Guds barn, Värnlösa barns dag
Jesaja 1:1-9 Apostlagärningarna 7:17-22 Matteus 18:1-5
Barn och stjärnor föds i mörkret utan skydd av våld och vapen.
Mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga.
Ljuset bär oss. Gud är nära, i ett litet barn som ser oss.
Ljuset bär oss. Gud är nära, i ett litet barn som ser oss.
Bär vi barnet i vårt hjärta blir vi bot för världens plåga.
Gud är hos oss, ljus i natten för att hjälpa oss att våga.
Ljuset bär oss. Gud är nära, i ett litet barn som ser oss.
Ljuset bär oss. Gud är nära, i ett litet barn som ser oss.
Dagens tema är Guds barn. Det handlar om oss alla, vi alla Guds barn. Men i all synnerhet handlar det om de minsta ibland oss, de som är beroende av andra, de som inte har någon ställning i världen. I dagens evangelium ställer Jesus ett litet barn framför lärjungarna och säger: ”om ni inte omvänder er och blir som barnet kommer ni aldrig in i himlen. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.”
Genom att vi tar oss an de minsta finner vi gemenskap med Jesus. De hungriga, de törstande, de hemlösa och de nakna, de sjuka och de fängslade, alla dessa, som saknar vad som behövs för livets grundbehov, alla som lever i nöd, är de minsta ibland oss. Och Jesus säger: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”
Jesus lyfter fram barnet som det främsta exemplet för den som är behövande, för den som måste lita på andras omsorg. Barnet blir en representant för var och en av oss, för människans i hennes grundläggande förhållande till livet och till den Gud som är livets ursprung. Vi är alla burna, alltid uppehållna av de krafter som gör livet möjligt. Inte ett enda ögonblick kan vi bestå på egen hand. Därför ligger det i själva skapelsens grundmönster att vi måste bistå varandra, hjälpas åt, stötta och bära, trösta och vårda.
Gud ser till de minsta, och Gud kallar oss att se till de minsta. I all sin enkla radikalitet är detta centralt för den gudomliga vilja som uppenbaras i och genom honom. När vi ser till de minsta agerar vi så som Gud själv agerar och som Gud kräver av oss att leva. När vi agerar tvärtom – när vi blir likgiltiga för de minsta, när vi stänger våra hjärtan för de nödställda eller, än värre, utnyttjar, missbrukar och skadar dem som är försvarslösa – då agerar vi i diametral motsats till Guds vilja.
I dagens läsning ur apostlagärningarna får vi höra en del av Stefanos försvarstal. Där talas det om hur farao tvingar israeliterna att sätta ut sina nyfödda så att de inte ska överleva, men hur Gud låter Mose överleva genom att bli omhändertagen av faraos dotter. Gud låter folkets räddning komma till dem mitt i den djupaste nöden, i det lilla barn som blir räddat.
I bibeln framhålls dödandet av barnen som ett av de värsta tecknen på en makt som vänt sig mot Gud, och därmed är dömd att gå under. Det gäller för Farao som dödade israeliternas barn i Egypten, men det gäller även kung Herodes som dödade barnen i Betlehem efter att Jesus hade fötts. I världen lider barn, på grund av mäktiga mäns övermod och maktlystnad. De lider på grund av likgiltighet och girighet.
Det var så under biblisk tid och är så än idag. Just nu lever var femte barn i världen i den omedelbara närheten till väpnade konflikter, många som hemlösa och flyktingar och av de nästan 400 miljoner människor som lever i svält eller hungersnöd är också en stor del barn.
Att det kan vara så, att vi tillåter att det får vara så, är kanske det allra tydligaste beviset på att vi lever i en skadad och trasig värld där våld, förtryck och exploatering av medmänniskor och skapelse inte förhindras. Det är ut ur den verkligheten Gud kallar sitt vandringsfolk när Mose leder det ut ur Egypten. Det är den världen Gud vill omvandla, befria och pånyttföda genom Kristus. Det är den rörelsen varje pilgrimsfärd är en del av. Vi får bryta upp ur det som binder och begränsar, ur det som gör oss ofria, vanmäktiga och hjälplösa, för att söka friheten och hoppet i Gud.
