en inledande andakt på en plats som kan representera graven, t ex i kryptan om det finns en sådan, eller vid påsklandskapet.

I Faderns och Sonens och den Heliga Andes namn. Amen.

Kristus,

du som samlar ditt folk

kring nattvardens bord,

förnya Guds förbund med oss,

fördjupa vår tro,

stärk vår tro

och tänd kärlekens eld i våra hjärtan.

Gör oss villiga att följa dig.

Sänd oss att tjäna

så som du har tjänat.

Amen.

Läsning Lukas 22:7-23

Reflektion

Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas..” Så börjar dagens evangelium. Idag får vi reflektera över dessa ord. Dagens vandring är tänkt som en lång förberedelse inför kvällens Skärtorsdagsmässa, då vi får påminnas om den första nattvarden, som Jesus firade i Jerusalem i salen på andra våningen – det rum som enligt kristen tradition kom att bli lärjungarnas första samlingsplats, det allra första kyrkorummet i den kristna historien. Liksom lärjungarna i dagens evangelium går iväg för att förbereda för måltiden, så får också vi gå iväg, kanske inte för att förbereda en plats där måltiden kan firas, en sådan är säkerligen redan förberedd, men för att själva vara där, förberedda, redo att ta emot Kristus i bröd och vin.

Det var väl också så för lärjungarna som Jesus skickar iväg att ordna med det praktiska. Även de fick genom dessa olika bestyr ett tillfälle att förbereda sina hjärtan, inför måltiden.

Jesus säger till dem att de kommer att möta en man som bär på en vattenkruka – en livets symbol – och den mannen kommer att visa dem ett rum som redan står redo för dem. Så kan det i någon mån också vara för oss när vi idag går mot kvällens nattvardsmåltid. Vi kan förnimma att Kristus välkomnar oss till en måltidsgemenskap som vi varit inbjudna till, och som vi vetat oss vara på väg till, under väldigt lång tid. Det är som om man skulle, till synes slumpmässigt, dyka upp vid någons dörr och den som öppnar svarar: Så är du då äntligen här, jag har väntat på dig. Så säger Jesus till oss: Jag har väntat på dig sedan tidernas morgon. Äntligen är du här. Fastän vi själva kanske inte hade en aning om vart vi var på väg.

Ja, Jesus säger ungefär så i dagens evangelium. Men han uttrycker det med ännu starkare ord: ”Hur har jag inte längtat efter att dela denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar!” Sedan säger han något som kräver lite eftertanke för att ta kunna ta in: ”Jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” Vad menar han med det? Hur kan påskmåltiden få sin fullkomning i Guds rike? Den judiska påskmåltiden är riktad både bakåt mot Israels befrielse ur slaveriet i Egypten – och framåt mot den slutgiltiga upprättelse som väntar. Påskmåltiden talar om vad Gud har gjort för folket, men visar därmed också på hur Gud fortsätter att handla. Det är denna symbolik Jesus anknyter till när han vill beskriva sin egen kallelse. Genom honom öppnar Gud en väg ut ur fångenskap och slaveri för alla människor. Genom honom låter Gud sitt rike framträda i världen.

Bortom påskmålitiden väntar Jesu fängslande, dom och lidande. Där väntar döden på korset. Efter påskmåltiden börjar smärtans väg – den väg som för lärjungarna  präglas av förtvivlan och sorg, men också av rädsla och maktlöshet. De flyr undan. De gömmer sig. Jesus tvingas vandra mycket ensam till korset. Det är bara senare, när han står levande och uppstånden ibland dem, som de återfår hopp och förtröstan på honom. Men redan nu, redan här, denna kväll i den övre salen, berättar Jesus, i ord och handling, om vad som skall ske – och han säger till dem att inte vara rädda, för han kommer att vara med dem.

