Guds hus
Första kungaboken 8:20, 27-30 Filipperbrevet 2:1-4 Johannesevangeliet 2:13-22
Gud bor i ett ljus, dit ingen kan gå.
Gud kan vi ej se och inte förstå.
Men Gud kommer hit. Han vill vara här.
Så blir han ett barn, som Maria bär.
Ära vare dig, o Gud, som är stor,
att du kommer hit som vår lille bror.
Ja, du kommer hit, du vill vara här.
Så blir du ett barn, som Maria bär.
Gud är större och mer än allt vad vi kan föreställa oss. Gud är annorlunda än allt vi kan veta något om. Ändå är Gud inte okänd för oss, eftersom Gud ger sig själv till känna, låter oss ana Guds närvaro i våra liv. Vi vill kunna förstå världen på våra egna villkor, vi vill äga kunskap om verkligheten, men kunskapen om Gud kan aldrig ägas, aldrig erövras, bara skänkas som en gåva.
Det är som kung Salomo säger i dagens gammaltestamentliga text, under invigningen av templet i Jerusalem, då han ber att Gud ska ta sin boning där: ”Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt. Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud.”
Den Gud som lett folket genom öknen, från fångenskap till frihet, har visat sig vara mäktigare än de största mänskliga imperier och deras Gudar. Gud överskrider allt vår fattningsförmåga kan rymma. Ja, Gud är större än allt skapat, allt vi kan föreställa oss.
Men samma erfarenhet som fått Israels folk att inse hur Gud i sin storhet undandrar sig all mänsklig kontroll för också med sig en insikt om hur Gud kan gripa in i livet, komma nära och hjälpa, befria och förvandla. Israels Gud är inte en projektion av den rådande ordningen, utan den heliga närvaro som allting utgår från och fullbordas genom, inför vilken alla mänskliga maktanspråk måste ge vika. Ökenvandringen är en bild för den förvandling som är möjlig när vi låter oss ledas av denna Gud. Gud binder sig inte till någon plats och utser ingen kung som ska styra folket. Inget som är statiskt, inget som binder och begränsar, tillåts. Så länge ökenvandringen pågår är Gud själv närvarande i molnpelaren och eldstoden som visar vägen, och det är genom det flyttbara tabernaklet och den bärbara arken med förbundstavlorna som Guds närvaro manifesteras.
Så kommer stunden då Israels kung har rest ett tempel i Jerusalem och vänder sig till Gud i bön. Ökenvandringens tillstånd av ständig rörelse och förändring är över. En ny tid är på väg då ett samhälle ska byggas på grundval av den erfarenhet som Israels folk bär med sig. Tabernaklet ersätts av ett tempel i sten och arken bärs in för att få sin plats där. Från denna stund ska folket inte längre vandra från plats till plats ledda av molnpelaren om dagen och ljuspelaren om natten. Men folket ska vända sig till templet, vallfärda dit vid de heliga högtider som håller minnet av ökenvandringen levande, och Gud ska alltjämt vara närvarande hos sitt folk, ha sin boning ibland dem. Templet ska, som kung Salomo säger, vara den plats om vilken Gud har sagt: ”Här skall mitt namn vara”.
Jag tänker ofta att kyrkobyggnaden är den plats där himmel och jord möts. Där det gudomliga snuddar vid skapelsen, och förvandlar den. Hjärtat i varje kyrkorum är bordet, där måltiden dukas fram: Där Gud ger sig själv åt oss. Där bryter himmelriket in i denna värld av kamp och nöd och vi får låta våra hjärtan uppfyllas av det ljus som en gång skall övervinna och utplåna allt mörker. Det är om den platsen Gud säger: Här skall mitt namn vara. Gud har satt sin stämpel på den, sitt sigill. Den är hans och ingen annans.
När Jesus i dagens evangelium säger: ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar”, då är det förstås, som evangelisten Johannes säger, om honom själv han talar. Han är hjärtat i tempelbyggnaden, han är bordet där måltiden dukas, där Gud räcker sig själv åt oss. Det är i honom vi möter Guds närvaro. Han är den som bär Guds namn. Allt som tempelbyggnaden representerar pekar mot honom och fullbordas genom honom. Inför honom blir allt annat till yta, till hinder för det som gör templet till en Herrens boning, en plats för Guds närvaro. Det som motsäger Kristus avslöjas som ett tomt skal, som ofrånkomligen måste brytas ner i mötet med den uppståndne.
Det är som om Jesus i dagens evangelium kallar oss ut i öknen igen, kallar oss att bli ett vandringsfolk pånytt, på väg från slaveri till frihet, igen. På väg från kors till uppståndelse. Vi kallas till förnyelse och befrielse i Kristus. Vi får, genom honom, del i den nya, återupprättade skapelsen.
Egentligen är väl den plats där himmel och jord möts en plats som bor inom oss alla. Gud kommer oss till mötes i våra allra innersta rum, i det allra heligaste, som finns i våra väsens djup, där Gud kan komma oss nära och vi kan bli stilla i bön inför Gud. Vägen till detta innersta rum finner vi genom att i och genom Kristus ta emot och ge vidare kärlek och barmhärtighet, tro och hopp. Vi finner den vägen genom att följa Pauli råd i dagens epistel: Lev i Kristi kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga, genom att vara ödmjuka och sätta andra högre än oss själva, och alltid tänka på varandras bästa.
I samhörigheten och gemenskapen med Gud och hela Guds skapelse öppnar sig tillvarons djup för oss – det djup som bor i oss själva, det djup vi kan ana i varandra, i naturen, i allt som lever. Vi får stiga in i det allra heligaste. Det är då vi förstår vad det betyder att Gud är större än himlarnas himmel, och samtidigt är den gud som hör oss, och som svarar när vi ropar.
Varje helig plats är en plats där vi får söka det heliga inom oss själva, i mötet med Gud och i gemenskapen med andra, i samhörigheten med livet. Varje helig plats är en tunn plats, en plats där tillvarons yta rämnar, och Guds närvaro och närhet blir synlig. Ja, likt Salomo kan vi be: Låt oss få komma inför dig, närvarande Gud. Lyssna på alla de rop och böner som vi uppsänder till dig. Låt din blick vila på oss dag som natt. Hör våra böner när vi vänder oss till dig. Hör ditt folk, dina tjänare, när de ropar till dig. Hör dem Gud, och kom till dem med din nåd och förlåtelse.