Jag vill stanna en stund vid barnen och vad de kan lära oss. För några år sedan arbetade jag med att besöka ett transitboende för flyktingar. Bland de nyanlända familjerna fanns det många barn. Det var inte mycket annat de och deras föräldrar kunde göra än att vänta. Kanske skulle de få stanna. Kanske skulle de bli avvisade. Kanske skulle de få resa vidare till en flyktingförläggning, och sedan till en plats där de kunde bygga ett nytt liv. Just där och då visste de ingenting om vad framtiden rymde, och de var fullständigt utlämnade åt andras beslut.
Vi som kom dit från kyrkan kunde inte göra mycket annat än att vara där, trösta, samtala och försöka bistå med lite hopp i en svår situation. Det som var svårast för de vuxna var att barnen var oroliga och att de inte kunde göra något åt det. Barnen såg förstås i sin tur att de vuxna led av sin maktlöshet och blev därigenom ännu mer otrygga. Det blev som en ond spiral. Därför blev det viktigaste av allt att sätta fokus på barnen. Om vi kunde få ett barn att leka och skratta, ja, då hjälpte vi inte bara barnet utan också barnets föräldrar. Om vi för ett ögonblick kunde få barnet att må bra, och glömma sin svåra situation, ja, då kunde också vanmakten släppa föräldrarna för ett ögonblick. Och barnen kunde både leka och skratta, så snart de gavs en möjlighet.
Den viktiga insikt som barnen på transitboendet lärde mig är att också små, till synes hjälplösa barn kan ha makt att påverka sin omvärld. De väcker en vilja i oss att beskydda och bevara. Denna kärlekens och omsorgens makt är närmast oövervinnelig. När vi har någon att beskydda och ta hand om kan vi besegra våra egna rädslor och begränsningar och visa prov på både mod och osjälviskhet. Barnet ger oss kraft. Det barn som blir buret bär den vuxne.
Men barnets makt beror inte bara på att det kan väcka andras vilja att ta hand om det. Inför barnet avslöjas osanning och lögn, orätt och förtryck. Barnet visar på livets okränkbarhet, på det sårbara livets värde. Det är inför detta värde som halten av våra handlingar kommer att mätas. Barnet är den sanning som kommer att döma världens alla lögner. Barnet är livet som ställer döden till svars.
Texten ur Stefanos tal sätter in berättelsen om farao, Mose och barnamorden i ett större sammanhang. Här ingår denna händelse i en större framställning av Guds handlande genom historien. Gud besegrar faraos makt och kallar sitt folk till uppbrott ur den fångenskap de hamnat i. Stefanos anlägger, som det står i en kommentar till texten, ett pilgrimsperspektiv på frälsningshistorien. Gud är inte den rådande ordningens Gud. Gud finns inte i det statiska och bestående. Gud är ökenvandringens Gud som driver oss mot uppbrott och förvandling.
I texten från apostlagärningarna är Stefanos anklagad för att ha förkunnat att Jesus skall förstöra templet och ändra på de seder och bruk som folket har från Mose. Det är mot denna anklagelse hans tal riktar sig. Han förnekar inte det han anklagas för, men hans svar innebär inte heller ett erkännande. Han låter i stället anklagelsen falla tillbaka på dem som vill döma honom. Stefanos vill få sina åhörare att se hur Gud i alla tider agerat genom dem som förkastats av folket.
Gud har verkat genom de misstrodda, genom Moses och profeterna som förutsagt att Messias ska komma. Nu har de också förrått och dödat honom. Folket har ständigt gjort uppror, ständigt vänt sig bort från Gud. De har velat bygga tempel åt Gud för att göra honom till ett verktyg för sin vilja. Men Gud bor inte i något tempel. Gud kan varken ägas eller kontrolleras:
Himlen är min tron, jorden min fotapall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren,
var skulle min viloplats vara?
Har inte mina händer gjort allt detta?
Stefanos tal är en anklagelse mot dem som anklagar honom och avslutas med en trosviss bekännelse till Jesus som han ser i en vision: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Då släpas han ut ur staden och stenas till döds. För oss idag blir hans vittnesbörd en maning till att bryta upp ur vår förstelning, lämna såväl andlig som materiell fångenskap bakom oss, och följa livets Gud ut i den ovissa värld som öppnar sig mot Guds rike – och att öppna våra hjärtan för den som är minst ibland oss. Vi får gör det med Stefanos, den förste martyren, som påminner oss om att sanningens vittnen kan dödas, men att sanningen aldrig kan besegras.