Jesus använder påskmåltidens symboler, i synnerhet brödet och vinet. I den judiska välsignelsbönerna över bröd och vin framhålls hur Gud ger oss del av jordens gåvor: Välsignad är du, Herre vår Gud, universums skapare, som frambringar bröd från jorden och skapar vinstockens frukt. Säkert är det med dessa ord Jesus välsignar bröd och vin under den första nattvarden. Bönerna uttrycker hur vi är burna av Guds omsorg. Gud ger välsignelse åt allt levande. Samma Gud som för Israels folk ut ur slaveri och fångenskap verkar också i naturens växlingar och frambringar ständigt nytt liv. Men genom berättelserna om hur folket befrias ur fångenskapen får brödet och vinet också en betydelse kopplad till dessa händelser. Det är detta Jesus anknyter till när han tar brödet, tackar, bryter det och ger åt lärjungarna med orden: Tag och ät, och när han tar bägaren, tackar och ger åt lärjungarna och säger: Drick av den alla.

Det osyrade brödet är det bröd som folket äter innan det bryter upp ur fångenskapen. Eftersom tiden är knapp hinner det inte jäsa. Det blir ett tecken på brådska och uppbrott. När brödet bryts blir det i den judiska påskmåltiden förknippat med havet som öppnar sig för folket, så att de blir räddat. I den kristna nattvarden förbinds det med Jesu kropp. Brödet som bryts är hans kropp som blir utgiven för oss. Vinet står i judisk tradition för befrielse och förvandling, för upprättelse, fest och glädje. Det pekar mot det himmelska, mot Guds rike. Det sägs att det finns fyra vinbägare i den traditionella judiska påskmåltiden som en påminnelse om de fyra sätt Gud befriar sitt folk enligt Andra Moseboken 6:6-7: Gud för folket ut ur fångenskapen, och räddar dem från slaveriet. Gud befriar folket och gör det till sitt folk. På liknande sätt förknippar Jesus bägaren med Guds befrielse och förbund.

Men Jesus associerar också vinet till blodet. Kopplingen är till påskalammet som ingick i den judiska påskmåltiden på Jesu tid. Det första påskalammet är det som offras för att stryka blod över dörrposterna i Egypten för att döden skulle gå förbi Israelernas hem – det pekar mot förbundet, att Gud utvalt sitt folk och räddat det undan död och slaveri. Därför slaktas påskalammet på Jesu tid som en påminnelse om befrielsen och tacksägelse för räddningen. När nu Jesus säger att bägaren som de dricker av är hans blod, så anknyter det till detta. Bägaren är det nya förbundet, genom Jesu blod som blir utgjutet för oss. Han är den som räddar oss från död och undergång. Han är den som befriar. Han är Guds påskalamm.

Jesus är brödet. Jesus är vinet. Jesus är lammet. Med alla dessa bilder vill han förklara för lärjungarna vem han är, och hur han infriar Guds löften för dem. Han vill få dem att se bortom det skenbara nederlag som ligger framför dem till den seger som händer på djupet. Han vill ingjuta ett hopp som inte släcks när våld och fruktan drabbar. Så får också vi vandra med Jesus, som svaret på vår längtan och som vår tillflykt i nöden.

En uppmaning för vandringens första del kan vara att reflektera över vad du just denna dag bär med dig in i vandringen.

Låt oss be:

Gud vi ber för varandra.

Vi ber för dem vi bär i våra tankar och i våra hjärtan.

Vi ber för alla som just nu lever i väntan på påskens glädje.

Vi ber för hela vår värld, och särskilt för dem som just nu har det svårt.

Gud hör våra böner för Jesu Kristi skull.

Amen

Psalm: Gud ditt folk är vandringsfolket…

Gå ut ur kyrkan och vandra runt byggnaden. När ni befinner er öster om absiden, kan ni be:

Gud var med oss på vår vandring.

Vägled oss.

Visa oss vägen.

Led våra fötter in på fredens väg.

Hjälp oss att lyfta blicken
och söka det ljus som kommer
över jorden,
som ska lysa in i våra hjärtan,
när påskdagsmorgonen gryr.

Herre, visa oss din väg
och gör oss villiga att vandra den.
Amen.

Första stoppet – det osyrade brödet

Psalm 689

Läsning: Andra Moseboken 12:15-20

Reflektion

Det osyrade brödet har en dubbel mening. Det står som vi sagt för uppbrott, hast och brådska. Det talar om fara och utsatthet. Om flykt. Men det påminner också om mannat i öknen. När folket knorrade i vildmarken och klagade över att Mose fört det ut i en okänd och farlig värld där de riskerade att gå under av svält, då lät Gud sända mannat till dem, så att de kunde leva av det. Manna kan betyda ungefär: Vad är det här för något? Men det kan också betyda gåva. Båda betydelserna tillsammans kan väl ganska bra beskriva hur vi ibland kan förhålla oss till Guds nåd. Den kommer till oss på sätt vi inte förstår – men den hjälper oss att klara de mest utsatta situationer.

