Jesus skapar tro
Andra Kungaboken 5:1-4, 9-15 Andra Korintierbrevet 1:3-7 Johannesevangeliet 36:6-10
I dagens bibeltexter får vi möta människor som söker Gud för att få hjälp i sina liv. Människor som reser långa vägar, som Naaman, den arameiska kungens överbefälhavare, eller en kortare väg, som den kungliga ämbetsmannen i evangeliet, som söker upp Jesus för att be honom komma till hans sjuka son i Kafarnaum.
I dessa båda texter får vi se exempel på hur människans förväntningar och självbilder både kan komma i vägen för och driva oss i riktning mot Gud – och hur Gud kallar oss ut ur våra egna låsningar och begränsningar till en ny kunskap, nya förväntningar och en ny självbild – i mötet med den levande Gud som alltid möter oss som en överraskande och på många vis oförutsägbar nyhet.
Är det inte så det ofta är – nu liksom i det förgångna: Vi ställs inför utmaningar som tvingar oss till uppbrott, till perspektivförändring, till att söka nya verkligheter, att bli pilgrimer på väg mot de möjligheter som ännu inte är.
Berättelsen om Naaman är kanske det mest intressanta exemplet. Det finns så många bottnar i den berättelsen. Den mäktiga befälhavaren, van vid att leda stora arméer ut i krig, som drabbas av en inre fiende – en livshotande sjukdom och på så vis påminns om att han är som alla vi andra, en sårbar, dödlig människa. Här, inför detta hot, är det inte hans vanliga rådgivare på slagfältet, utan en liten slavflicka, en krigsfånge, som, tillsammans med hans hustru, visar honom en väg.
När livet ställer oss inför oväntade utmaningar som tvingar oss att röra oss utanför de områden där vi har en självklar säkerhet, då kan hjälpen ofta komma från oväntat håll, svaren kan se annorlunda ut, vi tvingas att lyssna till dem som vi kanske annars inte ens lägger märke till, helt enkelt därför att det är där det finns hjälp att få. Vad har Naamans militära underordnade att berätta för honom om hur han ska bli botad från sin sjukdom – de skulle förmodligen inte ens våga tala med honom om hans kroppsliga svaghet.
När Naaman sedan med hela sitt glänsande följe söker upp Elisha kommer profeten inte ens ut för att möta honom. Profeten skickar bara ett meddelande till honom att doppa sig sju gånger i Jordanfloden, då skall han bli botad. Kränkt över behandlingen riktar Naaman sin vrede mot allt och alla, mot profeten som inte gör sig omaket att möta honom, mot själva Jordanfloden som i hans ögon framstår som ett obetydligt rännil jämfört med floderna hemma i Syrien.
I grund och botten behandlar väl profeten kanske inte Naaman med mindre respekt än andra. Han behandlar honom bara inte med den större aktning som Naaman anser sig vara berättigad till med tanke på sin ställning. Men för profeten är Naaman bara en människa, bland många andra, som kommer med en bön om att bli botad – och han får den hjälp han behöver. Kanske kan vi i honom känna igen många mäktiga ledare genom historien som förbländas av den makt de själva har, och glömmer bort att de i varje ögonblick bara är ett andetag från döden, att de ytterst sett är som vi andra: på egen hand hjälplösa och beroende.
Till sist kommer ändå Naaman på bättre tankar och låter sig bevekas av sina följeslagare som säger till honom: Om du hade fått veta att du skulle behöva göra något svårt, då hade du gjort det, men nu har du ju bara blivit uppmanad att göra något som är lätt. Han beger sig till Jordanfloden, doppar sig i vattnet och blir helad, och återvänder sedan till profeten och bekänner: ”Nu vet jag att det inte finns någon Gud på hela jorden utom i Israel. Ta emot min gåva.”
Denna totala helomvändning som följer av att Naaman kapitulerar inför det som krävs av honom, och att han på så vis finner hjälp och lindring, leder till en helt förändrad verklighetsförståelse. Naaman har blivit berörd av den som är livets ursprung och mål. Allt förändras. Han ser världen med nya ögon. Jag kan känna igen mig i detta. Jag påminns om när jag stått vid Jesu grav i Jerusalem och plötsligt känt hur mina allra djupaste längtan och sorg bryter fram ur mitt innersta. Där och då sopas allt det som är ovidkommande undan och jag ser mig själv i min allra djupaste Gudslängtan, och får lägga av mig allt inför Gud.
I den erfarenheten kan jag känna igen mig i ämbetsmannen i dagens evangelium. Vid Jesu grav, där jag konfronteras med själva trons innersta mysterium, den Gud som dör och uppstår för livets skull, i solidaritet och kärlek med allt levande, kommer jag som han, med min djupaste nöd. För ämbetsmannen är det hjälplösheten inför hans döende barn. För mig är det inte så stor skillnad, jag känner mig som han. Jag kastar hela min hjälplöshet och nöd in i graven. Hjälp mig Gud! Låt livet som segrar också segra för mig. Alla andra förväntningar, alla självbilder, alla anspråk på att ha rätt till något, allt detta ger vika, och kvar finns bara ropet om hjälp.
Det är så klokt att dagens texter närmar sig trons verklighet på detta sätt. Vi kommer till Gud i vår djupaste utsatthet. När vi inte har någon annan stans att vända oss. Det är så tron kan födas i oss. Därför att Gud kommer oss till mötes där. Därför kan vi med Paulus säga: Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter och låter oss ge trösten vidare till andra. Om vi lider lider vi med honom, och så ska vi också finna vår tröst i honom.
Vi lever i en osäker och hotfull värld där vi kämpar med misströstan, tvivel och maktlöshet – men hos Jesus får vi hjälp att fatta mod och våga leva. Vi upptäcker vem vi är i Guds ömsinta kärleksfulla blick. Vi får ta emot vad Gud ger och ge det vidare. Vi får leva för det som är större än oss själva. Vi får säga Ja, till den som redan sagt Ja till oss. Den som sade Ja redan i det ögonblick då våra liv formades.
Vad är tro? Det är en avgörande fråga för den som kallar sig kristen. Tro är först av allt en relation till den levande och närvarande, verksamma Guden som vill våra liv och hjälper oss. Den Gud som vi kan närma oss, den Gud som uppenbarar sig för oss, är den Gud som vill vår räddning. Gud låter oss komma nära och lära känna Gud, inte för att släcka vår nyfikenhet, utan för att vi ska leva.
Att söka en helande tro blir därför den kristna människans kallelse. Den levande Guden är alltid en helande Gud, en Gud full av omsorg och nåd. Vi får möta honom just så som vi behöver Gud i våra liv, just där vår nöd är som störst. I varje sådant ögonblick lär vi på nytt känna Gud – varje gång på ett nytt sätt, inte därför att Gud förändras utan därför att vi gör det. Därför är vi också alltid sökare, alltid pilgrimer, alltid på väg, genom livets alla strider och kriser, genom alla förändringar som ofrånkomligt hör samman med det skapade livet. Gud är med oss – och vi får söka vårt fäste i Gud. Det är trons liv.