Mannat kan vandringsfolket inte spara på. Det måste samlas nytt varje dag. Det är en prövning i tillit. Det hör samman med Guds vilja att få folket att lägga allt sitt hopp och all sin förtröstan å Gud – och inte söka andra säkerheter på egen hand, inte lita på sin egen kraft. I den djupaste utsattheten kan ingenting vinnas genom att söka andra säkerheter, snarare tvärtom. Det förleder oss att förlita oss på sådant som ger falsk trygghet, det är ett sätt att förledas av vår vilja att klara oss på egen hand, i stället för att behöva konfronteras med insikten om att vi ytterst sett är fullkomligt maktlösa så långe vi är utan hjälp och stöd. Utan nåden är vi ingenting – med nåden kan vi förmå mer än vad vi själva förstår. Det är ju Gud som verkar genom oss.

När Jesus beger sig ut i ödemarken med sina lärjungar och folket följer efter så sker något som påminner om mannaundret. Där ute i vildmarken får några bröd och fiskar mätta tusenden som annars skulle fått gå hungriga. På det viset visar också Jesus på den djupa innebörden i måltidsgemenskapens symbolik. Där brödet delas och räcker åt alla, där synliggörs ett tillstånd där solidaritet och samhörighet övervinner egoism och likgiltighet, där nöden förbytts i överflöd. Där kan en korg med några fiskar räcka åt att mätta tusen munnar. Där kan ett litet barn erbjuda en lösning på ett problem som ingen annan ser någon utväg ur. Där kan Gud bruka våra ytterst begränsade förmågor till att åstadkomma underverk. Där träder Guds rike in i våra liv.

I Johannesevangeliet säger Jesus, strax efter att han utfört brödundret i vildmarken: Detta är Guds verk; att ni tror på honom som han har sänt. Folket svarade: Vilket tecken vill du göra så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som et står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta. Jesus svarade: Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader i himlen ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv. De bad honom då: Herre, ge oss alltid det brödet. Jesus svarade: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

I varje nattvard blir vi delaktiga i brödundret. Det grundar sig ytterst på att Gud räcker sig själv åt oss i solidaritet och samhörighet, i en kärlek utan gräns.

Under vandringen: Reflektera över vad du, måste bryta upp från, vad du behöver lämna bakom dig, göra upp med, komma till rätta med – vad är ditt Egypten som du måste lämna för att bli befriad till ett helare liv – men också var du hittar livgivande, påfyllande kraft i ditt dagliga liv. Vad är ditt manna i öknen? Om du vandrar med tankarna hos någon annan, eller i bön för världen, så kan du också tänka på hur samma fråga kan gälla dem – hur kan den jag be för bli fri från det som håller henne fången, hur kan hon finna kraft och livsmod?

Sändningsord Birgittas bön

Andra stoppet – om leva i omvändelse och förtröstan på Guds löften

Psalm 689

Läsning Första Korintierbrevet 5:6-8

Reflektion

Påskfirandet låter oss se tillbaka på ökenvandringen och att minnas hur Gud räddar. Men vi påminns också om att denna erfarenhet gör oss till dem vi är. Efter att ha fört det ut ur Egypten ingick Gud sitt förbund med folket. Han satte sitt märke på dem. De hörde honom till: Ni var slavar men jag har befriat er och gjort er till mitt folk. Gud gav folket buden på Sinai berg och befallde det att följa dem. Ni var slavar i Egypten. Därför skall ni följa dessa bud. Förslava inte. Förtryck inte främlingen. Döda inte. Ta inte det som inte är ert. Plåga inte den maktlösa. Hjälp änkan och den faderlöse. Var rättvisa och givmilda. Ty ni vet vad det innebär att vara förtryckta och maktlösa. Ingenting tillhör er. Allt tillhör Gud. Därför skall ni förvalta jorden rättvist och dela dess frukter med varandra. Den som exploaterar skapelsen bryter mot Guds vilja. Så ungefär tecknar det gamla testamentet bilden av hur Gud vill forma sitt förbundsfolk.

Denna relation mellan människa och Gud är alltså både nåd och tjänst, både gåva och ansvar. Gud skänker oss frihetens möjlighet, men också frihetens förpliktelser. Gud låter oss leva som fria, autentiska subjekt med förmåga att ta ansvar för våra egna liv, men därmed också med bördan som följer av friheten.

När vi lyssnar till episteltexten om surdegen så skall vi minnas detta. Det osyrade brödet är det bröd som hör samman med utmaningar och prövningar, men också med förtröstan och tillit på Gud. Det syrade brödet blir därför en bild för motsatsen till detta. När Israels folk blir självupptaget och bekvämt, likgiltigt för de svagas och utsattas situation, när de börjar samla på hög och fokusera på egen vinning mer än på andras behov, när det glömmer Gud och Guds bud – då kallar Gud det ut ur sin Gudsbortvända tillvaro, tillbaka till öknen, till enkelhet, fasta, självuppoffring, botgöring. Där får människan, när hon söker eremitens eller asketens livshållning, på nytt upptäcka att et finns en rikedom i fattigdomen och enkelheten. Där skapas ett nytt, fördjupat band med livet, en annorlunda rikedom blir synlig, en rikedom som inte bygger på att samla mer och mer tillgångar i sin egen ficka, utan om att upptäcka den rikedom och skönhet som omger oss varje dag, men som ingen kan äga. Det enkla livets rikedom kan mätta oss och fylla våra djupaste behov – jakten på materiellt överflöd, framgång eller njutning, skapar aldrig verklig tillfredsställelse. Vi vill bara ha mer. Det är en förgörande och förtärande hunger. Liksom jästen genomsyrar hela degen genomträngs hela tillvaron av detta begär. Ingenting undkommer det. Det är ett slaveri lika bittert som någonsin Israels fångenskap i Egypten.

Det osyrade brödet står för trons liv. det är Gudsfolkets färdkost. När Jesus talar om sig själv som Livets bröd är det detta bröd han avser. Det livgivande bröd som mättar vår hunger och håller oss levande i vildmarken. Det bröd som blir en bild för Guds rike när det delas i solidaritet. Det pekar bortom exploatering, nöd och hunger.

Under vandringen: Reflektera över hur ditt liv påverkas av din Gudsbortvändhet, av din skam inför Guds kärleks blick, eller din skuld över konsekvenserna av vad du gjort eller underlåtit att göra. Försök att se in i det som är brustet och trasigt i dig själv, där du svikit dig själv, dina medmänniskor och Gud. Fundera också på vad det betyder att du får lägga fram allt detta inför Guds kärleksfulla blick. Du behöver inte försöka framstå i bättre dager, det finns inget behov att förställa sig – Gud känner dig och älskar dig.

Sändningsord – Birgittas bön

Tredje stoppet – ta emot upprättelse, förlåtelse, läkedom och välsignelse

Psalm 689

Läsning Markus 14:3-9

Vi ber:

Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Inför dig kommer vi med vår tysta bön och bekännelse:

Tystnad

Förlåtelsens ord

Tackbön

Gud vår fader, tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus.

Hjälp oss att leva i din förlåtelse. Stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.

Amen

Varje deltagare får ta emot ett kors i olja på pannan eller på handryggen medan prästen läser välsignelsen.

Sändningsord Birgittas bön

Under vandringen: låt förlåtelsens och välsignelsens ord sjunka in i dig. Låt orden sjunka från huvudet till hjärtat och sedan omsluta och genomsyra hela din varelse. Låt sedan tacket formas inom dig. Försök inte precisera din tacksamhet utan låt den hellre sprida sig genom hela din varelse, låt tacksamheten belysa hela din verklighet, så att du kan se din i nådens ljus.

Fjärde stoppet – med Kristus på korset, med Kristus i uppståndelsen

Psalm 689 Jag är livets bröd

Läsning Psalm 23

Reflektion

Du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden…

Så talar psalmisten i pilgrimernas psalm framför alla andra om Guds omsorg. Olja är en mångfacetterad bild i bibeln. Här uttrycker den omsorgen om en välkommen gäst. Den står för överflöd och slösande gästfrihet, för glädje och välsignelse. Men den står också för helande och läkedom. De döda smörjs också med olja. Olja är samtidigt en symbol för utkorelse. Den som smorts till ett ämbete, som konung, präst eller profet smörjs med olja. Ordet Messias, liksom dess grekiska motsvarighet Kristus, betyder ju som bekant den smorde, vilket visar på betydelsen av oljan för den kristna traditionen. I den tidiga kyrkan var det genom att smörjas med olja som den nydöpte tog emot Anden, och det bruket finns kvar i många kyrkor.

Oljan som renar och helar, oljan som tecken på att vara kallad, utvald av Gud – i detta spänningsfält blir oljan en bild för det kristna livet. Vi är bärare av en nåd som skänker oss livskraft och livsmod. Gud går vid vår sida och håller oss intill sig. Vi är inte ensamma och utelämnade åt oss själva, utan burna, bevarade, älskade och välsignade. Men vi är därmed också kallade att dela med oss av den överflödande nåd som vi får vara rotade i. Vi får bära och bevara. Vi får älska och välsigna.

Vi tillhör den smorde. Vi tillhör Kristus – och vi delar hans kors och hans seger. Därför kan vi själva bli helade i Kristus men också vara helande för andra.

Jesus gav helande åt världen genom att ge sitt eget liv. Kanske är det så att den värsta brustenheten i oss hör samman med vårt ängsliga fastklamrande vid oss själva, vid vår lycka och våra behov. Kanske handlar verkligt helande om att nå bortom viljan att söka sitt eget välbefinnande, sin egen hälsa, för att i stället sträva mot livets upprättelse i det som är större än oss själva, det som omfattar andra likaväl som oss själva. Kanske måste helande bygga på vetekornets lag: Något måste dö för att något ska kunna uppstå, och det är ofta vår egen självupptagenhet som måste ryka.

Kanske är det så att helande inte i första hand handlar om att leva ett liv fritt från sjukdom och fysiskt lidande utan snarare om att finna sin plats i helheten och sträva efter livets upprättelse och skapelsens återställelse. Det är, tror jag, den omställning, det perspektivskifte, som Jesus kallar oss till när han säger: omvänd er. Tro på budskapet: Gus rike är nära! Kanske kan jag därigenom finna den djupaste mening som mitt liv kan ha – och därmed bli en helare människa än jag skulle kunna bli på något annat sätt. Kanske kan jag finna det som ger mig modet att leva.

Sändningsord Birgittas bön

Under vandringen: Reflektera över vad du får bära med dig från vandringen i din vidare livsvandring, vad kan ge dig livsmod och vägledning på den fortsatta resan? Försök att formulera inför dig själv, mycket kort, vad du har fått på vägen. Genom att sätta ord på det kan det stanna kvar en stund i dig och prägla dig.

Slut – fotatvagningen

Psalm 738 Herre du vandrar

Läsning Johannesevangeliet 13:1-17

Vi tvättar varandras fötter – se till att det finns skålar, kannor, handdukar
Var mån om att göra fotatvagningen med största möjliga omsorg om trygghet och hänsyn till allas personliga integritet.
Undvik fysisk beröring om det kan upplevas obehagligt. Det går utmärkt att hälla vatten och sedan torka varandras fötter utan att beröra fötterna med händerna.

Delande

Låt var och en berätta vad de bär med sig från vandringen som kan ge livsmod på den fortsatta livsresan

Förbön och tackbön

O gud vi tackar för allt vi fått dela på vandringen.
Tack för att du har gått med oss.
Du är vår käpp och stav, våra fötters lycka.

Du ger oss del av livets bröd
och låter oss dricka av livets vatten,
du smörjer våra huvuden med olja
och fyller våra bägare till brädden.

Idag tackar vi dig för vinden och regnet,
för solen och tystnaden,
för fågelsång och trädens sus.
Tack för samtal och eftertanke.

Tack för de goda minnen vi påmints om
och de nya insikter som vi fått komma till.
Tack för goda möten, öppna dörrar och välkomnande platser.

Tack för stillheten vi fått känna i våra egna inre.

Var nu med oss på vår fortsatta vandring.

Herre, visa oss din väg

och gör oss villiga att vandra den.

Amen

Vår Fader

Psalm 730 Må din väg